[Orkar du inte läsa det här, för att det är för långt, är du dömd att förlora.]
I begynnelsen var realtid. Allt du hörde och pratade om var eller hade varit direkt närvarande för dina sinnen. Under hela sin utvecklingshistoria, lite förenklat ända tills den systematiska skrivkonsten utvecklades i bokföringssyfte för 5000 år sedan, levde människan i den verkliga, närvarande tiden. Men sedan blev det skillnad. Ett lager av händelser som ägde rum i en annan -- abstrakt och fördröjd -- tid lades på den mänskliga existensen. Innan dess måste människan själv vara närvarande och aktivt minnas. Med skrivkonsten, och långt senare med andra medier, blev människan delvis frikopplad från kommunikationen och fri att glömma, ty tecknen mindes i hennes ställe. En ny frihet och en ny bundenhet, samtidigt.
Länge, länge levde den personliga tiden och den abstraherade, fördröjda "tiden" i olika relativa tidsskalor. De skriftbaserade, mer eller mindre konserverade ögonblicken gjorde inte heller något på egen hand. De måste medvetet aktiveras i något mänskligt sammanhang. Intill dess var de latenta och kunde så förbli i årtionden, ja århundraden.
Den första rubbningen av detta civilisationstillstånd kom med telegrafen. Sedan följde radiotrafik, telefoni och direktsändningar i radio och teve. Den mänskligt förnimbara realtiden utsträcktes i rummet. Men fortfarande måste någon medvetet och aktivt åstadkomma denna vidgning. Det mänskliga tillståndet rubbades inte i grunden, men de realtidsbaserade aktiviteterna intensifierades och satte storskaliga skeenden i rörelse på ett nytt sätt. Fysiska och emotionella, samtidigt koordinerade massrörelser av material och människor blev möjligt.
Sedan några år tillbaka har situationen förändrats radikalt. Med hjälp av det dator- och telefonibaserade Internet har man kunnat utveckla flera parallella, ibland integrerade realtider. Några exempel, utan särskild ordning:
Real time production.
Algoritmisk handel.
Olika övervakningstekniker.
Data mining.
"Ständig" kontakt via mobil/sms.
GPS-positionering.
RFID.
Twitter, backchannel.
Workstreaming.
Lifestreaming
(Sök själv på dessa begrepp och begrunda.) Nya "små" applikationer kommer hela tiden, som Catchup, avsedd att i närmast realtid summera vad som har sagts på ett affärsmöte så att den som kommer för sent snabbt kan hänga med i alla fall.
En del av dessa parallella realtider utnyttjar och aktiverar våra nedärvda mänskliga förmågor vad gäller uppmärksamhet och kommunikation. De fungerar som förstärkare och samtidigt därför också lätt som störande moment. Huruvida de förstärker något önskvärt eller blir störande är som regel upp till dig att kontrollera. Det är dem vi pratar om när vi nämner "sociala medier". Andra tekniskt baserade realtider äger rum utanför alla människors medvetande. Det enda vissa personer märker av dessa är resultaten eller gränssnitten hos dessa automatiska, maskinella aktiviteter.
Så -- vad händer då egentligen med oss som människor i denna nya situation? De flesta av oss uppfattar bara de mest närliggande av de distribuerade realtiderna: mobilkontakt, Twitter, GPS-positionering. Och inte ens när det gäller dessa är vi särskilt klara över de vidare innebörderna. Vi tar det vi fattar för givet och struntar i resten. Vad gäller de personligen mera "fjärran" realtiderna (de finns alltid där hos dig, via din dator, via din mobil) har de flesta helt enkelt ingen aning.
Ta nu ett mentalt steg tillbaka och tänk på det hela ur en annan vinkel. Vi har byggt upp -- och fortsätter att bygga upp -- ett alltmer
automatiserat, teknikbaserat samhälle. Det uttalade, jag frestas att säga propagandistiska, syftet med detta är att frigöra oss till att kunna göra
något roligt eller vettigt. Och detta sker verkligen, eller, rättare sagt, det skulle kunna ske, om vi såg till att ha en värdemässigt baserad koll på hur det hela artar sig. Med "värdemässig" menar jag att vi tillsammans odlar och utövar vår omdömesförmåga, så att det som initierar och driver utvecklingen är genuina mänskliga behov och syften -- inte maskinell effektivitet. I dag är detta knappast fallet i någon större utsträckning.
Det teknikbaserade samhälle (eller "samhälle") vi nu lever i är en kraftfull, självförstärkande spiral av artificiell
komplexitet, ett system som vi människor har gjort oss så beroende av,
att vi har svårt att tänka i några andra banor över huvud taget -- annat
än på fritiden. Det tankemässiga problemet med denna existentiella
situation är att vi å ena sidan inte sätter oss själva tillräckligt
mycket i centrum i förhållande till teknologin, samtidigt som vi, å
andra sidan, tänker alldeles för människocentrerat.
Jag har tidigare påstått att den magiska världen kommer tillbaka. För att återigen citera den vilt visionäre Terence McKenna: "What we really are is a community of mind, knitted together by codes and
symbols, intuitions, aspirations, histories, hopes — the invisible
world of the human experience is far more real to us than the visible
world, which is little more than a kind of stage or screen on which we
move." Denna sorts spontana, magiska tänkande är, menar jag, det som driver entusiasmen för den mänskligt begripliga realtiden -- Twittervågen och Facebookchattandet t ex. Problemet är att detta bara är halva magin. Den andra delen är mera som en golem, en självgående robotartad verklighet för vilken vi, i våra egna magiska bubblor, bara är material och komponenter.
Poängen med magi värd namnet är dock att den möjliggör en viljemässig påverkan av verkligheten. Om vi alltså vill bli riktiga magiker, om vi verkligen vill forma våra jordeliv så att de gynnar oss som människor och inte som komponenter, då måste vi bli mycket medvetna om de inbördes relationerna mellan våra personliga världar och den tekniska golemvärlden. Och sedan måste vi välja vilken värld som är viktigast. För oss.
/Per
Recent Comments