[reviderad 11.5.2011]
I viss mening måste den realistiskt lagde svara ja på den frågan. Skolan, särskilt grundskolan, är inte bara en kunskapsinstitution utan också en förvarings- och disciplineringsanstalt. "Förvaring" eftersom den, precis som dagis, är samhällets svar på frågan "Vad ska vi göra med alla barn när deras föräldrar inte kan ta hand om dem på dagarna?" "Disciplinering" eftersom det handlar om ett tvång, inte att lära sig något, utan att vara närvarande, det vill säga inte "rymma". I och med att knappast några ungdomar numera kan börja arbeta direkt efter nian så har i praktiken även gymnasiet, fastän det på papperet är "frivilligt", blivit en anstalt i denna mening. Till och med universiteten fungerar tidvis på samma sätt, fastän med ett något starkare sken av frivillighet.
Denna tingens ordning, vad gäller grundskola och gymnasium, har fungerat ganska hyfsat under lång tid och de flesta har säkert inte tänkt på den i så negativa termer. Inte jag heller. Men omvärldsförändringarna är nu av en sådan art och magnitud, att den här aspekten av vad skolan är till för börjar krackelera så pass, att den uttryckligen måste försvaras. Skolminister Björklunds senaste utspel är ett tecken på det. Kravet på "betyg" i närvaro kan jag inte se som något annat än ett symptom på oförmåga att tänka i konstruktiva och framtidsmedvetna banor.
Så blir det när man är fast i gamla strukturer, såväl institutionellt som tankemässigt. När de börjar mista sin funktionalitet i det nya sammanhanget, är den spontana reaktionen ofta att ta till mera radikala åtgärder än innan för att upprätthålla den gamla ordningen.
I stället är det ju läge att på allvar börja tänka strategiskt i vidare banor, där man är realistiskt och kunnigt uppmärksam på de nya möjligheter att bedriva skolverksamhet som nu faktiskt finns. Möjligheter som inte tar för givet att barn och ungdomar hela tiden måste fösas ihop i bestämda lokaler, till exempel. Möjligheter att skapa flexibla, samarbetande lärmiljöer grundade i den egna lusten att lära.
Ett sådant synsätt har dock sina negativa sidor, det också. Även då krävs ju "kunskapsmässig" närvaro, varför disciplinproblematiken knappast försvinner hur man än gör. En risk med ej rumsbundna elever är ju att de känner sig lediga, men med dagens tekniska möjligheter kan de och deras prestationer förstås övervakas elektroniskt. Skulle det vara bättre? Man bör nog inte låtsas som om skolan inte alltid också är just en anstalt, i vilket fall som helst.
/Per
Jag håller med om det mesta, med egen flerårig erfarenhet av att arbeta i gymnasieskolan, både som lärare och skolledare.
En ganska intressant sak fick jag klart för mig på en kurs: I Danmark finns ingen skolplikt, ens i grundskolan! Ändå går praktiskt taget alla danska barn i skolan. Med tanke på detta kan man fundera både på förvaringsaspekten och hur attraktiv skolan är i vårt sydliga grannland.
F.ö. ska jag snart börja läsa boken "Tur för skolan att den är obligatorisk" av Anders Härdevik - det ska bli intressant.
Posted by: Fat Freddy | 03 augusti 2010 at 21:03
Ett litet citat ur boken jag nämnde i min förra kommentar:
"Om det är så att du ska lära nytt i vuxen ålder, hur skulle du då organisera ditt lärande? Om svaret blir: Med en lärare jag inte har möjlighet att frångå, med en omgivning bestående av mellan 20 och 30 jämnåriga, utan koppling till ditt intresse, talang och behov, i ett rum anpassat i bästa fall till antalet elever som nu finns där, med ett schema som berättar när du på beställning ska vara aktiv inom vilket område och även hur länge du får vara aktiv innan du måste koppla ned, så är förmodligen skolan som den är nu med klass och klassrum det bästa för dig!"
Jag menar att detta citat säger väldigt mycket om hur lite skolan är optimerad för att barn och ungdomar verkligen ska utvecklas och vilja lära sig.
Posted by: Fat Freddy | 05 augusti 2010 at 14:11
Här hittade jag ett fint avslutningstal från en nybliven student: http://www.sott.net/articles/show/212383-V...aduation-Speech
Posted by: Simon | 05 augusti 2010 at 21:13
Jag håller med om allt i inlägget. Dessutom (!) vill jag säga: bilden av skolan har länge varit styrd av illusionen att slkolan är instiftad som en service till elevernas tjänst, när dess huvudsyfte i själva verket är att fostra barnen till goda medborgare. Individen har förvisso kunnat ha nytta av vad skolan ger, men det är mer en bieffekt än det syfte man ofta vill påskina. Bedrägeriet blir allt tydligare allteftersom skolan i allt högre grad misslyckas med att ge den nytta man förutsätter för såväl individen som samhället.
Posted by: ctail | 06 augusti 2010 at 00:45
Riksorganisationen för hemundervisning i Sverige (http://www.rohus.nu) har en del intressant material för den som vill fortsätta tänka i de här banorna.
Posted by: Nicholas | 21 augusti 2010 at 21:34