Infontology

Att hålla isär låtsas och verkligt är viktigt ibland

Annons i tunnelbanan i New York (klicka för större):

"In NYC, it's illegal to paint a real gun to look like a toy, and it's illegal to sell a toy gun that looks real."

/Simon

Naturligt språk är en förhandling om mening

Jag testade den nya funktionen i YouTube att texta videoklippen baserat på röstigenkänning, och att sen få dem översatta. Jag slogs av denna skildring av ett Stanford-projekt:

 

Men det är ju inte översättningen som är fel, utan transkriptionen:

Men visst, så länge det inte finns nån förståelse för det som sägs kan ju "collaborative environment" förstås uppfattas ljudmässigt som "crime and violence" som kanske i frekvensdatabasen har ett mycket högre värde.

Men naturligt språk är ju en förhandling mellan två parter, och förhandlingen gäller främst förståelse och mening och i andra hand vilka ord som används. Skriftspråk och inspelade föredrag har ju den egenheten att en text inte låter läsaren säga "ursäkta jag förstår inte", så på ett sätt borde man ställa mycket högre krav på en automatisk textning vad gäller att faktiskt skapa en mening som grund för sin textning, eftersom den resulterande textningen snabbt kan komma väldigt långt ifrån den avsedda meningen.

Den som ändå vill testa automatisk textning, som i sig är en fascinerande funktion, kan klicka på CC-symbolen nedanför filmen.

Tack till Lennart för tipset om CC-funktionen. /Simon

Mitt besök hos Amish

En av de mest fascinerande sakerna vi gjorde i USA i april var att åka ut till en av de trakter där det bor många Amish.

Det finns inte så många ställen i världen där en stor del av befolkningen har valt bort vissa nymodigheter, och kanske inget annat bra exempel där folkgruppen dessutom är välintegrerad med den övriga befolkningen.

Vi bodde på ett relativt modernt Best Western-motell med gratis och snabbt wifi i den lilla staden Intercourse i Pennsylvania, ungefär fyra timmars bilfärd från New York City. Det var en fascinerande känsla att vakna upp på morgnarna och höra klappret av hovar mot asfalten på vägen utanför hotellet, och svårt att egentligen veta om man drömde eller var vaken.

Jag vet inte mycket om samvaron mellan Amish och icke-Amish, men det var roligt att observera de speciella anordningar som behövdes för att anpassa byn till häst och vagn.

Utanför banken fanns det en kundparkering för vagnar, liksom vatten för hästarna, och vid dagens slut kom en kille och samlade upp hästskiten.

En del hus hade något som såg ut som ett vanligt garage, men när man såg närmare på det var det avsett för häst och vagn.

Det är förstås svårt att förstå sig på Amish -- det finns ingen "logik" i vad de får och inte får göra. Vi åkte en tur med häst och vagn, med en Amish-kvinna som kusk, och hon berättade att även hon hade undrat över varför de fick åka sparkcykel men inte vanlig cykel.

Hennes far hade inte kunnat ge någon förklaring som hon var nöjd med. Hon gillade själv inte sparkcykel, men däremot rollerblades, som också var okej.

Vi var inne i en av alla affärer som sålde lapptäcken i fina mönster, och innehavaren pratade rätt öppet med en av oss om hur släpphänt de tyckte att Obama var, om vi förstod tyska, om hur hemskt ställe New York måste vara. Själv hade hon varit vid Niagara-fallen en gång, men gillade det inte, eftersom hon varit tvungen att åka bil.

Ja, de får åka bil i undantagsfall, men inte köra bilen; de får ha motorgräsklippare där motorn klipper gräset men en människa eller en häst drar runt klipparen. De pratar en svårbegriplig variant av tyska, speciell för Pennsylvania och kallad (Pennsilfaanisch) Deitsch i sin egen kultur, men vad jag förstod är skolorna på engelska.

Skolorna är gemensamma ett-klassrum-skolor för alla årskurser 1-9, och man känner igen dem som ett sånt här litet hus med många små sparkcyklar utanför.

Min förståelse av deras kultur är att grunden i deras stränga ordningsreglemente är en rädsla att splittra gruppen. Det gör att framför allt olika former av automatisk framdrivning av fordon är bannlyst, medan en dieselkompressor utanför husväggen som driver diverse tryckluftsmaskiner inuti huset är tillåtet, liksom batteribelysning på vagnarna, och ett butangas-system för belysning inomhus.

En annan stark drivkraft är självständigheten, vilket gör uppkoppling till elnätet icke önskvärd, medan de har telefon i skjul vid tomtgränsen, och dessutom lär vara föregångare vad gäller användning av solceller.

Men sen finns det som sagt ingen "logik" i vad de väljer att använda och vad de väljer bort, och det gör det ju inte heller i vår egen teknikanvändning.

Så den kvarvarande infontologiska frågan för mig bli: när jag åker hem till Sverige och tittar på varför vi gör vissa överväganden om vilken teknik vi vill använda -- vad grundar vi dessa överväganden på?

En ganska neutral översikt över Amish-kulturen finns här. För att förstå några mer djupgående aspekter av Amish-folkets relation till teknik rekommenderar jag Kevin Kellys artikel Amish hackers, som vi också redan har skrivit om.

/Simon

Människan i den artificiella ekologin

Trenden mot en artificiell realtidsekologi fortgår ohämmat. Det är vad "Internet of things" handlar om. Vid vilken punkt övergår då samhället från att handla om människor och våra behov till att handla om distribuerade, mer eller mindre integrerade system och deras "behov"? Har vi redan passerat den punkten? Måste man vara med?

"Internet of things" beskrivs så här på Wikipedia och det duger gott så länge:

In computing, the Internet of Things refers to a network of objects, such as household appliances. It is often a self-configuring  wireless network. [...]
The idea is as simple as its application is difficult. If all cans, books, shoes or parts of cars are equipped with minuscule identifying devices, daily life on our planet will undergo a transformation. Things like running out of stock or wasted products will no longer exist as we will know exactly what is being consumed on the other side of the globe. Theft will be a thing of the past as we will know where a product is at all times. The same applies to parcels lost in the post.

Det som beskrivs är "distribuerade" system utan centralt kommando -- system som består av många i rummet utspridda delar, vilka knyts till varandra funktionellt på ad hoc-basis, dvs alltefter som någon aktivitet i en del (=sak) tangerar aktiviteten i någon annan del. En sorts kontinuerligt föränderlig ömsesidig anpassning alltså. Det hela påminner mycket om hur naturliga ekosystem beskrivs teoretiskt, med den skillnaden att de artificiella systemen kommunicerar med ljusets hastighet. Som bekant utvecklas de naturliga systemen genom en process som kallas naturligt urval. Frågan uppstår alltså, om  artificiella distribuerade system också kommer att präglas av en blind urvalsprocess, fastän oerhört mycket snabbare och rumsligt obegränsad (på Jorden).

Den här möjligheten har länge haft något av science fiction över sig, men den tekniska utvecklingen har ju en tendens att förverkliga fantasier, bara de är tillräckligt klart uttänkta. I Governing Magazine publicerades nyligen en artikel med titeln Sensors make cities smarter:

the idea of a living, sentient city--one in which managers use real-time data to respond to events as they occur--isn't the stuff of fantasy anymore. By creating intricately linked networks of cameras and sensors throughout an urban area, cities in the U.S. and elsewhere are already making great strides toward tracking weather conditions and traffic flow, to name a few, and then using that data to govern more effectively.
The ultimate City 2.0 vision is of a "highly networked, highly metered environment so that an administrator can oversee the inputs and the outputs," says Rob Enderle, a technology analyst with the Enderle Group. Tapping into all this real-time data, he says, means "you can run a city cheaper and have happier and safer citizens." The city, in short, becomes a more efficient place for people to live and work. It also means a government can do more with less.

Det är intressant att notera, att artikelförfattaren inledningsvis påstår att städernas "managers" skulle kunna "använda" dessa massiva datamängder. Men lite längre ner står det klart att det är städerna som helheter som själva "sköter sig":

Alone, each of these blocks performs one discrete function for one purpose. But if a city fused all of those different data streams, it could create a place keenly aware of changes in the urban environment. With that awareness, a city could respond rapidly and efficiently where and when needed.

I så fall har alltså städernas styresmän i praktiken överlämnat styrandet till ovannämnda typ av självorganiserande, distribuerade nätverk. För "effektivitetens" skull -- vilket, av oklar anledning, också gör invånarna "lyckligare och tryggare". Men hindren på vägen till ett allmänt förverkligande av denna vision är stora, om än inte teknologiska:

"The big problem is working through the political structure," Enderle says. "It can be very turf-oriented and very fragmented when it comes to this kind of stuff." And what works for one city may not work for another.

Människorna och traditionella mänskliga organisationsformer är med andra ord i vägen. Därför lär vi inte se det här förverkligat fullt ut på länge än, om någonsin. Och därför är jag inte heller speciellt oroad i sak. Vad som oroar mig, emellertid, är själva tankefiguren och dess prioriteringar: massiv realtidsövervakning av otaliga vardagliga processer, i förening med en inriktning på "effektivitet" för effektivitetens egen skull, utan några som helst värderelaterade avgöranden, annat än vaga löften om "lycka" och "trygghet".

Vad jag uppfattar som i princip samma tankefigur är verksam även på det individuella planet. I en artikel i New York Times beskriver Gary Wolf The data-driven life:

Humans make errors. We make errors of fact and errors of judgment. We have blind spots in our field of vision and gaps in our stream of attention. Sometimes we can’t even answer the simplest questions. Where was I last week at this time? How long have I had this pain in my knee? How much money do I typically spend in a day? These weaknesses put us at a disadvantage. We make decisions with partial information. We are forced to steer by guesswork. We go with our gut.
That is, some of us do. Others use data.

Det handlar om människor som med teknisk hjälp loggar vad de gör om dagarna, allt från vissa specifika saker till "allt". Med tiden byggs det upp exakta, kvantifierade profiler av deras vanor i ett eller annat avseende. En sorts indirekt, maskinellt medierad självobservation. Inledande exempel handlar om mannen som digitalt noterade allt han gjorde om dagarna. Fem år senare har han en rejäl databas över olika aktiviteter och deras kvantiteter (tid, mängd etc): "now, using a few keyboard commands, he can call up his history". En annan man har byggt upp ett detaljerat, sökbart arkiv över allt han har tänkt sedan 1984:

I have seen his archive, with its million plus entries, and observed him using it. He navigates smoothly between an interaction with somebody in the present moment and his digital record, bringing in associations to conversations that took place years earlier. Most thoughts are tagged with date, time and location. What for other people is an inchoate flow of mental life is broken up into elements and cross-referenced.

Wolf noterar att det här är ju abnormt, sett som individuellt beteende, men i ett annat avseende är det -- med mina ord -- själva definitionen av vår tekniska civilisation:

We tolerate the pathologies of quantification — a dry, abstract, mechanical type of knowledge — because the results are so powerful. Numbering things allows tests, comparisons, experiments. Numbers make problems less resonant emotionally but more tractable intellectually. In science, in business and in the more reasonable sectors of government, numbers have won fair and square. For a long time, only one area of human activity appeared to be immune. In the cozy confines of personal life, we rarely used the power of numbers. [...] And yet, almost imperceptibly, numbers are infiltrating the last redoubts of the personal. Sleep, exercise, sex, food, mood, location, alertness, productivity, even spiritual well-being are being tracked and measured, shared and displayed [min kursiv]

Koppla nu ihop det här med de "intelligenta" städerna ovan och det står klart att sålunda kvantifierade individer, när de gör sitt loggande allt mera automatiserat och uppkopplat, i själva verket kommer att utgöra komponenter bland andra komponenter i de distribuerade artificiella system som håller på att byggas upp, lite i taget. Sociala medier, i synnerhet sådana snabba och kortfattade som Twitter, utgör en komponent av samma globala trend. Det från systemsynpunkt intressanta med Twitter, t ex, är inte den mänskligt sociala aspekten, utan det kvantifierbara och sökbara aggregatet, vilket hela tiden utvidgas. Likadant med allt som lämnar digitala avtryck via olika nätverk.

Gary Wolf startade för ett par år sedan, tillsammans med Kevin Kelly, webbsajten The Quantified Self som diskuterar de här trenderna. En anledning var att han

realized that an emphasis on efficiency missed something important. Efficiency implies rapid progress toward a known goal. For many self-trackers, the goal is unknown. Although they may take up tracking with a specific question in mind, they continue because they believe their numbers hold secrets that they can’t afford to ignore, including answers to questions they have not yet thought to ask. Ubiquitous self-tracking is a dream of engineers. For all their expertise at figuring out how things work, technical people are often painfully aware how much of human behavior is a mystery. [...] Automated sensors do more than give us facts; they also remind us that our ordinary behavior contains obscure quantitative signals that can be used to inform our behavior, once we learn to read them. [min kursiv]

Som jag ser det innebär denna ingenjörsmentalitet, vilken nu alltså kan bli vars och ens lättanvända egendom i form av olika prylar och applikationer, att man diskvalificerar sitt eget omdöme. Så tyckte också många som kommenterade NYT-artikeln. Wolf drar slutsatsen: "Will self-tracking lead us to uncritically embrace new tools that will have unintended consequences? Will it make us more vulnerable to being spied on and manipulated? And how will we remember to forget?"

För att verkligen börja förstå den mänskliga innebörden i vad som händer med oss i dagens allt mer uppkopplade värld, är det av största vikt att inse hur olika trender samverkar och delvis flyter samman på det här viset. Vad som tycks vara individuella fenomen är i själva verket som regel inlemmade i större skeenden. Om förbindelserna mellan det individuella och det kollektiva ignoreras (genom en betoning på "lycka" och "trygghet") kommer det kollektiva aggregatet -- den artificiella världens motsvarighet till det naturliga urvalet -- att bestämma hur det blir, desto definitivare ju mera individuellt suggererade vi blir.

/Per

Oproportionerliga kulturella reaktioner

Jag fann mig ikväll sägande att om jag skulle doktorera en gång till så skulle det bli på "oproportionerliga kulturella reaktioner".

Med det menar jag när en väldigt liten förändring i ett beteende eller en företeelse ger en reaktion hos människor som inte står i proportion till förändringen.

Ett exempel är när vi var på ett hotell i Milano för ett par år sen, och killen vid bordet bredvid, fint vattenkammad, med uppfällda solglasögon och vit skjorta beställer in en cappuccino. Därefter tar han en näve müsli ur den lilla skålen han har på bordet och lägger müslin i kaffet. Jag blev helt konsternerad.

Det intressanta här är att reaktionen blev så stark, men varför? Det var nästan som att det blev en "hotande" möjlighet att kunna käka müsli och kaffe så tätt ihop, i stället för att ha kaffe med mjölk och mjölk med müsli! Det tog mig ett helt år att ta mig samman och reproducera hans frukost och själv smaka på det.

Inom mat-området finns det förstås fler exempel på detta, som att introducera olika maträtter på ett julbord -- då behöver man inte gå så långt för att få folk att se rött. Men vad är det som är så hotande?? Och inom vilka områden är det lätt att hitta fler exempel?

/Simon

Lite icke-språk från bilindustrin

Det är ett svårt arbete att designa nya funktioner till de bilar som överlever mest just tack vare sina nya funktioner, som en bil som Audi A8. Men det är om möjligt ett ännu svårare arbete att sen hitta ord som beskriver de nya funktionerna.

A8 har exempelvis en fjädring med fyra olika inställningar: "komfortabel", "automatisk", "dynamisk" och "individuell".

Bara att associera olika egenskaper till de orden framstår som en omöjlig uppgift -- de fyra orden ska ju märka upp ett rum av möjligheter som man ska kunna välja mellan, men för många skulle det ju snarast vara en "individuell" anpassning till dem att ha en fjädring som "automatiskt" anpassar sig "dynamiskt" för att ge en "komfortabel" körupplevelsse, eller? Det kan bara vara en inställning bakom de fyra termerna, eller hur?

Den som har skapat orden verkar ha haft en skräck för de negativa associationerna, men det kanske också har varit ett slagsmål mellan olika designers vad gäller de fyra inställningarnas faktiska egenskaper.

Eller kanske alltihop är en skicklig målgruppsanpassning. Som Allt om Motor skriver:

det här är en bil för den som vill ha många inställningsmöjligheter. Inget för den som vill ha det så enkelt och lättfattligt som möjligt.

/Simon

Dras Spotify ner i integritets-smeten nu? Är "lokala filer" en trojansk häst?

Det finns en massa fint och roligt i Spotifys nya sociala features, men funderar man ett tag på komplexiteten i det hela visar det sig inte vara så enkelt och överskådligt.

Det lömskaste kanske är möjligheten att lägga till "lokala filer", en fantastisk funktion som gör att man kan använda musikbiblioteket från den egna datorn att komplettera Spotifys utbud med. Och integrationen är väldigt välgjord -- bara be den importera exempelvis ditt iTunes-bibliotek så kommer all din gamla musik med i sökningar och spellistor, exempelvis där en låt eller artist har "försvunnit" (läs: raderats som följd av avtalstvister) från Spotify.

Dessutom följer alla spellistor från iTunes med, och det kanske är den största integritetsboven. Spotify hade kunnat välja att låta bara den lokala Spotify-klienten känna till de låtar som finns på datorns hårddisk, och hade inte behövt tala om detta för Spotify-servern, men genom att spellistorna från iTunes kommer med får Spotify information om vilken musik som du har på datorn, åtminstone de låtar som finns i spellistor.

Det här är förstås väldigt värdefull information för Spotify. De kan exempelvis skapa en modell för "efterfrågan" genom att registrera vilka filer som många har på sina datorer, men som inte finns i Spotifys utbud, men också använda informationen för att generera olika former av statistik.

Men den riktigt känsliga informationen är förstås om du har olagligt kopierad musik på din hårddisk. Om du låter Spotify indexera all din lokala musik blir det lätt att koppla innehavet av viss musik till dig som person. Spotify ägs till stor del av skivbolagen, och jag tror inte att Spotify skulle kunna vägra att lämna ut informationen om vilken användare som har vilken musik till sina ägare.

Hur ska man hantera detta?

/Simon

Skyddar förändringstakten oss mot att bli "slavar under algoritmerna"?

Jag läste om den nya utvecklingen av Freelancer.com, att den går från att vara en tjänst som bara parar ihop verksamheter med tillfälliga arbetare/konsulter till att hela rekryteringsprocessen, lönesättningsprocessen och själva uppgiften sköts helt utan mänsklig inblandning.

Då förvånade det mig faktiskt att det i samhället ändå fortfarande är så många tidsödande förhandlingsprocesser på gång, till exempel för lönebildning, med många långa möten mellan olika parter.

Men en av anledningarna till att de här processerna inte redan har automatiserats och ersatts av algoritmer i en dator är kanske att själva förändringstakten är så hög -- det är inte lönsamt att sätta sig ner och modellera samhället i den grad som behövs för att stoppa in i en algoritm. Hade vi däremot haft en lägre utvecklingstakt, men nuvarande grad av datorisering (och nuvarande okritiska inställning till vad som bör och inte bör datoriseras) så kanske vi redan hade blivit "infångade" i många fler fall. 

(Puh, så klarade vi av även inlägg nummer 1001.)

Länk via @futuramb. /Simon

Inlägg nummer 1000!

Det är svårt att veta vad man ska skriva i Infontologys tusende inlägg, så det blir bara ett tack till er som fortfarande är med oss, och en förhoppning att inlägg 1001, betydligt mindre numerologiskt laddat, kommer snart...

/Simon och Per

Litar Google nu mer på sig själv än på mig?

Jag har förstått att det har varit en hel del förändringar i Googles sökfunktion nyligen. Det är förstås svårt att gå tillbaka och se exakt hur maskinen gjorde innan, men jag uppfattar det som en förändring i hur man hanterar potentiella felstavningar.

Det finns en tillverkare av braskaminer som heter (eller åtminstone hette) Kedddy, med tre "d". Vi har en sån. Enligt vår sotare berodde stavningen på en felstavning när man lämnade in sin patentansökan! Och nu (kanske för att patenttiden har löpt ut) använder man den mer normala stavningen Keddy.

Söker jag på "kedddy patent" hade jag väntat mig att få sökresultat för just den sökningen, men nu får jag resultaten för "keddy patent" i stället:

Jag uppfattar det som att sökmotorn har tagit "ett steg framåt" i att lita på sig själv på bekostnad av vad jag faktiskt skriver.

När man analyserar sökmotorers beteende är det alltmer relevant att använda metoder från konversations- och naturligt språk-analys. En samtalspartner som litar mer på sina egna förväntningar än på det man faktiskt säger blir ofta lite tröttande i längden. En samtalspartner som är en maskin borde åtminstone ha en inställning som säger "Lita på att jag menar vad jag säger" som jag kan kryssa i...

/Simon