Infontology

Genombrottet för Boing Boing som respekterat medium?

Se den fina referensen till BoingBoing TV i den här artikeln i Aftonbladet!

Profeten Muhammed har tidigare avbildats i ”South Park”-avsnittet ”Super best friends” från 2001 utan någon större uppståndelse.

– Men det var innan kontroversen med de danska teckningarna. Så något som var okej då är helt plötsligt inte okej längre. Det känns inte bra, säger Matt Stone i en tv-intervju med Boing Boing.

För mig som har använt Boing Boing  som en källa till inspiration för olika slags kulturyttringar under många år är det roligt att se referensen ovan.

För ett drygt år sen skrev jag en kort presentation av vad jag gillar med Boing Boing.

/Simon

"Digital delaktighet" -- i vad? Och varför?

Under våren har diskussionen om "digital delaktighet" blommat upp på allvar, mycket tack vare .SE:s initiativ med en hearing i frågan den 24 mars. Jag fick då själv förtroendet att medverka i en diskussionspanel. I går följde Folkbildningsrådet upp med ett seminarium under rubriken Hur får vi alla med på det digitala tåget? Jag följde evenemanget via nätet och kommenterade rätt flitigt via Twitter. Incitamentet till diskussionen har främst varit det "faktum" att 1,7 miljoner svenskar befinner sig "utanför Internet". På seminariet i går utsattes dessa siffror för viss kritik, som bl a gick ut på att begreppet utanförskap/delaktighet inte är särskilt klart definierat. Man kan t ex fråga sig om alla som då och då surfar på nätet verkligen är medvetet delaktiga i Internet-kommunikationerna, vilka ju kan vara mycket mångfasetterade, för att inte tala om deras komplexa växelverkningar med samhället i övrigt. Diskussionen framöver skulle vinna på en skarpare och med fördel stegvis graderad definition, av vad man egentligen menar med delaktighet. Detta är självfallet ingen kritik mot ovannämnda initiativ, tvärtom! Den nyligen vunna offentligheten för den här frågan är utomordentligt viktig. Vad jag nu tänker på är vad som behöver följas upp och fördjupas framöver.

På gårdagens seminarium blev det tydligt att eventuella åtgärder från olika samhällsinstansers sida, för att främja internetanvändning och därmed digital delaktighet, måste differentieras med avseende på ett flertal olika målgrupper: äldre, funktionshindrade, invandrare, ungdomar. Ytterligare grupper är tänkbara och varje grupp är i sig inte heller enhetlig. Den urskillning som alltså är nödvändig behöver knytas till en grundlig analys av, för det första, vad man menar med delaktighet och, för det andra, vilka olika typer eller nivåer av delaktighet som är de mest relevanta. Med andra ord: Vad är det egentligen man vill främja, närmare bestämt, och varför? Ett flertal möjliga svar flyter omkring i den hittillsvarande debatten, men det saknas än så länge en grundlig och kvalificerad genomgång och analys. Jag och Stefan Pålsson pekade på några olika former av delaktighet i denna artikel tidigare i år:

1. Delaktighet i form av direkt tillgång till själva Internet.
2. Delaktighet i allmänna samhällsangelägenheter.
3. Delaktighet i form av kontakter och engagemang som gynnar ens egna intressen, inklusive de ekonomiska.

Fysisk tillgång till nätet är ju en förutsättning i vilket fall som helst, och den inkluderar också de basala färdigheter som krävs när det gäller användningen av olika nödvändiga program. En hel del av diskussionen på de ovannämnda offentliga arrangemangen, ägnades i praktiken åt den typ av problematik som är förknippad med detta första steg: Varför använder vissa inte Internet fastän de i princip har lätt fysisk tillgång till det? Hur stimulerar man deras intresse? Mindre diskuterad (även om det finns gott om underförstådda antaganden) är frågan om varför delaktigheten ska stimuleras. På ett plan kan svaret tyckas självklart: Internet har blivit en så viktig del av samhället, att man i princip står utanför en väsentlig del av vad som pågår om man inte "är på nätet". Men just här uppträder ju den undran jag inledde med: Är alla som då och då surfar på nätet verkligen medvetet delaktiga i Internet-kommunikationerna?

Olika filmer som visades, både på hearingen och på seminariet, illustrerar kraftfullt och bitvis rörande hur några olika människor börjar upptäcka Internet-världen, utifrån sina personliga intressen och behov. Det är säkert så vi alla från början kom ut på nätet, och intitiativ som främjar att fler och fler upptäcker denna personligt relaterade rikedom är tveklöst viktiga och berömvärda. Men: Vari ligger det större och djupare samhällsintresset i detta? Till syvende og sidst är det ju bara svaren på den frågan som kan, eller bör, motivera offentligt finansierade insatser. (Frivilliginsatser är en annan sak och har också med rätta framhållits.) Det återkommande svaret från flera debattörer är att det är viktigt för demokratin. Det håller jag med om. "Demokratin" förs dock samtidigt ofta fram på ett sätt som är ganska floskelartat, dvs det förblir oklart exakt hur och i vilka avseenden digital delaktighet är viktig i ett demokratiskt samhälle (den är väl inte heller mindre viktig i odemokratiska samhällen?). Så den frågan behöver också redas ut grundligare.

Spontant skulle jag själv säga, att en demokratiskt motiverad delaktighet förutsätter en hyfsat adekvat kunskap om hur Internet fungerar egentligen, om vad som försiggår på nätet utan direkt mänsklig inblandning och om vad som är speciellt med nätet, jämfört med våra gamla vanliga sätt att göra saker på. Det är en specifik sorts medvetenhet, knuten till vissa nödvändiga kunskaper, som måste öka i samhället för att talet om demokratisk delaktighet ska kunna få någon verklig substans, något verkligt bett. Jag tror inte att man kommer ifrån att det krävs en massiv folkbildningsinsats här, även för många av dem som redan är "på nätet". Det vill säga: "innanförskapet" är lika viktigt att tänka på som "utanförskapet". De viktigaste frågorna och problemen uppenbarar sig ju först när man har börjat använda nätet. Alltså behövs det en diversifierad analys av olika kompetensprofiler bland "internetanvändare", också. Lars Ilshammar var inne på det på seminariet i går: "Hur se innanförskapet ut? Vad är det vi ska uppnå?" Här kan och bör olika instanser göra en insats, som vi knappast har råd att vara utan: Skolor, folkbildningsorganisationer och bibliotek är de kanske främsta kanalerna, med lite olikartade möjligheter. I dagsläget betyder det att just de instanserna själva behöver fortbilda sig i frågan och utveckla sina egna tillvägagångssätt.

Det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen. Vilka kommer att ta upp den kastade handsken? Hur grundligt kommer man att gå till väga?

/Per

Tre stopp i Brooklyn -- Makerbot, City foundry och Observatory/Reanimation Library

Jag gjorde ett par nedslag i Brooklyn.

Visa Brooklyn, 2010 på en större karta

1. Makerbot

Till Linnéuniversitetet har vi beställt två 3D-skrivare från Makerbot, så jag passade på att besöka dem i deras lokaler. Makerbot tror (liksom jag) att 3D-skrivare snart kommer att finnas på mångas skrivbord och det är intressant att vara med i utvecklingen tidigt.

2. City foundry

En otrolig antikaffär som kombinerar inredningsdetaljer från 30-70-tal med industri- och vetenskapsartefakter från alla epoker.

3. Reanimation library, Proteus Gowanus och the Observatory

Det här var egentligen tre stopp i ett. Vi skulle egentligen till utställningen Entomologia på The Observatory, som visade sig vara ett enda litet rum inhyst i ett litet kulturcentrum samlat runt ett projekt vid namn Proteus Gowanus som annars mest ägnades åt Gowanus-kanalen.

Entomologia innehöll representationer av insekter, bland annat detta fascinerande skelett av en bönsyrsa, och den här tavlan, helt gjord av insekter. Titta gärna på fler saker av Judith Klausner, a.k.a. Rogue Entomologist.

Reanimation library är ett litet bibliotek baserat på böcker från 30-80-tal, mest bilderböcker som visar hur vi har sett på världen. En fascinerande samling. En ofullständig katalog och ett litet bildarkiv finns tillgängligt för den som inte har möjlighet att åka dit. Jag hade ett långt samtal med Andrew Beccone som är bibliotekets initiativtagare och huvudbibliotekarie.

/Simon

Strandsatt i New York, och tillbaka #ashtag

Även om New York nog skulle vara förstavalet för många människor på frågan om var de ville bli strandsatta så måste jag säga att det är roligare med en tidsbestämd frivillig semester, än en som plötsligt är på obestämd tid.

Bokade för hemresa förra fredagen, via Köpenhamn, och kom hem inatt via Stockholm i stället.

Men New York visade sig från sin allra bästa sida och hela staden stod i vårblom.

Hade man bott där hade man förstås tröttnat på de enkla nöjena som gatufotografering.

Och sightseeing. (Klicka för större)

Eller att åka pariserhjul inomhus på leksaksaffären på Times Square. (Klicka för större)

Eller alla fina lekplatser.

Och spektakulära konstutställningar, som här från utställningen "The artist is present" på MoMA som bland annat inkluderade att konstnären själv satt och tittade på frivilliga besökare... (Klicka för större)

IT- och spelindustrin kändes mycket närvarande, fast det kanske återspeglar mina egna intressen. iPaddan blev snabbt ett inslag i gatubilden.

Och Nintendo hade hyrt reklamplats på en banan för sin Wii.

Åk dit om ni har möjlighet, men ta med några extra par kallingar om ni måste stanna längre än planerat...

/Simon

Twitter "femininiserar" samhället

I denna video får vi en rätt bra snabbsammanfattning av hur den sociala medieutvecklingen medför en evolutionär process, orsakad av den kontinuerligt skiftande uppmärksamheten hos ett stort antal människor, vilka ständigt realtidskommunicerar med varandra via nätet. Den individuella identiteten expanderar på ett sätt som gör den diffus och skiftande, och allt mer av det som händer i samhället orsakas av vad man kan kalla en ad hoc-kollektivism. Samhället förvandlas från ett politiskt till ett adaptivt, komplext system utan övergripande styrning eller målinriktning.

/Per

Realtidspolitik

Ny Teknik rapporterar idag om hur IT-bolag som Twingly, Saplo och Aitellu nu kan betjäna våra politiker med realtidsanalyser av vilka politiska frågor som uppmärksammas i olika sociala medier på nätet: "Den här typen av analyser är guld värda för politiker som vill veta hur brännande frågor tas emot av bloggarna." Det uppges finnas "ett väldigt intresse för att följa flödet minut för minut" och Martin Källström, Twingly, tillägger: "Det är där vi har vår utveckling i dag." Vad kan då det innebära, lite djupare sett?

På den snart lanserade gratistjänsten Valanalys.se, t ex, "kommer [man] automatiskt att analysera hur positivt eller negativt svenska parti [sic] och partiledare omnämns på Twitter." Vad det handlar om är alltså möjligheten till en sorts direkt och kontinuerlig feedback på olika politiska utspel, fastän i ett tekniskt begränsat sammanhang. Hur troget detta återspeglar vad folk i gemen tycker, tänker och vill är en öppen fråga. Generellt uppstår samma fråga i förhållande till alla de tänkta och redan befintliga tjänsterna. En ännu svårare fråga är i vilken utsträckning man förnuftigt kan argumentera för att politiker, med ansvar för vårt samhälles framtida utveckling, bör fästa vikt vid den här sortens tjänster.

Svaret på den senare frågan beror förstås på hur man fäster vikt vid dem. Om man fäster vikt vid dem på så sätt, att man bryr sig mera om skiftande nätopinioner, än om principer och strategier för vad som är långsiktigt önskvärt och hållbart, så befarar jag att den enda eller dominerande effekten av de här tekniska möjligheterna, kommer att bli en potentiellt grotesk förstärkning av en redan tidigare alltför opinionscenterad politisk (pseudo)kultur. En ytlighetens och kortsiktighetens triumf.

Frågan blir vilken betydelse den denna typ av intellektuella invändningar har. Jag fruktar att den är obetydlig. Trycket från de tekniskt baserade omvärldsförändringarna kan vara för stort, och i så fall är vi på väg mot en sorts generellt allt mera automatiserad samhällsutveckling, där tekniskt medierad realtidskoll i allt större utsträckning avgör vilka "beslut" som fattas, allt efter som, enligt i princip mekaniska kriterier (mätbart massmedialt inflytande, orderstatistik, börsindexförändringar etc). För några konkreta exempel från andra fält på denna tendens hänvisar jag till dessa tidigare inlägg:

Hur optimerade vill vi bli?

Arbetsmyror vart man än vänder sig

Det är något lurt, också, med sociala medier

Realtid - vår början och vårt slut

För att kunna ana något av vad som egentligen är på gång här i världen just nu, så måste man vara medveten om, ha kunskap om, alla dessa trender. De samverkar nämligen, på olika komplexa vis och det går snabbt. Av det följer ett mycket allvarligt intellektuellt dilemma som hittills är föga uppmärksammat, annat än i privata diskussioner. Det är att forskning (dvs djupare, mera långvariga och empiriskt belagda studier enligt lämpliga vetenskapliga metoder) inte längre förmår bidra till den grundliga förståelse och framförhållning som skulle behövas nu. Utvecklingen i sig medför att fokus på de långsiktigt viktigare frågorna i sammanhanget missgynnas, även det närmast automatiskt. Det är ingen som "bestämmer" att det ska bli så här. Men det händer ändå. Exempel på den här tanke- och insiktseftersläpningen finns här:

Städer på väg mot oändligheten

Inte ens science fiction hänger med längre

Både luttrad och överväldigad, som jag ofta känner mig inför de här skeendena, envisas jag dock med att mena, att vi både kan och bör försöka känna och tänka förnuftigt på vår situation -- som människor, oberoende av tekniskt baserade kriterier för vad som är "viktigt".

/Per

Mobbfenomenen på nätet

För en tid sedan blev jag uppringd av en reporter på Upsala Nya Tidning som skulle skriva en artikel om troll och andra mobbningsliknande fenomen på Internet. Jag sa bl a:

- Det går inte att svara ja eller nej på frågan om nyttan av att vara anonym på nätet. I vissa sammanhang är det bra och kan fylla en funktion. En sajt som riktar sig till våldsutsatta kvinnor, där kan anonymiteten vara bra, eller på politiska diskussionsforum.
Nättroll, menar han, är en sorts bieffekt av alla möjligheter du har att fritt uttrycka dig på nätet och som vi får leva med.

I samma artikel intervjuades psykologen Åke Pålshammar, som menade att människors beteende på nätet skulle vara annorlunda om man inte kunde vara anonym. Rent teoretiskt har han rätt, men i det här fallet saknar den sortens teoretiserande all betydelse, eftersom det är och förblir relativt lätt att vara anonym på Internet. (Mindre teoretiskt är det faktum att det ofta är principiellt möjligt för myndigheter att knäcka anonymiteten om tillräckliga skäl föreligger; vad som utgör "tillräckliga skäl" är som bekant föremål för debatt. Men detta är en annan fråga.)

Vi har tidigare tagit upp anonymitetsproblematiken. Här vill jag fokusera på den vidare bakgrunden till den just nu massmedialt uppmärksammade nätmobbningen. Som utgångspunkt tar jag Andreas Ekströms utmärkta artikel i dagens Sydsvenskan. Ekström gör flera påpekanden vilkas djupare innebörd inte framkommer och knappast utgör en del av det allmänna medvetandet när det gäller Internet. För det första:

jag tror att vi nu är där att vi kan kosta på oss problematiseringar kring det internetspecifika. Det vill säga: Det måste bli möjligt att i debatten säga "internet i sig gör hela skillnaden för den här frågan". Internets storlek, hastighet, lätthet, anonymitet och flyktighet ropar efter egna lösningar.

På Infontology har vi sagt detta gång på gång sedan 2003, men det är först på allra sista tiden som det tycks ha börjat tränga fram i det allmänna medvetandet: att Internet inte är "mer av samma sak"; Internet ritar om kartan för hur samhället fungerar och konstituerar sig självt. På .SE:s hearing om digital delaktighet härom veckan ingick jag i en diskussionspanel och tog tillfället i akt att påpeka, att det i dag inte är möjligt att "stå utanför" nätet. Du kan som individ välja att inte ha Internet (och ganska många människor har, ofrivilligt, fortfarande inte lätt tillgång till nätet), men nätet är nu en så integrerad del i alla vitala samhällsfunktioner, inklusive fritidsintressen, att man påverkas indirekt av det på många olika sätt, även om man inte använder det själv.

Ha nu detta faktum i bakhuvudet och ställ det i relation till debatten om nätmobbning; Ekström igen:

[En nätmobb] är [...] en helt vanlig mobb. Men väldigt mycket rörligare och bättre organiserad, och därmed mycket farligare, mycket större och ett för den drabbades verklighet mycket obehagligare problem. En mobb som för evigt kommer att kunna googlas fram.

Vilken är den verkligt väsentliga nyckelmeningen här? Nej, det är inte att det "för evigt kommer att kunna googlas fram", även om det är viktigt, fastän överdrivet. Den väsentliga meningen är "väldigt mycket rörligare och bättre organiserad". Den troligen förste att ge en samlad överblick av den här nya sortens spontant uppstående organisationsmöjligheter med hjälp av nätet var Howard Rheingold i boken Smart Mobs. En mycket intressant och delvis skrämmande vinkling  på i grunden samma fenomen ger John Robb i Brave New War, som jag skrev om här och där slutklämmen lyder: "I en snabbt föränderlig värld, i vilken nyckelteknologier själva bidrar till förändringstakten samtidigt som de blir billigare och lättillgängligare, är  hävdvunna  organisationer och institutioner oförmögna att reagera tillräckligt snabbt och adekvat på en ständigt föränderlig omgivning. Och detta gäller allt från universitet till skattemyndigheter och polis."

Poängen med att vara medveten om den här bakgrunden är, att man inser att man får ta det goda med det onda. Det går inte längre att strunta i eller "stänga av" Internet. Och det är Internets tekniska möjligheter som i sig skapar förutsättningarna för spontan realtidsorganisation av sociala rörelser, vare sig dessa kallas "mobb" eller "medborgaraktioner". Om man bortser från detta blir diskussionen om nätmobbning okunnig och missriktad.

Men hur kan man då resonera, specifikt, kring nätmobbning? En sista Ekström-anknytning:

Ett starkt personligt ansvarstagande för var och en, kan det vara en lösning? Inget tyder på det. Jag har svårt att se någon form av lagtext som kan komma till rätta med det här. Självreglerande etiska system för alla som publicerar sig på Internet? Förmodligen inte det heller. Internet ska nämligen inte ses som ett massmedium, utan som en plats. [min kursiv]

Ja, det är mycket bättre att tänka på Internet som en "plats" än som ett medium, eller som en uppslagsbok eller liknande. Nätet är som en digital kontinent som delvis -- och på märkliga och oförutsebara vis -- överlappar och interagerar med de gamla vanliga kontinenterna, och som därmed gör en del våra vanliga, fysiskt kontinentala tankemönster föråldrade och missvisande. Men samtidigt gör platsmetaforen det möjligt att faktiskt begagna vissa hävdvunna insikter. Om Internet är en plats, då krävs det där i princip samma sorts moralisk och kulturell fostran -- och en traditionellt kontinuerlig sådan -- som det krävs i det vanliga, fysiska samhället för att det senare inte ska desintegrera och förfalla.

Det följer m a o, att om internetmobben upplevs som en styggelse, så är den det därför att det ordinära samhället inte längre förmår fostra sina medlemmar på ett kulturellt hållbart sätt. Alltså: den här sortens nätproblematik är inte en fråga för sig. Det är samma gamla moraliska och kulturella samhällsfråga som det alltid har varit, men under nya externa förutsättningar. Därför måste man förstå de externa, till stor del tekniska, förutsättningarna för att adekvat kunna bedriva både individuell och kulturellt gemensam bildning, både moraliskt och kunskapsmässigt.

/Per

PS. Den som är hugad att utöka perspektivet ännu mer kan förslagsvis börja med detta inlägg.

Vilken är sanningens (undflyende) punkt?

Anders Mildners blogginlägg hos SvD om källkritik väcker denna morgon en tanke som inte är helt lätt att reda ut. Mildner skriver: "att vi i dagens brusiga mediesamhälle måste betrakta all information med så stor skepsis som möjligt och anlägga ett kritiskt förhållningssätt till ALLT som ALLA medier kastar åt vårt håll." Det låter rätt, men vad skulle det innebära att verkligen konsekvent tillämpa detta i praktiken? En första fråga för att kunna vara (käll)kritisk är: Vad ska man vara kritisk mot? En andra fråga är: Vad ska man vara kritisk för? Två allvarliga svårigheter uppenbarar sig snabbt när detta begrundas.

Man ska vara kritisk för sanningens skull. Alltså ska man vara kritisk mot osanning. Mildner: "Ju mer vi samtalar och diskuterar öppet, desto närmare något som liknar sanning kommer vi." Det låter som om själva diskuterandet och själva mångfalden av påståenden, åsikter och infallsvinklar i sig skulle röra sig, asymptotiskt, mot någon sorts sanningspunkt. Men detta fungerar ju bara om man har någon sorts gemensamma kriterier för vad som är sanning, eller "sanningslikt", för att tala med Popper, i ett givet sammanhang. Här visar sig alltså den första svårigheten, som har med ontologi att göra: Vari består egentligen verkligheten vi lever i?

Nästa svårighet har att göra med vad som egentligen avses med uttrycket "sanning" eller rättare sagt: varför sanning är viktigt och värt att uppmärksamma. Handlar det bara om fakta? I nyhetssammanhang berör det frågor som: Har det som påstås ha hänt verkligen hänt? Avslöjar denna video en verklig händelse? Om nu det som återges i en dylik videoinspelning återspeglar en faktisk verklighet, så är detta i sig inte det som väcker det största intresset. Det som gör den här videon intressant är de moraliska implikationerna; det är dessa som gör även sakfrågan viktig. Sakfrågor utan moraliska eller andra "ofaktiska" implikationer är som regel ointressanta.

Alltså kan man inte diskutera saklig sannig (fakta) utan att samtidigt -- och oftast bara underförstått -- diskutera moraliska eller andra icke-faktiska frågor. I just denna video från krigets Irak kan moralfrågan tyckas vara ganska tydlig och man frestas att betrakta den som självklar. Men i själva verket är det just här som nästa nivå av källkritik blir central, nämligen den som har att göra med vilka budskap som förmedlas av olika artiklar, teveprogram etc, vilka visar och kommenterar det hela. Finns det en moralisk sanning, som är den asymptotiska punkt mot vilken mångfalden i medieutbudet förväntas konvergera, om Mildner har rätt?

Ett annat exempel. E24 Näringsliv rapporterade härom dagen om den svindlande snabba realtidshandeln på världens börser. Här är det ganska lätt att, via olika mer eller mindre professionella webbsajter, komma fram till att det som skildras med stor sannolikhet verkligen äger rum. Det är inte något science fiction-scenario som målas upp som en möjlig verklighet, utan något som faktiskt pågår och som faktiskt får verkliga konsekvenser. Men vad är artikelns budskap? Artikelförfattaren har ingen tydlig egen vinkling. I stället får Erik Penser sammanfatta vad det hela påstås innebära: "Och möjligen är inte datorernas ständiga jakt på mikrosekunder och blixtsnabba arbitrage så väsensskild från den värld Erik Penser mötte, när han 1968 klev in på Stockholms fondbörs. –Principen är exakt densamma i dag som på min tid. Det gäller att köpa billigt och sälja dyrt."

Kontentan av artikeln blir alltså att börsavslut som tar mikrosekunder bara är mer av samma sak (amerikanska Getco påstås göra 1,5 miljarder avslut per dag). Inget har i grunden förändrats. Det hela vinklas som ett tämligen neutralt affärsreportage, visserligen med ett ganska häpnadsväckande faktainnehåll, men utan djupare moraliska implikationer. Detta är vad som borde föranleda källkritik i det här fallet. Men vilka skulle kriterierna vara? De är inte så "självklara" som i Irakfallet ovan. Kanske man här bör inleda med att ifrågasätta varför det verkar vara självklart, att behandla mikrosekundsnabb börshandel mera som ett fascinerande men i grunden inte särskilt upprörande faktum, snarare än som något som bidrar till att rita om grundvalarna för hela samhället.

/Per