Memento mori - om Undergången och att vara glad trots allt

Min krönika i senaste numret av Digital Life [pdf] handlar om undergångsvisioner förr och nu. Slutklämmen lyder:

"Själv är jag nästan alltid glad, trots allt. Hur kan det komma sig? Genom att ofta och länge tänka på det värsta som kan hända, både i stort och smått, och genom att lära mig mycket om hur människor har haft det genom historien, så har jag gradvis insett att lösningen inte är att blunda. Jag har insett att memento mori -- minns döden -- för gamla tiders vise inte var någon dyster uppmaning, utan ett sätt att med glädje fokusera på det viktiga i livet, här och nu, och att arbeta för att främja det. Jag tror att den centrala innebörden i alla mytiska undergångsvisioner är just denna realistiska påminnelse. Och kanske borde vi framtidsfixerade välfärdsmänniskor även lära oss att uppskatta värdet i det som återkommer, från år till år, och inte bara hasta fram jämt."

/Per

Comments

[åke]

Jag är hyfsat trött på folk som inte fattar att "memento mori" inte betyder "kom ihåg att du ska dö" utan "kom ihåg att du är DÖDLIG". Det är en ganska stor betydelseskillnad. Hybris och allt det där, ni vet.

[Per]

"Minns döden" är väl en relativt fri men adekvat tolkning som täcker båda möjligheterna, i så fall. Och i sammanhanget tycker jag att den subjektiva och potentiellt sinnesöppnande reaktion som väcks är det väsentliga, inte den mera filosofiska poäng du antyder.