Infontology

Den som döljer sin IP-adress lämnar mer information än den som inte gör det.

Mitt förra inlägg var inte avsett att handla om att dölja sin IP-adress, men kommentarstråden kom att göra det. Det är intressant att fundera på om man blir "anonym" om man döljer sin IP-adress. Jag skulle vilja hävda att man idag inte alls blir anonym. Snarare att man lämnar mer information om sig själv om man döljer sin adress än om man inte gör det.

Såhär resonerar jag då:

Om man döljer sin adress via en proxy är det svårare för sajtägaren att ta reda på vilken individ som besöker webbplatsen.

Däremot lämnar besökaren informationen "Jag är en sån som döljer min IP-adress", vilket kanske är mer värdefullt att veta än att det är en "vanlig" besökare (som i princip hade gått att identifiera via IP-adressen, fast det kan ju inte vanliga sajtägare göra).

Jag tror att det i Sverige idag är mindre än 1 % av alla internetanvändare som döljer sin IP-adress genom proxy/tunnel/anonymiseringstjänst. Det är dock en mycket viktig grupp i marknadsföringshänseende för många former av tjänster och produkter. De (ni) är ofta tekniskt kunniga, kräsna och har ofta ett väl uppbyggt digitaliserat socialt nätverk för rekommendationer.

Det är ganska lustigt att det så lätt går att hitta en viktig grupp att rikta marknadsföring till! Bara att kolla om de ansluter via en proxy eller liknande.

/Simon

Vad händer när jag säljer besökares IP-adresser?

Finns det tjänster som säljer IP-adresser från sina besökare, och vad har de IP-adresserna i så fall för status? Kan man sälja den hur som helst, eller är det en personuppgift?

IP-adressen har ju den konstiga egenskapen att vara unik men ändå anonym(iserad). Det är konstigt att den inte (ännu) utnyttjas mer i olika sammanhang:

• Man kan tänka sig en form av kollaborativ brottsbekämpning, genom att någon som får besök av en hackare lämnar vidare IP-numret till andra som kan stänga av besökare från den IP-adressen automatiskt. Om jag tittar på mina loggfiler för http://infontology.org så är det uppenbart att den IP-adress som går till den icke-existerande urlen /joomla/administrator/index.php och en mängd liknande adresser bara försöker ta sig in bakvägen i mina system.
• Men lika gärna kunde man tänka sig en webb-butik som säljer vidare IP-adresser för kunder till andra butiker på nätet. Det skulle ju vara värdefullt att exempelvis kunna veta om en besökare att denne faktiskt har handlat på nätet tidigare. Kanske kan man tänka sig att IP-adressen säljs tillsammans med innehållet i den säljande domänens cookie -- kan det vara förbjudet?

Hm... Det blev lite komplext, men ändå väldigt grundläggande när det gäller att spåra besökare på nätet och göra något av den informationen.

/Simon

"Realtid" och forskningens roll

Under arbetet med projektet "Ömsesidig förståelse?" har frågan om forskningens roll i förhållande till den snabbt föränderliga, digitala medieverkligheten växt sig allt större. Vad vi har gjort i det nu avslutande projektet (publikation kommer) är att ta vad som i själva verket är svåra och djupgående forskningsfrågor och föra ut dem, i dialogform, till dem i samhället som har att ta itu med de allt mer akuta utmaningar som Internet i skolan innebär. Till exempel: Hur förändras förhållandet mellan individen och gruppen när mycket kunskapsarbete kan utföras gemensamt, relativt oberoende av tid och plats? Hur påverkar detta vår syn på prestationer och därmed betygsättning? Eller: När är det olämpligt att använda Internet i skolan? Och varför? (Det beror på syftet med utbildningen; vilket är det, i förhållande till den möjliga samhällsutvecklingen?)

Som sagt: Det här är frågor som idealt sett skulle kräva åratals forskning. Problemet är att vi inte har några åratal på oss. Just dessa frågor och många andra är direkt närvarande i det dagliga arbetet för tusentals lärare på olika nivåer och de måste medvetandegöras och besvaras (reageras på) nu, inte om fem år. Om fem år har hela det digitala medielandskapet förändrats igen och kommer att kräva nya responser. De här förhållandena gör att sedvanliga forskningsrutiner inom samhällsforskning, inklusive pedagogik och didaktik, blir improduktiva. De för vilka forskningen görs kan inte vänta på resultat som vaskas fram i en från verksamheterna skild forskningsmiljö på universiteten och som i vilket fall som helst kommer "för sent".

Som jag ser det finns det bara en lösning på detta dilemma. Det måste växa fram genomtänkta och fungerande realtidsförbindelser mellan samhällsforskare/humanistiska forskare och aktörer "på fältet" i mycket större utsträckning än hittills. Eller med andra ord: forskarna måste börja delta, engagera sig direkt i, det som händer i samhället, utifrån sina intresseområden. Och de måste göra det tillsammans med dem som är (mera) direkt berörda. Murarna mellan vad som sker på universiteten och ute i resten av samhället behöver raseras. De båda Infontology-projekten "Digitalis filosofi" och "Ömsesidig förståelse?" visar i liten skala hur detta kan gå till, även om det självklart finns flera sätt.

Jag ser också en stötesten för den här sortens interaktivitet. Den är en överdriven föreställning om forskningens "objektivitet", en objektivitet som på sätt och vis är förkroppsligad i den fysiska isoleringen av forskare på universitet och högskolor, men vars kärna är en inlärd ovilja hos många forskare att driva värdemässiga frågeställningar. Vad vi behöver -- utöver uppluckrade väggar mellan forskning och samhälle -- är nya sätt att tala om värden. En kvalificerad och öppen diskussion om svåra sakfrågor, så som i boken Digitalis filosofi, kan inte negligera vikten av att behöva ta värdemässig ställning, både i vardagslivet och i större sammanhang. Förutom sakfrågor behöver forskare därför i större utsträckning lära sig att hantera värdefrågor i dialogform, något som bl a sociala medier kan hjälpa till att artikulera och utveckla rejält.

Inför morgondagens konferens i Malmö, Moving Images 2010 (som just handlar om "realtid"), är det därför särskilt roligt att läsa blogginlägget Hur bildar vi oss bäst?, som berör "sätt för forskningsvärlden att komma med resultat samtidigt som något händer istället för tre år senare". Själva frågan i det inläggets rubrik innebär ju också att värdefrågorna hamnar överst. Det är ingen slump att den absolut mest återkommande, reflekterande fråga som ställdes av de lärare vi samtalade med och intervjuade i projektet "Ömsesidig förståelse?" var: Vad är skolan till för egentligen? På den finns inga objektiva svar. Bara mer eller mindre kloka avvägningar, anpassade till verkliga förhållanden. Avvägningar som behöver göras under press av "realtid". Detta är en stor utmaning för institutioner som kännetecknas av stor organisatorisk och traditionsmässig tröghet. Kommer de att klara den? Eller kommer de att bryta samman under trycket?

Andra inlägg om realtid på senare tid:

Människan i den artificiella ekologin

Realtidspolitik

Realtid - vår början och vårt slut

/Per