Kanske vet du inte, egentligen, vad som är ditt eget högsta värde? Kanske tillämpar du olika värden vid olika tillfällen, utan inbördes samband. Det gör jag också, när jag inte är riktigt medveten om vad jag gör, eller inte låter den medvetenhet jag har styra mina val och avgöranden, kanske på grund av feghet, eller lättja. Frågan är då var vi får dessa tillfälliga, situationsutlösta och icke fundamentala värden ifrån. De kan ju inte vara medvetet grundade i oss själva, för då hade vi märkt att vi är inkonsekventa. Eller, om vi märker det, så förmår vi inte i det läget agera efter vad vi innerst inne vet, eller åtminstone skulle kunna veta.
Men är synbar inkonsekvens, det vill säga anpassning till skiftande omständigheter, nödvändigtvis fel? Det är inte säkert. Även om man strävar efter och, när så krävs, förespråkar ett högsta värde framför alla andra, så innebär detta inte nödvändigtvis att man i praktiken konsekvent följer det i sitt faktiska beteende hela tiden. Det finns ett annat skäl till att inte göra det, utöver de nämnda, mindre legitima, nämligen en medveten och klok anpassning till tillfälliga omständigheter. Det gäller att välja sina strider heter det i ett gammalt talesätt. Det kan uppstå en djup och allvarlig fälla i samband med alla högsta värden, en fälla som är både intellektuell och existentiell och som det är lätt för den som tror på sin sak att falla i. Det enda sättet att klara sig ur denna fälla är medvetenhet. Därför anser jag att det högsta av alla värden är just det. Medvetenhet.
Det kan bli en intellektuell fälla därför att det finns en risk för rationell idealism, att man börjar tro att realiserandet av ett högsta värde är det viktigaste av allt alltid. Att ens beteende alltid bör fungera som logiska slutsatser av en högsta princip. Det finns med andra ord en risk för fanatism. Men om man har medvetenhet som sitt högsta värde så kan man inte vara fanatiker, eftersom fanatism förutsätter en viss grad av omedvetenhet om omgivningen och dess legitima krav och behov. I det verkliga livet kommer det alltid att råda en viss grad av oordning och irrationalitet i förhållande till alla ”högsta värden”.
Den existentiella fällan i samband med högsta värden är, att man blir självupptaget övertygad av att man alltid är på rätt spår, så länge man själv tycker att man agerar i sitt högsta värdes intressen. Det finns med andra ord en risk för självbedrägeri, en risk som är extra stor om det är just medvetenhet man värdesätter. Det är få människor som är beredda att erkänna att de är omedvetna, fastän just detta erkännande, denna insikt, är den verkliga början på vägen till ökad medvetenhet. Om ens högsta medvetna värde är medvetenhet, måste man vara mycket uppmärksam på inflytanden från omgivningen som stärker denna medvetenhet. Som regel rör det sig här om utmaningar och hinder från omgivningen, eller från obearbetade och omedvetna sidor i en själv. Dessa är ofta obehagliga och ju närmare sanningen, ju närmare verklig medvetenhet de är desto obehagligare kan de vara.
Det högsta värde jag förespråkar är alltså medvetenhet. Det är inte invändningfritt. Inget högsta värde är invändningsfritt. Det fungerar som ett axiom, något som tas för givet som grund för allt annat och som i sig inte kan motiveras på logiska grunder. Däremot kan det fås att framstå som mer eller mindre förnuftigt. Den förmåga som urskiljer och accepterar axiom, i det här fallet ett högsta värde, är inte en fråga om logiska, rationella avgöranden utan om insikt och omdöme, det vill säga icke-rationella förmågor som man kan ha i olika grad och i olika form.
En av de första följderna av en medveten strävan efter medvetenhet är, att man måste ställa in sig på att livet inte kommer att kunna vara enbart behagligt. Aldrig någonsin. Det betyder inte att lidande och obehag i sig är meningsfullt; förutsättningen är att man förmår utnyttja lidande och obehag till att höja sin medvetenhet. Redan här ser vi hur medvetenhet som högsta värde skiljer sig från andra, mera allmänt förekommande högsta värden, som på ett eller annat sätt är helt inriktade på bekvämlighet och lycka. För den som främst strävar efter medvetenhet består emellertid lycka i själva medvetenheten och dess ökande, oavsett yttre omständigheter. Och bekvämlighet, till exempel, är ett sekundärt värde, det vill säga inget som eftersträvas för sin egen skull.
Ett speciellt kännetecken för medvetenhet som högsta värde är att det inte är ett moraliskt, eller, rättare sagt, inte ett moraliserande värde. Det säger ingenting om hur andra människor bör bete sig. Moraliserande värden hävdas alltid i form av någon yttre auktoritet, som talar om vad eller hur man bör bete sig i olika sammanhang. Medvetenhet, däremot, är först och främst ett existentiellt värde, det vill säga ett värde som präglar och driver en människas hela livsattityd inifrån, utan att därför innebära några uttalade krav på andra människor. (Däremot kan det uppfattas som en implicit uppfordran eller en utmanande impuls.) En sådan person påverkaroch påverkas på andra premisser än de som följs av dem som är inriktade på att moralisera. Medvetenhetssträvans premisser handlar om vad som är fallet, vad som är verkligt värdefullt, inte bara rent individuellt eller gruppmässigt, utan för alla, på ett högre plan. Denna egenhet medför att strävan efter medvetenhet i grund och botten är detsamma som sträven efter sanning.
Medvetenhet, till sist, är raka motsatsen till det mekaniska. Det mekaniska är medvetenhetens fiende, om det på något vis hindrar, försvårar eller förleder en potentiellt ökande medvetenhet. Medvetenhet skapar och främjar personligt omdöme och är därmed en förutsättning för ansvarstagande. Även de människor som är omedvetna (dvs vi alla, mer eller mindre) är visserligen hela tiden ”ansvariga”, men vi vet, när vi är omedvetna, per definition inte vad vi gör. Alla konsekvenser är därför, just då, av mekanisk natur. Detta får vi på ett eller annat sätt lida för och just därför uppstår kraftfulla incitament till att öka sin medvetenhet.
Men om nu de entiteter som ges ”ansvar” – dvs åstadkommer verkliga konsekvenser – är bokstavligen helt omedvetna maskiner och inte människor, hur blir det då?
/Per
Recent Comments