Varje vecka förundras jag över människors benägenhet att bara fokusera på "det positiva", som om det skulle kunna finnas något "positivt" utan något "negativt", något "vitt" utan något "svart", liv utan död. Från motivationssynpunkt har jag inga svårigheter med detta. För att åstadkomma något här i världen måste man ha en positiv vision att sträva mot. Men den kan man ju aldrig uppnå om man konsekvent ignorerar alla svårigheter och faror på vägen. Låt mig berätta en personlig anekdot, ett exempel på något som tidigt i livet lärde mig att aldrig någonsin ignorera "det negativa", samtidigt som jag fokuserade på "det positiva".
I yngre år var mitt största intresse giftormar. En dag hände följande, berättat i "realtid":
Jag har just kommit in i källarrummet med mina terrarier och akvarier när jag märker att något inte är som det ska. Kobrans terrarium är tomt! Samlingens kronjuvel, en halvvuxen svart- och vitläppskobra (Naja melanoleuca) har rymt. Inte bra. Jag märker hur hjärtat börjar slå snabbare. Bara den inte har tagit sig ut ur rummet. Då är det riktigt illa. En lös, mycket giftig kobra i ett villaområde -- jag ser redan tidningsrubrikerna framför mig och börjar leta febrilt.
Kobror är sällan direkt farliga. Liksom de flesta andra ormar anfaller de inte människor utan flyr sin kos, såvida de inte blir trängda. För ögonblicket är jag därför mera orolig för skandalen än för att någon ska komma till skada.Jag stänger genast dörren och börjar titta bakom bänkar och under lådor. Efter bara ett par minuter får jag syn på ormen intill väggen bakom en gammal trälår. Nu gäller det bara att hålla huvudet kallt. Det är tur att det är ett källarrum. På golvet är det ganska kallt för en tropisk orm, kanske sjutton grader. Det betyder att den annars kvicka reptilen är slö och därför mera hanterlig. Bäst är det om jag lyckas få tag i svansen innan den får chansen att, på kobrors vis, resa sig i försvarsställning. Denna ställning är visserligen mera imponerande än riskabel; kobror hugger inte särskilt snabbt, som huggormar gör, och de ringlar inte pilsnabbt fram emot en heller, som mambor, men de blir lite mindre hanterliga, mera krävande att få tag i.
Det här exemplaret är endast 130 cm långt och lyckas jag bara få grepp om svansen, så kan jag enkelt lyfta upp ormen samtidigt som jag håller den ifrån mig med min speciella ormkrok. Jag ser mig omkring efter kroken. Den ligger några meter bakom mig på ett bord. Ytterst sakta och försiktigt backar jag mot bordet. Jag vill inte förlora kobran ur sikte. Trots den relativa kylan är den uppmärksam på vibrationer och plötsliga rörelser.
När jag väl har kroken i handen rör jag mig sakta och försiktigt fram igen. Ormen ligger kvar på samma ställe, helt stilla. Sakta, sakta smyger jag inpå den. Försiktigt, försiktigt sträcker jag fram handen mot ormen svans. Den ligger kvar. Snabbt griper jag tag i svansen och lyfter, samtidigt som jag håller ormkroppen ifrån mig med kroken. Kobran vrider sig men gör inga ansatser att bitas, väser bara svagt. Jag manövrerar den mot det öppna terrariet och låter den sedan glida in bland stenarna och växterna. När luckan är stängd kan jag andas ut. Men hur kunde den rymma? Det visar sig att ett beslag som höll fast ljusrampen hade glappat. Lätt fixat.
Var jag inte rädd? Nej, bara försiktig. Med tillräckliga kunskaper och ett visst mått av koncentration kunde "uppgiften" lösas. Utan dessa hade det varit ansvarslöst att alls hålla giftormar. För mig personligen innebär den här sortens erfarenheter ett befästande av den insikt jag inledde det här inlägget med. Det "negativa" med kobror och andra giftormar (jag hade också bl a puffaddrar, Russells huggormar, skallerormar, monokelkobror m fl) är att de kan vara livsfarliga. Det "positiva" är deras ofta slående skönhet och synnerligen intressanta biologi. Vill man uppleva det senare på nära håll är det inte att rekommendera att ignorera det förra. Den här historien verkar kanske inte så infontologisk, men för mig rymmer den -- och andra liknande, dock ej om rymlingar -- en personlig erfarenhet som gör att jag alltid, så fort något är väldigt lockande, direkt frågar mig: Vad är baksidan? Inte tyckte jag att kobror var mindre lockande att ha att göra med för att de var livsfarliga, lika lite som jag tycker att Internet är mindre fantastiskt bara för att det är distraherande, övervakande med mera, också.
/Per
En annan vinkling på samma sak. Uppenabara faror är inte farliga just för att de är uppenbara, resten sköter självbevarelsedriften om och för de som saknar denna drift kan vi ändå inget göra.
Ponera att det inte var du som kom ned i källaren, det var istället någon som du redan fullt och fast hade övertygat om att ormen i fråga varken var farlig eller giftig. Då hade risken varit stor att du hade funnit en död människa istället för ett tomt terrarium.
En annan variant hade varit om någon kommit dit som kände till att dina ormar var farliga och upptäckt det tomma terrariet, då hade du antagligen fått reda på rymningen redan innan du kom till källaren.
Tänk dig en vägkorsning, vanlig normal korsning. Folk som kör där känner till riskerna och ser sig för. Tänk dig sedan en korsning mitt i en kurva, en dold korsning. Vilken är farlig?
Definitionen av "farligt" blir då det jag började med, en situation där man handlar utan kunskap. Vad man sedan ger sig in på när man har kunskapen och därmed kan göra en relevant riskbedömning, är en helt annan fråga. Det man är rädd för, utgör sällan någon fara eftersom man aktar sig från det och den orädde kan vara antingen den som vet vad den gör, eller den okunnige som inte vet det.
Posted by: steelneck | 11 mars 2010 at 21:31
Du har helt rätt i att "farlighet" är relativt och att det framför allt relaterar till kunskap. Min poäng var just att utan kunskap om negativa möjligheter kan man inte utnyttja eller åtnjuta de positiva möjligheterna fullt ut, eftersom de negativa ("farliga") möjligheter man är omedveten eller okunnig om riskerar att "ta över" i slutändan.
Posted by: Per | 12 mars 2010 at 10:22