Infontology

Men vad sägs om lite vanlig kunskapsinhämtning?

Åtminstone lite.

Jag förlåter dem pga pressen i TV-situationen, men de har ändå ställt upp i nån sorts kunskapstävling och det sänds i TV. Och de svarade ju rätt på frågan, även om det satt långt inne. Och kulmen, runt 4.15 i klippet, är en fantastisk uppvisning i hur man rationaliserar kunskap man inte har.

Själv missade jag flera av de inledande allmänbildningsfrågorna i Fredrik Häréns föredrag från Kunskapens dag 2007. Kinas ledare, Indiens ledare... Och så känner jag rätt djup sympati för Robinson-Emma i SM i Nazireferens och brukar försvara henne med att det hon utsätts för är en sorts lång och utdragen Moses-illusion.

De här begreppen som jag fick plugga in blir lite som etiketter, eller varningsmärken, vad är de värda egentligen? Jag känner i alla fall igen dem så pass att ingen kan smyga in Dachau i en mening utan att jag reagerar. Kanske är det inte meningsfullt att kunna etiketten om man sen inte vet så mycket om själva företeelsen, men det blir som nån sorts viktighetssignal -- givet hundra tyskklingande ortnamn kan jag plocka ut några som jag tror är viktiga och söka vidare på. Behövs verkligen inte den kunskapen idag? Kanske för att ge oss gemensamma referensramar för en svensk kultur?

/Simon

Parfymreklam som mem

Det bästa med riktigt bra reklam är den subkultur av remixer och annan inspiration som den ger upphov till. Vet inte om "mem" är ett tillräckligt beskrivande ord i det här fallet, men hittar inget bättre.

Här är en fin kommentar till ursprungsfilmen från Old Spice, en kommentar som ju också bidrar i sin egen rätt:

Look at your comment, now back to mine. Now back at your comment now back to mine Sadly it isn't mine, but if you stopped trolling & started posting legitimate comments it could look like mine. Look down, back up, where are you? You're scrolling through comments, writing the comment your comment could look like. What did you post? Back at mine, it's a reply saying something you want to hear. Look again the reply is now diamonds. Anything is possible with legit comments. I'm on a chair

Och här är den riktigt riktigt nördiga varianten, via Joakim Jardenberg.

/Simon

Dagens övervakning, och vad kommer sen?

På temat "det man gör när ingen ser" kommer den här filmen, om damen som går förbi en katt på gatan, klappar den, och sen... slänger den i soptunnan! (Via Boing Boing.)

Och Mathias Klang plockar upp nyheten om de två flickorna som skulle installera avlyssningsutrustning i skolans lärarrum för att få information som skulle kunna ge dem högre betyg.

Nu börjar vi få ett brett urval av exempel på problem som en utbredd och lättillgänglig övervakning ställer till med, oavsett om det är "Storebror" eller "Lillebror" som övervakar.

Det är ju också viktigt att tänka på att det inte behöver sitta människor bakom kamerorna, eftersom ansiktsigenkänning och andra tekniker är på väg att ta ett stort kliv framåt, exempelvis genom att Google nu har köpt Riya/Like.com och deras avancerade teknikplattform.

I New York Times är det frågestund om integritet på nätet, som avslutas med: The power of facial recognition and the resulting reaction will be a huge fight in the next half decade. (Via Clive Thompson)

Uppdatering: Kattkvinnan identifierades snabbt, fick polisbevakning, och bad sedan om ursäkt.

/Simon

Teknik som utmaning

Otillräckliga eller obefintliga teknikkunskaper, som regel beroende på ett svagt teknikintresse, är ett generellt fenomen bland svenska ungdomar i dag och på god väg att bli ett allvarligt samhällsproblem. Den av regeringen tillsatta Teknikdelegationen konstaterar i sitt betänkande (SOU 2010:28) att intresset för att söka till tekniska och naturvetenskapliga utbildningar är stadigt sjunkande, något som inte bådar gott för Sveriges framtid. Framför allt är det allvarligt, från mitt perspektiv, att det finns ett så lågt intresse för vad som faktiskt är själva vår livsmiljö i dagens samhälle. Det är ingen överdrift att påstå, att vi står och faller med tekniken - inte bara ekonomiskt, fastän frågan är också vilken teknik det handlar om. Hur som helst är det övergripande och strategiskt viktigaste problemet hur man kan väcka intresse för teknik och vetenskap, särskilt hos ungdomar.

Det finns flera möjliga vägar att gå. En väg betonas alltid i sådana här sammanhang, nämligen hur spännande det är med naturvetenskap och teknik, när man väl har inspirerats att bli nyfiken på dem. Och visst är det spännande, inget tvivel om den saken. Men det finns också en annan väg, som hittills inte har framhållits särskilt starkt, nämligen hur viktigt det är att framhäva vad man kan göra med hjälp av teknik. Det gäller att knyta det hela till samtal om mänskliga behov och möjligheter, från en personligt upplevd horisont. Det finns en både kreativ och starkt etisk utmaning i samband med teknikutveckling och teknikanvändning, som jag tror appellerar kraftfullare till fler ungdomar än enbart "spänningsfaktorn". Det handlar då inte om att utbilda sig till att tjäna storskaliga tekniska system, för att försörja sig, utan om att hjälpa till att skapa de tekniker som främjar genuint mänskliga behov och intressen. Vilka dessa är behöver alltså bli en del av teknikdiskussionen.

Teknik är ju inte bara teknik, inte bara "hjälpmedel" och man bör inte dra all teknik över en kam. Teknik omformar alltid på något sätt själva verkligheten vi lever i och varje teknisk användning påverkar oss, mer eller mindre, som människor. Utöver ett i förlängningen nödvändigt intresse för teknik som sådan (hos den som till sist blir ingenjör), menar jag alltså att det som först och främst behövs är insikt om varför teknik är viktigt. På ett sätt behöver vi lära oss att inte betrakta teknik som något självklart, som luft eller vatten, utan som något utmanande.

/Per

Stegen mot singulariteten: Fascination

Ett av stegen som gör att vi lämnar över kontrollen till datorerna tror jag är att de (eller vi, med deras hjälp) kan skapa saker som överstiger vår fantasi -- vi blir så fascinerade.

Den här videon var något nytt för mig, även om jag kände till fraktaler från förr. I mina ögon är den väldigt "påtaglig", jag höll till och med på att skriva "verklighetstrogen"...

Och det mest fascinerande med 3D-modeller tycker jag är att de flesta byggnadsprocesser idag är datorstyrda, så det hade i princip gått att få de här strukturerna formsprutade i betong... Tänk er när nån med mycket pengar vill bygga ett Alhambra 2.0 enligt de här principerna.

Tog det lång tid att skapa filmen, och modellen bakom den? Nej, det var bara en killes första lek med ett gratisprogram för 3D.

Länk via Boing Boing. /Simon

Undvikaren

Där kom den -- tjänsten som gör att du kan undvika dina fiender, snarare än att hitta dina vänner.

Nu väntar jag bara på tjänsten som kommer fram till vem som är mest olik mig själv, i stil med UnSuggester från LibraryThing som tar en bok och talar om för mig vad jag inte vill tycka om givet att jag gillar en viss bok. Gillar jag Kants Kritik av det rena förnuftet bedömer tjänsten att jag inte gillar Confessions of a Shopaholic, gillar jag The mists of Avalon ska jag kanske inte läsa Desiring God.

Fast med människor är det kanske lite annorlunda. Jag retar mig ofta på de som har samma irriterande egenheter som jag själv, medan jag kan stå ut med personer som jag inte har mycket gemensamt med.

Länk via Clive Thompsons Twitter. /Simon

Lärandet befriar från "svarta lådor"

En svart låda är för mig allt som jag inte kan se någon inre struktur hos. En bilmotor är nästan en svart låda för mig, liksom en iPod.

En molekyl är i princip en svart låda för mig. Trots att jag känner till atomstrukturen för vattenmolekylen hjälper det inte mig att förstå vatten. Atomstrukturen blir snarast som ett klistermärke på den svarta lådan.

En fiol är ingen svart låda för mig, den känner jag genom lång erfarenhet, fast vissa delar av den blir liksom grå eller suddiga när jag tänker på dem. Jag vet teoretiskt att man för att reparera kan öppna en fiol genom att skilja lock och botten från fiolens sarg. Jag tror man gör det med en liten klubba, men bara tanken på att spänna fast en fiol i ett skruvstycke gör att resonemanget liksom upphör.

För mig är det en glädje i sig att ge mina svarta lådor en inre struktur, att förvandla min bild av dem till en nyanserad modell av verkligheten. I sommar har den svarta lådan "gräsklipparmotor" till exempel fått ge vika för en mer nyanserad bild efter att jag plockade sönder gräsklipparen, rengjorde bränslefiltret från osannolikt mycket gräs samt bytte ett membran i förgasaren.

Det är intressant att diskutera riskabla reparationsprojekt med någon som fortfarande ser ett visst objekt som en svart låda:

-- Men om jag tar bort den här muttern så kan jag ju ta av nästa del.
-- Jaså.
-- Men vad skulle kunna hända?
-- Ja, jag vet inte.
-- Men vilken mekanism skulle kunna göra att det blev fel? Vad skulle kunna vara sönder om det inte är just den här delen?
-- Jag vet inte hur den fungerar.

När vi vanligtvis teoretiserar om perception gör vi det om "utseende" på saker och ting. Färger och former. Men jag tror att den här sortens funktionella perception är mycket viktigare. Vi lägger märke till saker för att vi kan använda dem till något som är viktigt för oss. Hela vår uppmärksamhet bygger på det här, men eftersom uppmärksamheten åtminstone till stor del föregår medveten reflektion har vi svårt att förstå hur vår egen uppmärksamhet fungerar.

Idag ska jag iväg och köpa elektronikenheten till en köksfläkt. Den kostar 1 083 kronor, och det är inte ens säkert att det är den som krånglar. Elektroniska prylar kämpar verkligen själva för att förbli svarta lådor...

/Simon

Är skolan en anstalt?

[reviderad 11.5.2011]

I viss mening måste den realistiskt lagde svara ja på den frågan. Skolan, särskilt grundskolan, är inte bara en kunskapsinstitution utan också en förvarings- och disciplineringsanstalt. "Förvaring" eftersom den, precis som dagis, är samhällets svar på frågan "Vad ska vi göra med alla barn när deras föräldrar inte kan ta hand om dem på dagarna?" "Disciplinering" eftersom det handlar om ett tvång, inte att lära sig något, utan att vara närvarande, det vill säga inte "rymma". I och med att knappast några ungdomar numera kan börja arbeta direkt efter nian så har i praktiken även gymnasiet, fastän det på papperet är "frivilligt", blivit en anstalt i denna mening. Till och med universiteten fungerar tidvis på samma sätt, fastän med ett något starkare sken av frivillighet.

Denna tingens ordning, vad gäller grundskola och gymnasium, har fungerat ganska hyfsat under lång tid och de flesta har säkert inte tänkt på den i så negativa termer. Inte jag heller. Men omvärldsförändringarna är nu av en sådan art och magnitud, att den här aspekten av vad skolan är till för börjar krackelera så pass, att den uttryckligen måste försvaras. Skolminister Björklunds senaste utspel är ett tecken på det. Kravet på "betyg" i närvaro kan jag inte se som något annat än ett symptom på oförmåga att tänka i konstruktiva och framtidsmedvetna banor.

Så blir det när man är fast i gamla strukturer, såväl institutionellt som tankemässigt. När de börjar mista sin funktionalitet i det nya sammanhanget, är den spontana reaktionen ofta att ta till mera radikala åtgärder än innan för att upprätthålla den gamla ordningen.

I stället är det ju läge att på allvar börja tänka strategiskt i vidare banor, där man är realistiskt och kunnigt uppmärksam på de nya möjligheter att bedriva skolverksamhet som nu faktiskt finns. Möjligheter som inte tar för givet att barn och ungdomar hela tiden måste fösas ihop i bestämda lokaler, till exempel. Möjligheter att skapa flexibla, samarbetande lärmiljöer grundade i den egna lusten att lära.

Ett sådant synsätt har dock sina negativa sidor, det också. Även då krävs ju "kunskapsmässig" närvaro, varför disciplinproblematiken knappast försvinner hur man än gör. En risk med ej rumsbundna elever är ju att de känner sig lediga, men med dagens tekniska möjligheter kan de och deras prestationer förstås övervakas elektroniskt. Skulle det vara bättre? Man bör nog inte låtsas som om skolan inte alltid också är just en anstalt, i vilket fall som helst.

/Per

Den inverterade jantelagen

Anders Mildner har skrivit en söndagsbilageartikel i Sydsvenskan om Facebook och Twitter. Den går ut på att svenskarna plötsligt har börjat skryta som bara den, att den lågmälda anspråkslösheten håller på att bli ett minne blott. Den är rolig att läsa men som helhet intetsägande, som så många alster i söndagsbilagor, vilkas syfte ju är att underhålla, inget annat.

Jag tror att såväl Mildner som de han har intervjuat missar poängen med den massiva "livet är härligt"-mentalitet som genomsyrar det mesta som skrivs på sociala medier. Visserligen är svenskarna mera öppet självupptagna och självförhärligande och positiva idag än förr, men själva massiviteten i all denna maniska positivitet tycks mig lika "patologisk" som den tidigare tystlåtenheten och konflikträdslan. Är svenskar verkligen mindre konflikträdda idag? Om inte varför är allting hela tiden så positivt?

Själv ser jag det här fenomenet som ett socialpsykologiskt symptom på en underliggande och djupgående ångest för hur krisartad den verkliga samtiden är på alla plan, och för hur lite faktisk betydelse det egna livet tycks ha, när allt är utbytbart och funktionellt, inklusive den egna arbetsinsatsen. Vad vi ser är en sorts inverterad jantelag, som kräver att allt som skulle kunna rubba den gemensamt upprätthållna illusionen är outtalat tabu.

Varför skriver ingen: "Vaknade idag och tänkte på att jag ska dö. Måste göra något viktigt."

Vad allt tjatter syftar till är att inte störa den egocentriska illusionen om hur bra och trevligt allt är och kommer att bli. På verkliga kriser är vi därmed extremt illa beredda, både individuellt och kollektivt.

/Per

Samspel mellan webbdesign och webbläsarutveckling

Efter att ha jobbat ett par år i början av seklet med mobila webbläsare och sett det stelbenta arbetet med standardisering i olika nivåer och av olika kommittéer trodde jag att det mesta arbetet bedrevs så -- utan kontakt mellan webbläsartillverkare och de som skulle designa på den aktuella plattformen.

Därför blev jag förvånad när Per Åström kvittrade om följande buggfix i Apples Safari 5.0.1:

Åtgärdar ett problem som förhindrade att boardingkort från www.aa.com skrevs ut korrekt

Jag trodde först det var ett skämt, en tänkt funktion som Per själv skrivit in i en framtida ännu ej släppt release efter att han misslyckats med att skriva ut ett boardingkort i ett stressat läge, men det finns med i listan över förbättringar, ett dokument som faktiskt finns på svenska som ett av de 17 språken.

Nästa förvåning blev att det inte bara var American Airlines som Apple hade tillmötesgått, utan de namnger både Rolling Stone, Facebook, Crate&Barrel och Google i sina release notes. Jag tycker mig inte ha sett det tidigare, utan innan har man fått räkna ut vad de kryptiska funktionsbeskrivningarna syftar på för användningsfall.

/Simon