Realtid - vår början och vårt slut

[Orkar du inte läsa det här, för att det är för långt, är du dömd att förlora.]

I begynnelsen var realtid. Allt du hörde och pratade om var eller hade varit direkt närvarande för dina sinnen. Under hela sin utvecklingshistoria, lite förenklat ända tills den systematiska skrivkonsten utvecklades i bokföringssyfte för 5000 år sedan, levde människan i den verkliga, närvarande tiden. Men sedan blev det skillnad. Ett lager av händelser som ägde rum i en annan -- abstrakt och fördröjd -- tid lades på den mänskliga existensen. Innan dess måste människan själv vara närvarande och aktivt minnas. Med skrivkonsten, och långt senare med andra medier, blev människan delvis frikopplad från kommunikationen och fri att glömma, ty tecknen mindes i hennes ställe. En ny frihet och en ny bundenhet, samtidigt.

Länge, länge levde den personliga tiden och den abstraherade, fördröjda "tiden" i olika relativa tidsskalor. De skriftbaserade, mer eller mindre konserverade ögonblicken gjorde inte heller något på egen hand. De måste medvetet aktiveras i något mänskligt sammanhang. Intill dess var de latenta och kunde så förbli i årtionden, ja århundraden.

Den första rubbningen av detta civilisationstillstånd kom med telegrafen. Sedan följde radiotrafik, telefoni och direktsändningar i radio och teve. Den mänskligt förnimbara realtiden utsträcktes i rummet. Men fortfarande måste någon medvetet och aktivt åstadkomma denna vidgning. Det mänskliga tillståndet rubbades inte i grunden, men de realtidsbaserade aktiviteterna intensifierades och satte storskaliga skeenden i rörelse på ett nytt sätt. Fysiska och emotionella, samtidigt koordinerade massrörelser av material och människor blev möjligt.

Sedan några år tillbaka har situationen förändrats radikalt. Med hjälp av det dator- och telefonibaserade Internet har man kunnat utveckla flera parallella, ibland integrerade realtider. Några exempel, utan särskild ordning:

Real time production.

Algoritmisk handel.

Olika övervakningstekniker.

Data mining.

"Ständig" kontakt via mobil/sms.

GPS-positionering.

RFID.

Twitter, backchannel.

Workstreaming.

Lifestreaming

(Sök själv på dessa begrepp och begrunda.) Nya "små" applikationer kommer hela tiden, som Catchup, avsedd att i närmast realtid summera vad som har sagts på ett affärsmöte så att den som kommer för sent snabbt kan hänga med i alla fall.

En del av dessa parallella realtider utnyttjar och aktiverar våra nedärvda mänskliga förmågor vad gäller uppmärksamhet och kommunikation. De fungerar som förstärkare och samtidigt därför också lätt som störande moment. Huruvida de förstärker något önskvärt eller blir störande är som regel upp till dig att kontrollera. Det är dem vi pratar om när vi nämner "sociala medier". Andra tekniskt baserade realtider äger rum utanför alla människors medvetande. Det enda vissa personer märker av dessa är resultaten eller gränssnitten hos dessa automatiska, maskinella aktiviteter.

Så -- vad händer då egentligen med oss som människor i denna nya situation? De flesta av oss uppfattar bara de mest närliggande av de distribuerade realtiderna: mobilkontakt, Twitter, GPS-positionering. Och inte ens när det gäller dessa är vi särskilt klara över de vidare innebörderna. Vi tar det vi fattar för givet och struntar i resten. Vad gäller de personligen mera "fjärran" realtiderna (de finns alltid där hos dig, via din dator, via din mobil) har de flesta helt enkelt ingen aning.

Ta nu ett mentalt steg tillbaka och tänk på det hela ur en annan vinkel. Vi har byggt upp -- och fortsätter att bygga upp -- ett alltmer automatiserat, teknikbaserat samhälle. Det uttalade, jag frestas att säga propagandistiska, syftet med detta är att frigöra oss till att kunna göra något roligt eller vettigt. Och detta sker verkligen, eller, rättare sagt, det skulle kunna ske, om vi såg till att ha en värdemässigt baserad koll på hur det hela artar sig. Med "värdemässig" menar jag att vi tillsammans odlar och utövar vår omdömesförmåga, så att det som initierar och driver utvecklingen är genuina mänskliga behov och syften -- inte maskinell effektivitet. I dag är detta knappast fallet i någon större utsträckning.

Det teknikbaserade samhälle (eller "samhälle") vi nu lever i är en kraftfull, självförstärkande spiral av artificiell komplexitet, ett system som vi människor har gjort oss så beroende av, att vi har svårt att tänka i några andra banor över huvud taget -- annat än på fritiden. Det tankemässiga problemet med denna existentiella situation är att vi å ena sidan inte sätter oss själva tillräckligt mycket i centrum i förhållande till teknologin, samtidigt som vi, å andra sidan, tänker alldeles för människocentrerat.

Jag har tidigare påstått att den magiska världen kommer tillbaka. För att återigen citera den vilt visionäre Terence McKenna: "What we really are is a community of mind, knitted together by codes and symbols, intuitions, aspirations, histories, hopes — the invisible world of the human experience is far more real to us than the visible world, which is little more than a kind of stage or screen on which we move." Denna sorts spontana, magiska tänkande är, menar jag, det som driver entusiasmen för den mänskligt begripliga realtiden -- Twittervågen och Facebookchattandet t ex. Problemet är att detta bara är halva magin. Den andra delen är mera som en golem, en självgående robotartad verklighet för vilken vi, i våra egna magiska bubblor, bara är material och komponenter.

Poängen med magi värd namnet är dock att den möjliggör en viljemässig påverkan av verkligheten. Om vi alltså vill bli riktiga magiker, om vi verkligen vill forma våra jordeliv så att de gynnar oss som människor och inte som komponenter, då måste vi bli mycket medvetna om de inbördes relationerna mellan våra personliga världar och den tekniska golemvärlden. Och sedan måste vi välja vilken värld som är viktigast. För oss.

/Per

Comments

[steelneck]

Samma sak kunde skådas när den industriella revolutionen pågick som starkast, det var effektiviteten som var i fokus och en allt ökad teknisk komplexitet, inte reella mänskliga behov. Exempelvis arkitekter under denna tid ansåg inte ens att de följde någon stil (en stil som sedan kallades funkis). Men när världen hade repat sig efter kriget och samhället verkligen hade blivit industriellt allt igenom, då skedde en förändring och andra värden blev viktiga. Nu blev subjektiva saker som känsla och livsstil också viktigt. Men samtidigt stannar inte utvecklingen, det var ju under 50-talet som fröet till den elektroniska utvecklingen såddes.

Någonstans går tekniken för långt, eller rättare så vallas folk av reklam, nya tekniska möjligheter där någon tycker sig kunna utveckla sin produkt och kunna tjäna lite mer än sin konkurent, vilket måste marknadsföras, osv. i en cirkel. Men någonstans nås en punkt där folk stannar upp och då inträder "post". Alltså "post" som i postindustriellt, postmodern och nu kanske vi börjar närma oss något postdigitalt.

Under tidigt 80-tal betraktades man som en fullkomligt komplett bakåsträvande idiot om man vill ha ett armbandsur med visare istället för en med digitala siffror, undomar blev mobbade om de inte hade en digitalklocka osv.. De blev allt mer avancerade, fick miniräknare, blev väckarur, små speldosor och gid vet vad. Men till slut blev folk mätta, idag är det ingen som höjer på ögonbrynen om man har en klocka med visare. Utvecklingen blommade ut och folk reverterade tillbaks ur "hypens" och flockmentalitetens klor.

Någonstans går också en gräns för automation. Ofta införs automation för att göra saker enklare, men som med alla andra överdrifter så har det en tendens att slå över i sin motsats när automationen rent ut blir begränsande och även håller användaren kunskapsmässigt oförmögen. Ett bra exempel är stillbildskameror, i synnerhet systemkameror. Dagens kameror är högt automatiserade jämfört med gårdagens, i syfte att göra dem lätta att använda. Men dagens kameror behöver en instruktionsbok på 200 sidor, där gårdagens klarade sig med en liten folder. Idag har de oändliga inställningsmöjligheter och menyer med olika val i en oöveblickbar mängd, när det egentligen bara är samma är samma gamla fokus, bländare och slutartid att ställa in. Fotografen blir fråntagen sin tid att tänka kring bilden och exponeringen och istället fullt upptagen i att förhandla med automationen, vilket blir svårt utan kunskapen kring exponering som tidigare fotografer tvingades nöta in i ryggraden.

Att tänka är det viktiga, lärande kommer inte av att göra det enkelt för sig så att man slipper tänka. Lite plumpt sagt, med automation som gått för långt blir vi dummare och mer oförmögna.

Att minnas något, likt hur boken minns åt oss är bara lagring, det kräver ingen energi. Att lära och utvecklas kräver att vi processar informationen, att vi lägger ned energi och tankemöda. För den som skrev mycket förr, så gick mycket tid åt till att arkivera och mekaniskt skriva samma saker igen vid återanvändning. Mekansikt skrivande som tog tid från att tänka, ur den aspekten har utvecklingen betytt något mycket stort, idag är det enkelt och snabbt att återanvända det tidigare. Men samtidigt ägnar vi allt mer tid till ett liknande mekaniskt och icke-lärande knapptryckande i förhandlingar med någon automation att göra det vi vill, likt fotografen med 300 olika menyalternativ.

[Per]

Tack, steelneck, för denna ytterligare utredning!

[Dan Ahnberg]

Ett stort dilemma med automation är när ingenjörerna producerar tekniska lösningar på kameran som gör att den fokuserar på den leende människan. Vem bestämde att leende människor är normen för fotandet? Den största delen av människans vakna tid spenderas utan att le. Normen borde i detta fall vara att människor i allmänhet inte ler.
Automation har alltid funnits för fotografer för att på olika sätt få människor framför kameran att le. Dock i analog språklig form. Uttryck såsom "whiskey", "say cheese" och "omelett" är exempel på detta. Många kulturer och språk har sitt egna sätt att framkalla objektet framför kameran att le. Detta har lett till att det infunnit sig kulturella värderingar om att vi när en kamera skall fram skall uppmanas att le. När vi inte ler, tolkas det lite skämtsamt som konst...
Dagens kameror har redan idag börjat ta över fotografens automationsuppdrag att säga "cheese" genom "smile sensors".
Nästa steg i kamerorna är kanske att bygga in en liten "uppmaningsfunktion" där kameran uppmanar objektet att le, på önskat språk i det specifika landet man befinner sig i givetvis utifrån en automatisk gps funktion och automatisk språkigenkännings funktion av objektet framför kameran...allt för att göra fotograferande så aotomatiskt som möjligt! Dessa nya funktioner kräver givetvis 20 sidor till i manualen...

[steelneck]

@Dan Ahnberg: Ett annat exempel är HPs inbyggda kameror i laptops med ansiktsigenkänning så att de kan följa personen om denne flyttar på sig, så att användaren inte behöver sitta still framför datorn. Men det visade att den fick problem med negrer.. Datorn blev rasist!
http://www.youtube.com/watch?v=t4DT3tQqgRM

Men det jag ville peka på var den fördummande aspekten, hur automation kan göra användaren mindre kunnig. "Design for idiots and idiot users is what you get"

Inom flygindustrin insåg man tidigt faran med att reducera piloten till en knapptryckare. I det fallet inser alla faran, detta trots att vi mycket väl vet hur det ligger till med den sk. mänskliga faktorn.

Någonstans kommer vi att komma till en gräns där folk reverterar tillbaks och vill göra seker själv. Det här är applicerbart inom många områden. Under ett teknikskifte så är det inte så mycket folks efterfrågan som styr vad som produceras, förhållandet är ofta det omvända. Likt digitalklockorna på 70-80-talet, men precis som med dem så kommer en gräns när folk sas blir "mätta" och det inte längre funkar att slänga in allt fler "features". Produkter börjar lida av "featurehitis" och så kommer en efterfrågan av KISS (Keep It Simple Stupid). Jag tror att detta sker när den nya tekniken nått en viss mognad och dess möjligheter blivit utprovade, vid denna tid så har troligen också helt nya saker börjat se dagens ljus och en annan experimentlusta föds, nya marknader att bryta, ny reklam att locka med osv..

När det gäller datorer så tycker jag dessutom att folk gemen hade en sundare syn på vad en dator är under 80-talet, då innan den blev var mans ägo. Då såg man den som en underlig korsning mellan skrivmaskin, räkneapparat, TV-skärm och arkiv, vilket var ganska korrekt och stod inte i konflikt med den universella turingmaskin den är. Men ställer man frågan idag till medelsvensson som använder datorer dagligen men egentligen inte kan mer än folk på 80-talet: Vad är en dator? så kan vi få de mest underliga och långa utsvävningar. Datormysticism är ibland ett passande ord. Detta är en effekt av användarvänlighet.

[Dan Ahnberg]

@ steelneck: Ja, HP video är fantastisk!
Jag håller med dig att "automation kan göra användaren mindre kunnig". Jag håller till inom musikbranchen och där finns otaliga bevis på att producerandet av plugins gått åt användarvänlighållet. Färre och färre musiker har idag koll på hur ett springreverb fungerar t ex. Öppnar man upp en Fenderförstärkare med chorusfunktion från 80-talet så hittar man en liten låda med två fjädrar i som skapade denna fantastiska ljudbild. Enkelt och genialt. Fler och fler bolag skapar digitala versioner av den analoga förlagan, oftast med bättre resultat, vilket gör att de måste "skita" till effekten för att den skall likna originalet och bli accepterad. Det man som konsument köper då är en sämre uppgradering av vad det egentligen skulle kunna bli. Detta fenomen tror jag bara accepteras inom den digitala världen.

Jag håller helt med dig om att det finns en datormysticism nu. Det var ett mycket bra ord förresten. Mindre kunskap ger definitivt upphov till mer mystik. Kanske är nästa steg för reklammakarna att marknadsföra datorer som andliga innan "featurehitisen" och användarvänligheten har dränerat oss alla... ;)