På senare tid har en springande punkt bakom det som driver oss på Infontology blivit allt tydligare. Det är att det finns verkliga, djupt mänskliga värden som i ökande utsträckning hotas av vårt accelererande maskinberoende. Denna utveckling har pågått ett par hundra år, men kulminerar kraftigt i och med digitaliseringen av "allting". Frågan är: Vilka/vad är vi -- människor? Vad är det som händer med oss när vi låter maskiner bestämma saker?
På ytan kan vår relation till tekniken framstå som paradoxal. Å ena sidan kan människor och maskiner inte förstås oberoende av, eller separata från, varandra. Å andra sidan är det fullt möjligt att maskiner tillåts att "bestämma" för mycket, vilket ju tycks förutsätta att vi är just separata från dem. Men paradoxen är skenbar eftersom det rör sig om olika perspektiv. Om vi ser på oss och maskinerna som fysiska föremål i tid och rum så är vi oftast tydligt åtskilda. Om vi emellertid ser på oss och maskinerna i termer av intryck, upplevelser, beteenden och erfarenheter, så upplöses den gräns som verkar så tydlig, om man tänker på oss själva och maskinerna i världen som enbart fysiska. Det senare synsättet innebär att gränsen också är något som kan dras inom oss. Om vi inte drar en sådan gräns, så kommer vi inte att medvetet kunna skilja på oss själva och den teknik vi använder. Vårt maskinberoende (och kom ihåg att t ex "Facebook-beroende" är en sorts maskinbaserat beroende; se kommentar till detta inlägg) beror alltså på att vi, oftast omedvetet, låter någon maskin, eller ett komplex av maskiner, styra våra reaktioner och vårt beteende. Det springande punkten är alltså medvetenhet, eller brist på sådan.
Därmed är vi tillbaka till den ofrånkomliga grundfrågan: Vad är en människa? Varför bör vi som människor (eller som de människor vi borde vara) värja oss mot vissa former av teknikberoende? Utan en tydlig självuppfattning om vad det innebär att vara människa och om vad detta kräver av en, så kommer hela diskussionen att hänga lite i luften. Den tar något för givet som hellre borde uttryckas rakt på sak. Låt mig alltså försöka göra detta. I boken Människobilder: Tio idéhistoriska studier (Gidlunds förlag, 2007) finns samlat några olika uppfattningar om vad en människa är. Vi kan börja med en snabbtitt på några av dem och sedan fråga oss vilka möjligheter de olika uppfattningarna ger oss i förhållande till den bokstavligen artificiella, människoskapade värld vi nu lever i
Den stoiska människan. "Människan sägs vara fri, men den friheten består i accepterandet av nödvändigheten och Ödet. [...] [går] rakryggad genom livet, bejakandes allt vad Ödet har i beredskap. [...] Stoikernas kosmopolitism och moraliska jämlikhetstanke ger grund för att tillskriva dem en human och filantropisk människouppfattning. Å andra sidan leder deras strävan att göra sig oberoende av allting man inte kan styra över, inklusive andra människor, till en känslomässig distansering från medmänniskorna." (s 61-62) " "Stoicismen representerar [...] en filosofisk grundhållning av distans och universalism." (s 64)
Den mekaniska människan. "Världsmaskinens sinnrika konstruktion väckte fortfarande beundran men ej längre vördnad. [...] Antingen kunde man [...] proklamera människans absoluta herravälde över naturen, men göra undantag för människan själv. Detta synsätt lät sig kombineras med traditionella humanistiska och religiösa värderingar, om än till priset av en viss inkonsekvens. [...] Eller så såg man människan som ett naturting bland andra, bara intelligentare, men i grunden en maskin. I så fall kunde det vetenskapliga synsättet tillämpas även på människan, utifrån samma kontrollsyfte. Fokus låg då inte längre på självkontroll, som i den stoiska filosofin, eller på kontroll genom internalisering av ett synd- och skuldmedvetande, som i den kristna etiken. I stället rörde det sig om en rent teknisk lösning, att vinna kontroll över passionernas och driftslivets mekanik [...]." (s 67-68)
Den ekonomiska människan. "Föreställningen om en ekonomiskt rationellt handlande människa [...] dök upp under handelskapitalismens period [15/1600-talet]. [...] marknaden [spelade] en allt större roll i människornas mellanhavanden. En borgarklass bestående av handelsmän och köpmän blev allt mer självmedveten [...]. Staten utvecklades till att bli en central myndighet som garanterade de regler som gällde för marknadens parter. Från 1600-talet formulerades också den politiska individualismen. [...] Människornas relationer uppfattades till betydande del i marknadstermer." (s 85)
Den biologiska människan. "Vi kan inte längre ställa Homo sapiens på piedestal såsom skapelsens krona och skilja ut oss från andra djur. Vi kan inte heller ställa den mänskliga naturen helt utanför andra aspekter på den biologiska naturen. Människan har en biologisk natur, men hon är samtidigt också något annat. Detta något -- hennes sociala och symbolskapande natur -- har givetvis vuxit fram under den biologiska utvecklingsprocessen och under denna tid haft överlevnadsvärde." (s 142)
Andra uppfattningar som sammanfattas är Den arbetande människan, Den dionysiska (över)människan, Den symbolskapande människan, Den övergivna människan, Den kännande människan.
Boken inleds med den balanserade människan -- den i särklass mest heltäckande uppfattningen, vilken också ligger nära den mera platonistiska formen av kristendom (närmast okänd här i det lutherska Norden): "[Människan] ansågs medverka i tillvarons ordning, där varje del var underordnad och stod i relation till ett idealt helt. För att harmoniskt ingå i denna världsordning krävdes djupa insikter i dess funktion och verkningar [såväl i världsalltet som i en själv, i såväl makroskosmos som mikrokosmos; min anm.]. När man insett detta kunde man inrätta sitt liv och de samhälleliga relationerna efter denna modell." (s 44)
Den kristna människobilden nämns endast i förbigående i relation till andra uppfattningar, vilket är anmärkningsvärt med tanke på dess dominerande roll under större delen av Europas historia och med tanke på att senare uppfattningar fortfarande präglas av uppgörelser med dess tidigare dominans. Det som skiljer den kristna från den antika synen ("den balanserade människan") är att i den kristna kosmologin så är världen "fallen", dvs skadad på grund av människans ursprungliga "synd". Det grekiska ord som översätts till "synda" (Nya testamentet är skrivet på grekiska) är hamartano, vilket ordagrant betyder att man "missar målet"; det handlar alltså inte om moral, utan om att "missa poängen" med vad människolivet går ut på -- att leva i enlighet med den av Gud skapade ordningen. Enligt kristen tro är detta möjligt endast "i Kristus", alltså i enlighet med själva Skapar-Ordet (jfr Johannesevangeliet, kap. 1).
Om vi nu frågar oss vilka av dessa människouppfattningar som dominerar i dagens Sverige, och resten av "västvärlden", så behöver vi bara se efter vad man undervisar om i skolan och praktiskt taget alla högre utbildningar. Den mekaniska människan, den ekonomiska människan och den biologiska människan är fundamentala och anses vara vetenskapligt grundade. De övriga ovan refererade synsätten möter vi endast som filosofi, religion eller litteratur -- "mjuka" studier som antingen hör fritiden till eller anses överspelade, eller "daterade" som det heter med en förskräcklig nybildning. Kanske kan man också i samhället skönja en kvasi-stoisk syn som kan sammanfattas med orden "sköt dig själv och skit i andra", dvs helt utan den moraliska resning som kännetecknar den ursprungliga stoicismen.
Vi är idag, med andra ord, dåligt mentalt rustade att möta de utmaningar vi själva har ställt till med. Varför det? Därför att varken den mekaniska, den ekonomiska eller den biologiska människobilden rymmer några som helst verktyg för självreflektion. Och därför att de "mjuka" möjligheterna uppfattas såsom enbart psykologiska, dvs individuella. I de "vetenskapliga" bilderna av oss själva finns vi inte till som omdömesgilla eller omdömeslösa, tänkande, ansvarsfulla eller ansvarslösa, verkliga människor. Vi är i stället enbart föremål för de krafter och inflytanden som olika "objektiva" vetenskaper påstår verkar på och i våra kroppar, eller i våra i princip materiella psyken. Och i de psykologiskt uppfattade synsätten finns vi bara till som individer; de gäller enbart våra enskilda, inre förhållanden, inte omgivningen som sådan.
Vad kan vi då lära av detta när det gäller vårt förhållande till våra mer eller mindre påtagliga, mer eller mindre subtila maskiner? Det är ämnet för morgondagens inlägg.
/Per
Kollossalt intressant och viktig diskussion. (Och det tycker jag trots att jag inte alls ställer upp på premissen att det nödvändigtvis finns några djupa mänskliga värden som hotas av en ny sorts maskinberoende. Maskinberoende har vi varit länge.) Jag hinner nog inte med att hitta de perfekta formuleringarna på mina egna synpunkter här, men jag hoppas att följande snabba reflektioner kan bli begripliga.
För att använda terminologi som jag själv är van vid så är människobilderna du presenterar modeller, som delvis överlappar och i stor utsträckning kompletterar varandra. De är (vilket du säkert håller med om) inte rätt eller fel, utan olika sätt att betrakta tillvaron. Och modeller som jag ser dem är alltid verktyg som ska användas till någonting. Frågan när man väljer modell att utgå från är alltså: vad ska man ha den till; vad vill man åstadkomma?
Att det som dominerar skolundervisningen är enteknisk+biologisk+ekonomisk människomodell torde bero på att skolan själv anser sig vara till för att främja sådant som dessa modeller är användbara till: teknisk och ekonomisk utveckling, och ett samhälle med ett uppifrån-perspektiv. Jag håller helt med om att det är skevt; att det finns aspekter av våra liv som kräver andra modeller, och att vi står sämre rustade utan dem.
Den svåra frågan är: vad vill vi egentligen med våra liv? Ett svar som blivit vanligt, antagligen i kontrast mot det ekonomisk-tekniska samhällsnytteperspektivet, är: att bli lyckliga. Ett perspektiv som jag finner ganska obehagligt i sin självcentrerade naivitet. Jag tror inte att man kan, eller ens bör försöka, ge en enkel formulering av vad som ska vara livets mening. Vi bör erkänna att vi är komplext sammansatta med en mängd olika drivkrafter.
Om man ska försöka se det objektivt och vetenskapligt är målet med vår tillvaro däremot enkelt. Vi ingår i en maskin som sysslar med att ständigt förfina fortplantningsförmågan hos de DNA-strängar som ger upphov till organismer. Det är en ur många aspekter användbar modell, och utifrån den är det sjävlklart inte ett hot att vi gör oss beroende av maskiner. Maskinerna är bara en yttre del av den kropp som generna bygger. Att se hur denna sekundära kropp får allt större betydelse är en spännande utveckling, och jag tycker att det är extremt intressant att befinna mig mitt i den och observera den. Men, som sagt, det finns andra aspekter på livet.
Posted by: ctail | 11 januari 2010 at 12:37
Inser att jag uttryckte mig lite oklart apropå de djupa värdena. Jag menar inte att värdena som sådana är hotade, snarare att deras verksamma uttryck i samhället är det, eller kan bli det. Vilka värden detta är, närmare bestämt, beror i viss mån på vilken "modell" (för att använda ctail:s term) som tillämpas i ett givet sammanhang. Men jag menar också, mera kontroversiellt kanske, att det finns absoluta värden som är modelloberoende; de är vitala aspekter av själva verkligheten och därmed ofrånkomliga. Däremot formuleras de olika och betonas olika i olika "modeller". Tänkte som sagt återkomma i morgon angående vad det kan innebära är det gäller våra relatiioner till den artificiella världen.
Posted by: Per | 11 januari 2010 at 14:12