Är en gemensam bildning alls möjlig längre?

I förra inlägget behandlade Simon temat gemensamma nyckelord, kan man säga, dvs ord och uttryck som medför likartade associationer hos en hel befolkning. Det kan vara allt från kunskap om var en ort år belägen till värdemässiga betoningar, allt det som i vårt fall skulle kunna läggas i utrycket "gemensamma referensramar för en svensk kultur". Sådana nyckelord, med deras tillhörande associationer, är basen för såväl en gemensam identitet som för en bildning som inte är enbart egensinnig. Ju rikare och kunskapsdigrare associationer man har till dylika ord och begrepp desto djupare bildning.

Internet och den allt mera utbredda "ständiga uppkopplingen" verkar göra det svårare än förr att upprätthålla sådana gemensamma kodord och deras associationer, eftersom var och en i den digitala världen på ett kraftfullt sätt kan skapa och upprätthålla sina egna begrepp, som regel i kommunikation med likasinnade, men inte med några andra.

Ett sätt att begreppsliggöra skillnaden skulle kunna vara att tänka i termer av "arkiv". Den skriftbaserade västerländska, i grund och botten europeiska, tradition som har skapats från högmedeltiden och framåt är av ett speciellt slag: "Den europeiska kulturen förblir bok- och skrift-, det vill säga biblioteks- och arkivfixerad. I förhållande till detta tänker rivaliserande mediekulturer sedan länge snarare i termer av överföring än av ett minne som är inställt på långa perioder eller historieteologiskt fastlåst vid evigheten" (Wolfgang Ernst, Sorlet från arkiven: Ordning ur oordning, Glänta Produktion, 2008, s 93).

Ju mer jag tänker på det citatet, desto viktigare känns det. Tänk efter. Det är inte bara en speciell bok- och läskultur saken gäller, utan också de historiskt specifika samhälleliga frukterna av just denna kultur: kritiskt tänkande, historiemedvetande, granskande journalistik, demokratisk debatt grundad i argument. Det har sina positiva poänger att vara "inställd på långa perioder". Ernst skriver också: "Minnesmediearkeologin analyserar den (kultur)tekniska lagen för vad som kan sägas i lagrings- och överförbar mening. Dess tonvikt förskjuts idag från det kulturella minnet till permanent överföring. [...] Just i den tidsålder då all information kan lagras visar sig [Internets] paradoxala anarkiviska signatur: 'Cyberrymden har inget minne.' Cyberrymden är inte ens ett rum, utan snarare en topologisk konfiguration. [...] för detta nät är arkivet bara en metafor, som låter påskina att inga produkter arkiveras utan att man nu förfogar över kulturellt vetande på ett nytt sätt" (s 92). Ernsts slutkläm tycks mig "positiv" till denna förändring: "I begynnelsen, en arché, föddes arkivet ur oordning; till slut återföds det som komponent i en informationsteori som förvandlar själva oordningen till kultur: 'Dagen gryr äntligen över en värld av tillfälliga omständigheter, differens och osannolikhet" (s 98).

Men fysiska arkiv och bokstavliga bibliotek, påtaglig kontinuitet över tid, är den materiella ryggraden för en gemensam kultur av europeiskt snitt, med dess olika nationella variationer. Jag misstänker att den förändring som Ernst, trots sin lärda jargong, tycks mig bejaka tämligen oreflekterat också kastar ut en hel del barn med badvattnet, barn som vi har blivit så vana vid att ta för givna, att vi inte förstår att de faktiskt har en materiell bas. Om vi slutar att värdesätta denna bas -- och allt som man kan göra med den som grund -- tror jag att vi löper en reell risk att mista bärkraften för kritiskt tänkande, historiemedvetande, granskande journalistik och demokratisk debatt grundad i argument.

Något att tänka på för den som tror att Internet utan vidare är svaret på bildningsfrågan i framtiden.

/Per

Comments

[Avadeaux]

Även om det inte direkt talar mot någonting av det du skriver vill jag påpeka att det inte nödvändigtvis bara är de arkiverade kunskaperna som får stryka på foten till förmån för det personliga urvalet man idag kan göra i sin informationsinhämtning. Jag har exempelvis själv tyckt mig konstatera att det gjort mig mindre närvarande i den samtida diskursen vad gäller sådant som kändisskvaller, idrott och populär underhållning – allt sådant som inte intresserar mig så mycket. Så det är inte bara den gemensamma bildningen som bryts upp, utan mycket av gemensam kultur över huvud taget. Samtidigt som andra kulturella gemenskaper förstärks. Jag kan inte göra någon generell värdering, det finns både trevliga och oroande konsekvenser av alltihop.

[Per]

Tack för den "förstärkningen", får jag väl nästan kalla det.
Du har rätt i att det inte bara handlar om arkiv, i vid mening (dokumentarkiv, bibliotek, muséer). Kanske ska man inte heller underskatta gemensamma trivialiteter...

Gillar associationen i ditt blogginlägg till "perioden just innan Framtiden började". Min egen association apropå detta märkliga tillstånd är, att jag tycker att det är just så det känns nu, med allt tjat om hur revolutionerande de s k sociala medierna kommer att bli.
Men tänk om de bara förstärker vissa saker och (oavsiktligt) missgynnar annat. Frestande och roliga nyheter leder lätt till vad man skulle kunna kalla "gammalblindhet", dvs en latent oförmåga att urskilja vad i det gamla vanliga som är omistligt och som man alldeles för lätt tar för givet, bara för att man är van vid det.
I det spänningsfältet tror jag att samtidens viktigaste frågor våndas.