Anders Mildner har skrivit en söndagsbilageartikel i Sydsvenskan om Facebook och Twitter. Den går ut på att svenskarna plötsligt har börjat skryta som bara den, att den lågmälda anspråkslösheten håller på att bli ett minne blott. Den är rolig att läsa men som helhet intetsägande, som så många alster i söndagsbilagor, vilkas syfte ju är att underhålla, inget annat.
Jag tror att såväl Mildner som de han har intervjuat missar poängen med den massiva "livet är härligt"-mentalitet som genomsyrar det mesta som skrivs på sociala medier. Visserligen är svenskarna mera öppet självupptagna och självförhärligande och positiva idag än förr, men själva massiviteten i all denna maniska positivitet tycks mig lika "patologisk" som den tidigare tystlåtenheten och konflikträdslan. Är svenskar verkligen mindre konflikträdda idag? Om inte varför är allting hela tiden så positivt?
Själv ser jag det här fenomenet som ett socialpsykologiskt symptom på en underliggande och djupgående ångest för hur krisartad den verkliga samtiden är på alla plan, och för hur lite faktisk betydelse det egna livet tycks ha, när allt är utbytbart och funktionellt, inklusive den egna arbetsinsatsen. Vad vi ser är en sorts inverterad jantelag, som kräver att allt som skulle kunna rubba den gemensamt upprätthållna illusionen är outtalat tabu.
Varför skriver ingen: "Vaknade idag och tänkte på att jag ska dö. Måste göra något viktigt."
Vad allt tjatter syftar till är att inte störa den egocentriska illusionen om hur bra och trevligt allt är och kommer att bli. På verkliga kriser är vi därmed extremt illa beredda, både individuellt och kollektivt.
/Per
Jag upplever dessutom inte alls någon livet-är-härligt-mentalitet generellt på exempelvis Twitter. Det finns mycket negativitet från smågnäll över personliga svårigheter via djup uppgivenhet till ren dödslängtan. Mer pratsamt och utagerande har det ju blivit, men det handlar snarare om att man har en kanal för att förmedla saker än någon mentalitetsförändring.
Posted by: Avadeaux | 03 augusti 2010 at 00:02
Dessutom?
Annars: Det är så klart vanskligt med trender. Man tvingas generalisera och det går alltid att hitta motsägelser. I det här fallet skulle jag säga att om tillräckligt många iakttagare upplever en märklig "positivitetstrend" så finns det en sådan. Mitt personliga intryck är inte att det är något Anders M hittade på.
Posted by: Per | 03 augusti 2010 at 08:37
Hittade på? Nej, visst finns den krampaktigt positiva attityden hos ”svenskarna” såväl som hos andra. Precis som gnället och hopplösheten. Det enda som förändrats är möjligheten, och eventuellt benägenheten, att dela med sig av sin verkliga eller föreställda belägenhet.
Posted by: ctail | 06 augusti 2010 at 00:27
Jag har flera gånger sett folk skriva om mer eller mindre livsångest och t.o.m. tankar om självmord. Du kanske skulle prova att använda sociala medier mer än bara filosofera om det? ;)
Posted by: Erikstarck | 07 augusti 2010 at 12:12