Under våren har diskussionen om "digital delaktighet" blommat upp på allvar, mycket tack vare .SE:s initiativ med en hearing i frågan den 24 mars. Jag fick då själv förtroendet att medverka i en diskussionspanel. I går följde Folkbildningsrådet upp med ett seminarium under rubriken Hur får vi alla med på det digitala tåget? Jag följde evenemanget via nätet och kommenterade rätt flitigt via Twitter. Incitamentet till diskussionen har främst varit det "faktum" att 1,7 miljoner svenskar befinner sig "utanför Internet". På seminariet i går utsattes dessa siffror för viss kritik, som bl a gick ut på att begreppet utanförskap/delaktighet inte är särskilt klart definierat. Man kan t ex fråga sig om alla som då och då surfar på nätet verkligen är medvetet delaktiga i Internet-kommunikationerna, vilka ju kan vara mycket mångfasetterade, för att inte tala om deras komplexa växelverkningar med samhället i övrigt. Diskussionen framöver skulle vinna på en skarpare och med fördel stegvis graderad definition, av vad man egentligen menar med delaktighet. Detta är självfallet ingen kritik mot ovannämnda initiativ, tvärtom! Den nyligen vunna offentligheten för den här frågan är utomordentligt viktig. Vad jag nu tänker på är vad som behöver följas upp och fördjupas framöver.
På gårdagens seminarium blev det tydligt att eventuella åtgärder från olika samhällsinstansers sida, för att främja internetanvändning och därmed digital delaktighet, måste differentieras med avseende på ett flertal olika målgrupper: äldre, funktionshindrade, invandrare, ungdomar. Ytterligare grupper är tänkbara och varje grupp är i sig inte heller enhetlig. Den urskillning som alltså är nödvändig behöver knytas till en grundlig analys av, för det första, vad man menar med delaktighet och, för det andra, vilka olika typer eller nivåer av delaktighet som är de mest relevanta. Med andra ord: Vad är det egentligen man vill främja, närmare bestämt, och varför? Ett flertal möjliga svar flyter omkring i den hittillsvarande debatten, men det saknas än så länge en grundlig och kvalificerad genomgång och analys. Jag och Stefan Pålsson pekade på några olika former av delaktighet i denna artikel tidigare i år:
1. Delaktighet i form av direkt tillgång till själva Internet.2. Delaktighet i allmänna samhällsangelägenheter.
3. Delaktighet i form av kontakter och engagemang som gynnar ens egna intressen, inklusive de ekonomiska.
Fysisk tillgång till nätet är ju en förutsättning i vilket fall som helst, och den inkluderar också de basala färdigheter som krävs när det gäller användningen av olika nödvändiga program. En hel del av diskussionen på de ovannämnda offentliga arrangemangen, ägnades i praktiken åt den typ av problematik som är förknippad med detta första steg: Varför använder vissa inte Internet fastän de i princip har lätt fysisk tillgång till det? Hur stimulerar man deras intresse? Mindre diskuterad (även om det finns gott om underförstådda antaganden) är frågan om varför delaktigheten ska stimuleras. På ett plan kan svaret tyckas självklart: Internet har blivit en så viktig del av samhället, att man i princip står utanför en väsentlig del av vad som pågår om man inte "är på nätet". Men just här uppträder ju den undran jag inledde med: Är alla som då och då surfar på nätet verkligen medvetet delaktiga i Internet-kommunikationerna?
Olika filmer som visades, både på hearingen och på seminariet, illustrerar kraftfullt och bitvis rörande hur några olika människor börjar upptäcka Internet-världen, utifrån sina personliga intressen och behov. Det är säkert så vi alla från början kom ut på nätet, och intitiativ som främjar att fler och fler upptäcker denna personligt relaterade rikedom är tveklöst viktiga och berömvärda. Men: Vari ligger det större och djupare samhällsintresset i detta? Till syvende og sidst är det ju bara svaren på den frågan som kan, eller bör, motivera offentligt finansierade insatser. (Frivilliginsatser är en annan sak och har också med rätta framhållits.) Det återkommande svaret från flera debattörer är att det är viktigt för demokratin. Det håller jag med om. "Demokratin" förs dock samtidigt ofta fram på ett sätt som är ganska floskelartat, dvs det förblir oklart exakt hur och i vilka avseenden digital delaktighet är viktig i ett demokratiskt samhälle (den är väl inte heller mindre viktig i odemokratiska samhällen?). Så den frågan behöver också redas ut grundligare.
Spontant skulle jag själv säga, att en demokratiskt motiverad delaktighet förutsätter en hyfsat adekvat kunskap om hur Internet fungerar egentligen, om vad som försiggår på nätet utan direkt mänsklig inblandning och om vad som är speciellt med nätet, jämfört med våra gamla vanliga sätt att göra saker på. Det är en specifik sorts medvetenhet, knuten till vissa nödvändiga kunskaper, som måste öka i samhället för att talet om demokratisk delaktighet ska kunna få någon verklig substans, något verkligt bett. Jag tror inte att man kommer ifrån att det krävs en massiv folkbildningsinsats här, även för många av dem som redan är "på nätet". Det vill säga: "innanförskapet" är lika viktigt att tänka på som "utanförskapet". De viktigaste frågorna och problemen uppenbarar sig ju först när man har börjat använda nätet. Alltså behövs det en diversifierad analys av olika kompetensprofiler bland "internetanvändare", också. Lars Ilshammar var inne på det på seminariet i går: "Hur se innanförskapet ut? Vad är det vi ska uppnå?" Här kan och bör olika instanser göra en insats, som vi knappast har råd att vara utan: Skolor, folkbildningsorganisationer och bibliotek är de kanske främsta kanalerna, med lite olikartade möjligheter. I dagsläget betyder det att just de instanserna själva behöver fortbilda sig i frågan och utveckla sina egna tillvägagångssätt.
Det ska bli spännande att följa den fortsatta utvecklingen. Vilka kommer att ta upp den kastade handsken? Hur grundligt kommer man att gå till väga?
/Per
Comments