I dag hade jag äran att få hålla ett föredrag för Skolverkets personal på Skolverksdagen 2010. Som talare sent på eftermiddagen är man ofrånkomligen i ett paradoxalt över-/underläge. Själv är man pigg, av lite adrenalin om inte annat, men publiken är ohjälpligt sömnigare än tidigare på dagen. Nåja, här är i alla fall kontentan.
Jag inledde med att måla upp det vidare perspektiv som är grunden för mitt -- och Infontologys -- sätt att se på de samhällsförändringar som vi nu genomlever, vare sig vi vill det eller inte. Det handlar om att tänka på samhällsutvecklingen mera långsiktigt som ett "artificiellt ekologiskt system". Det vi upplever nu är ett skifte i den artificiella ekologi som fungerar som ett naturligt, självklart "hölje" kring alla våra vardagliga aktiviteter (och har så gjort i tusentals år). Mera likt naturliga ekosystem, som saknar övergripande styrning, har den mänskligt konstruerade världen blivit i och med marnkadsekonomins expansion, i synnerhet från 15/1600-talet och framåt.
Det är viktigt att förmå sig att ta ett mentalt steg tillbaka och reflektera över vad det egentligen innebär, att vi människor bokstavligen skapar en stor del av vår livsmiljö. För många är den artificiella omgivningen den enda miljö de är personligen medvetna om. Men den är "naturlig" enbart från psykologisk synpunkt, något som man tar för givet som något "objektivt", fastän den i själva verket, i alla sina delar, är en ren tankeprodukt. Vi lever i andras tankar.
Om man, utifrån det här perspektivet, tänker långsiktigt -- i termer av generationer -- på vad internet innebär för oss, så kan man säga att vi lever i en helt annan miljö än vad våra föräldrar och far- och morföräldrar gjorde. Jag var till exempel barn och tonåring i ett renodlat industrisamhälle där fabrikerna var centrum i den ekonomiska produktionen. Det var självklart för mig. För mina barn är detta samhälle närapå obegripligt, annat än som teoretisk historia. Självklart för dem, på ett annat sätt än för mig, är datorer, mobiler och internet. Och det som är självklart är det väldigt svårt att diskutera och förhålla sig till medvetet.
Vad har nu det här med skolan att göra? Den skola vi som är vuxna i dag gick i, och den skola som de flesta barn och ungdomar fortfarande går i, var perfekt anpassad (i funktionell och "ekologisk" mening) till den numera försvunna typ av industrisamhälle som jag växte upp i. I och med internets utveckling och den digitala världens omvälvande inverkan på de ekonomiska förhållandena (dvs på den artificiella ekologin) är nu skolan, relativt plötsligt, dåligt anpassad till sin omgivning. Om skolan vore en djurart i ett naturligt ekologiskt system skulle jag säga att den var utsatt för ett så starkt tryck, att den riskerar att bli utrotningshotad. Skolan som vi hittills har känt den kan helt enkelt inte överleva under nuvarande samhällsförhållanden.
Detta märks nu väldigt kraftigt i skolans dagliga verksamhet och det resulterar i ett plötsligt starkt fokus på internetsatsningar (1-1-datorer, ökat fokus på källkritik, användning av "sociala medier"). Detta är en i sig adekvat och nödvändig reaktion som inte kan gå fort nog, men om man har ett längre tidsperspektiv så bör man inse, att hela rabaldret nu är en ganska kort, övergående fas. Den verkligt kritiska frågan, det strategiskt viktiga att beakta, är: Vad händer sen? Mera precist: Vad är det våra barn kommer att behöva ta itu med, när de ska ta över efter oss?
De kommer att använda alla möjliga datorhjälpmedel, de kommer att vara på internet (även i skolan alltså), understödda av mer eller mindre entusiastiska, mer eller mindre kompetenta lärare. Visst. Men vad behöver de kunna? Vad behöver de förstå? Nästan inga som är barn i dag kommer att nöjt kunna konstatera, efter avslutad tolvårig, eller ens femtonårig, skolgång: "Nu har jag hittat min plats i arbetslivet", eftersom platserna skiftar hela tiden på ett oberäkneligt sätt. Och inte nog med det: Om de inte under sin utbildning lär sig hur det digitaliserade samhället fungerar och kan fungera, även i det fördolda (dvs automatiskt, utan direkt mänsklig inblandning), så kommer de inte att kunna bidra till att forma det efter sina (dvs människors) medvetna behov och önskningar. De kommer att vara omedvetna offer för Utvecklingen. Och då har den artificiella ekologin blivit för "naturlig", då har man glömt -- aldrig förstått -- att det är tankeprodukter vi lever i och med.
Den verkliga utmaningen för skolan på lite längre sikt, men egentligen redan nu, är att göra dessa reella förhållanden till ständigt fokus för kunskapsinhämtning och diskussion. Det gäller inte bara eleverna utan skolverksamma på alla nivåer, i alla sammanhang. Utmaningen blir ännu större genom att sedvanliga forskningsprocedurer går alldeles för långsamt i förhållande till förändringstakten i den artificiella ekologin. (Ja, inte ens science fiction tycks hänga med längre!) Som jag ser det kan vi bara hantera detta genom att dels bilda oss själva kontinuerligt, om vad som har hänt och vad som pågår i utvecklandet av vår framtida livsmiljö, dels kontinuerligt diskutera vad det innebär och hur vi kan påverka det i önskad riktning -- så att det inte bara sker automatiskt. Då får vi inte ta för givet, att den digitala världen är något som ungdomarna "behärskar". Det gör de inte. Den är bara självklar, vilket är en annan sak.
Som jag redan antytt är just det "självklara" problematiskt. Det går nämligen inte att diskutera. Det finns en diskussionshorisont, eller en diskuterbarhetshorisont. Det som befinner sig ovanför den horisonten för tillfället (som hushållsrobotar) kan diskuteras. Det som befinner sig under den (som vattenledningssystemet) kan inte diskuteras. Internet är just nu ett gränsfall, men knappt. Med ungdomar kan man inte diskutera det så lätt; det är under deras diskuterbarhetshorisont. Men med lärare kan man diskutera det, ett tag till. Det gäller med andra ord att passa på att diskutera de saker jag antytt här nu, i skolvärlden, medan vi har chansen. Den kommer inte att vara så länge till. Ta alltså chansen. Diskutera. Diskutera. Diskutera. Värdera. Ta ställning. Vad bör främjas? Vad bör inte främjas? Alla de rent pedagogiska utmaningarna med internet i skolan är, i det längre tidsperspektiv jag fokuserar på, perifera. De verkliga utmaningarna är på en helt annan nivå.
Det här skrev en tioårig flicka spontant på gatan utanför mitt hus en dag:
Barn tänker. De undrar. De oroar sig. De känner, oftare än man kanske tror, ansvar för hur det ska bli. De kommer inte att kunna ta det ansvaret om de inte gradvis tillägnar sig adekvat omvärldskunskap, eller om vi vuxna inte hjälper dem att tänka bättre och bättre. Livet här i världen inte bara kul, tyvärr. Det är på allvar också.
/Per
Comments