Människan i den artificiella ekologin

Trenden mot en artificiell realtidsekologi fortgår ohämmat. Det är vad "Internet of things" handlar om. Vid vilken punkt övergår då samhället från att handla om människor och våra behov till att handla om distribuerade, mer eller mindre integrerade system och deras "behov"? Har vi redan passerat den punkten? Måste man vara med?

"Internet of things" beskrivs så här på Wikipedia och det duger gott så länge:

In computing, the Internet of Things refers to a network of objects, such as household appliances. It is often a self-configuring  wireless network. [...]
The idea is as simple as its application is difficult. If all cans, books, shoes or parts of cars are equipped with minuscule identifying devices, daily life on our planet will undergo a transformation. Things like running out of stock or wasted products will no longer exist as we will know exactly what is being consumed on the other side of the globe. Theft will be a thing of the past as we will know where a product is at all times. The same applies to parcels lost in the post.

Det som beskrivs är "distribuerade" system utan centralt kommando -- system som består av många i rummet utspridda delar, vilka knyts till varandra funktionellt på ad hoc-basis, dvs alltefter som någon aktivitet i en del (=sak) tangerar aktiviteten i någon annan del. En sorts kontinuerligt föränderlig ömsesidig anpassning alltså. Det hela påminner mycket om hur naturliga ekosystem beskrivs teoretiskt, med den skillnaden att de artificiella systemen kommunicerar med ljusets hastighet. Som bekant utvecklas de naturliga systemen genom en process som kallas naturligt urval. Frågan uppstår alltså, om  artificiella distribuerade system också kommer att präglas av en blind urvalsprocess, fastän oerhört mycket snabbare och rumsligt obegränsad (på Jorden).

Den här möjligheten har länge haft något av science fiction över sig, men den tekniska utvecklingen har ju en tendens att förverkliga fantasier, bara de är tillräckligt klart uttänkta. I Governing Magazine publicerades nyligen en artikel med titeln Sensors make cities smarter:

the idea of a living, sentient city--one in which managers use real-time data to respond to events as they occur--isn't the stuff of fantasy anymore. By creating intricately linked networks of cameras and sensors throughout an urban area, cities in the U.S. and elsewhere are already making great strides toward tracking weather conditions and traffic flow, to name a few, and then using that data to govern more effectively.
The ultimate City 2.0 vision is of a "highly networked, highly metered environment so that an administrator can oversee the inputs and the outputs," says Rob Enderle, a technology analyst with the Enderle Group. Tapping into all this real-time data, he says, means "you can run a city cheaper and have happier and safer citizens." The city, in short, becomes a more efficient place for people to live and work. It also means a government can do more with less.

Det är intressant att notera, att artikelförfattaren inledningsvis påstår att städernas "managers" skulle kunna "använda" dessa massiva datamängder. Men lite längre ner står det klart att det är städerna som helheter som själva "sköter sig":

Alone, each of these blocks performs one discrete function for one purpose. But if a city fused all of those different data streams, it could create a place keenly aware of changes in the urban environment. With that awareness, a city could respond rapidly and efficiently where and when needed.

I så fall har alltså städernas styresmän i praktiken överlämnat styrandet till ovannämnda typ av självorganiserande, distribuerade nätverk. För "effektivitetens" skull -- vilket, av oklar anledning, också gör invånarna "lyckligare och tryggare". Men hindren på vägen till ett allmänt förverkligande av denna vision är stora, om än inte teknologiska:

"The big problem is working through the political structure," Enderle says. "It can be very turf-oriented and very fragmented when it comes to this kind of stuff." And what works for one city may not work for another.

Människorna och traditionella mänskliga organisationsformer är med andra ord i vägen. Därför lär vi inte se det här förverkligat fullt ut på länge än, om någonsin. Och därför är jag inte heller speciellt oroad i sak. Vad som oroar mig, emellertid, är själva tankefiguren och dess prioriteringar: massiv realtidsövervakning av otaliga vardagliga processer, i förening med en inriktning på "effektivitet" för effektivitetens egen skull, utan några som helst värderelaterade avgöranden, annat än vaga löften om "lycka" och "trygghet".

Vad jag uppfattar som i princip samma tankefigur är verksam även på det individuella planet. I en artikel i New York Times beskriver Gary Wolf The data-driven life:

Humans make errors. We make errors of fact and errors of judgment. We have blind spots in our field of vision and gaps in our stream of attention. Sometimes we can’t even answer the simplest questions. Where was I last week at this time? How long have I had this pain in my knee? How much money do I typically spend in a day? These weaknesses put us at a disadvantage. We make decisions with partial information. We are forced to steer by guesswork. We go with our gut.
That is, some of us do. Others use data.

Det handlar om människor som med teknisk hjälp loggar vad de gör om dagarna, allt från vissa specifika saker till "allt". Med tiden byggs det upp exakta, kvantifierade profiler av deras vanor i ett eller annat avseende. En sorts indirekt, maskinellt medierad självobservation. Inledande exempel handlar om mannen som digitalt noterade allt han gjorde om dagarna. Fem år senare har han en rejäl databas över olika aktiviteter och deras kvantiteter (tid, mängd etc): "now, using a few keyboard commands, he can call up his history". En annan man har byggt upp ett detaljerat, sökbart arkiv över allt han har tänkt sedan 1984:

I have seen his archive, with its million plus entries, and observed him using it. He navigates smoothly between an interaction with somebody in the present moment and his digital record, bringing in associations to conversations that took place years earlier. Most thoughts are tagged with date, time and location. What for other people is an inchoate flow of mental life is broken up into elements and cross-referenced.

Wolf noterar att det här är ju abnormt, sett som individuellt beteende, men i ett annat avseende är det -- med mina ord -- själva definitionen av vår tekniska civilisation:

We tolerate the pathologies of quantification — a dry, abstract, mechanical type of knowledge — because the results are so powerful. Numbering things allows tests, comparisons, experiments. Numbers make problems less resonant emotionally but more tractable intellectually. In science, in business and in the more reasonable sectors of government, numbers have won fair and square. For a long time, only one area of human activity appeared to be immune. In the cozy confines of personal life, we rarely used the power of numbers. [...] And yet, almost imperceptibly, numbers are infiltrating the last redoubts of the personal. Sleep, exercise, sex, food, mood, location, alertness, productivity, even spiritual well-being are being tracked and measured, shared and displayed [min kursiv]

Koppla nu ihop det här med de "intelligenta" städerna ovan och det står klart att sålunda kvantifierade individer, när de gör sitt loggande allt mera automatiserat och uppkopplat, i själva verket kommer att utgöra komponenter bland andra komponenter i de distribuerade artificiella system som håller på att byggas upp, lite i taget. Sociala medier, i synnerhet sådana snabba och kortfattade som Twitter, utgör en komponent av samma globala trend. Det från systemsynpunkt intressanta med Twitter, t ex, är inte den mänskligt sociala aspekten, utan det kvantifierbara och sökbara aggregatet, vilket hela tiden utvidgas. Likadant med allt som lämnar digitala avtryck via olika nätverk.

Gary Wolf startade för ett par år sedan, tillsammans med Kevin Kelly, webbsajten The Quantified Self som diskuterar de här trenderna. En anledning var att han

realized that an emphasis on efficiency missed something important. Efficiency implies rapid progress toward a known goal. For many self-trackers, the goal is unknown. Although they may take up tracking with a specific question in mind, they continue because they believe their numbers hold secrets that they can’t afford to ignore, including answers to questions they have not yet thought to ask. Ubiquitous self-tracking is a dream of engineers. For all their expertise at figuring out how things work, technical people are often painfully aware how much of human behavior is a mystery. [...] Automated sensors do more than give us facts; they also remind us that our ordinary behavior contains obscure quantitative signals that can be used to inform our behavior, once we learn to read them. [min kursiv]

Som jag ser det innebär denna ingenjörsmentalitet, vilken nu alltså kan bli vars och ens lättanvända egendom i form av olika prylar och applikationer, att man diskvalificerar sitt eget omdöme. Så tyckte också många som kommenterade NYT-artikeln. Wolf drar slutsatsen: "Will self-tracking lead us to uncritically embrace new tools that will have unintended consequences? Will it make us more vulnerable to being spied on and manipulated? And how will we remember to forget?"

För att verkligen börja förstå den mänskliga innebörden i vad som händer med oss i dagens allt mer uppkopplade värld, är det av största vikt att inse hur olika trender samverkar och delvis flyter samman på det här viset. Vad som tycks vara individuella fenomen är i själva verket som regel inlemmade i större skeenden. Om förbindelserna mellan det individuella och det kollektiva ignoreras (genom en betoning på "lycka" och "trygghet") kommer det kollektiva aggregatet -- den artificiella världens motsvarighet till det naturliga urvalet -- att bestämma hur det blir, desto definitivare ju mera individuellt suggererade vi blir.

/Per

Comments

[steelneck]

De där visionerna ställs på huvudet till sin motsats, vilket du var inne på mot slutet, genom denna enkla mening som jag försökt förklara på många bloggar och inte orkar att upprepa: I en alltför kontrollerad omgivning, tenderar folk att abdikera ansvar.

[Robert L]

Homo Sapiens´nystora föreställning är uppenbarligen på väg att rusa ifrån honom. Hans kortsiktighet härskar ju från en marknads-demokratisk styrkeposition. Han behöver snabbt ett stort mått av egentligt mänskligt växande om han vill undgå att "utvecklas" till Robo Sapiens - inom några få årtionden.