Mekaniska och mänskliga värden

En intellektuell debattkultur som begagnar sig av motstridiga och ogenomtänkta antaganden, och som saknar en tydlig uppfattning om vilka värden som egentligen gynnar oss som människor, kan inte vara annat än fördärvlig. Så är det för oss idag. Och ibland framträder det motstridiga och ogenomtänkta med särskild tydlighet. Kejsarens kläder blir för ett ögonblick åtminstone halvgenomskinliga för envar.

I oktober förra året beslutade Husqvarna AB att flytta 1200 arbeten från Sverige och USA till Polen och Kina. En ledarskribent kommenerade i Skånska Dagbladet : "Att okvalificerade arbeten successivt flyttar från Sverige är till stor del en naturlig utveckling. Vi svenskar är ett högutbildat folk och skall därför i första hand utföra avancerade arbetsuppgifter." Mera rakt på sak är en röst från fabriksgolvet på drabbade Höörs Plåt: "Det är bara att gilla läget. Pengarna styr vare sig vi vill det eller inte." Och även ledarskribenten får en känsla av "att företagsledningen har andra drivkrafter än att följa en naturlig utveckling. [...] Jag tror det mer handlar om att visa handlingskraft i syfte att imponera på börsen." Det är alltså "naturligt" att okvalificerad tillverkning flyttar utomlands, men att "imponera på börsen" är, underförstått, inte naturligt. Men vad är det som i verkligheten driver den sortens flyttande? Omsorg om Kinas utbildningsivå?

Motsägelsen, den intellektuella bristen, kommer också till uttryck när samma ledartext säger: "Ofta hade det säkert varit bättre med en långsammare och mer naturlig strukturomvandling." Detta hade varit bättre för människorna. Men det "naturliga" kan inte samtidigt vara att flytta tillverkning utomlands och att måna om människorna på platsen. Om människorna på en ort är viktigast, då finns det ju ingen anledning att flytta ens okvalificerade jobb. Ty varför skulle det okvalificerade vara mindre värt, mänskligt sett?

Tre olika värden, som förekommer i nästan all samhällsdebatt, kommer här upp till ytan och bryts mot varandra på ett sätt som gör tankeförvirringen kännbar. Det första är tron på Utvecklingen, konceptualiserad i termer av mer eller mindre avancerade kunskapsnivåer; riktpunkten är främst hur "avancerad" tekniken är. Det andra värdet är penningvärde, eller rättare sagt det synbarligen objektiva värde som manifesterar sig som ökande kredit i bokföringen. Och så skymtar ett tredje, mänskligt värde som är oberoende av såväl teknik som pengar. Det är uppenbart att det värdet inte har någon tydlig och klar definition, som i tanken alls kan mäta sig med teknikutveckling respektive kreditvärde.

Jag kommer att tänka på allt detta när jag läser inledningen till Douglas Rushkoffs nya bok Life Inc. How the world became a corporation and how to take it back (Bodley Head 2009). Där berättar han vad som hände när han blev rånad utanför sin bostadsrätt och skrev om det på grannskapets Internet-community. I stället för deltagande möttes han av ilska; att han berättat offentligt om händelsen kunde ju sänka priserna på deras bostadsrätter. I mitten av 90-talet satt jag själv i styrelsen för en bostadsrättsförening då fastighetspriserna dalade rejält. Tidigare hade den sociala sammanhållningen i området känts stark och stimulerande. Nu skyndade sig emellertid så många att sälja sina lägenheter, för att undvika "onödiga" förluster, att inte bara det sociala livet utan också föreningens ekonomi blev lidande. Snart var inte bara föreningen, utan även det roliga ett minne blott.

Likheten mellan dessa anekdoter är det extremt kortsiktiga och rent ekonomiskt individcenterade beteendet hos majoriteten, i ett vardagligt sammanhang. Om fler i mitt fall hade värdesatt de sociala möjligheter som växt fram högre än sina "tillgångars" tillfälliga minskning, så skulle den spirande gemenskapen ha kunnat bibehållas. Vi skulle också ha fått se värdet på våra bostadsrätter skjuta i höjden igen bara ett par år senare. Men ett par år tycks för de flesta vara en övermäktigt lång tidshorisont. Både mina och Rushkoffs bostadsrättsinnehavare betedde sig alltså exakt som Husqvarna. Människor av kött och blod agerade som om de var globala storbolag, i knivskarp konkurrens med andra av samma sort.

Vad tyder detta på? Rushkoff beslöt sig för att undersöka saken ordentligt och resultatet har blivit en lättläst analys av upprinnelsen till dagens ekonomiska system och vad det ställer till med. Det är delvis överraskande läsning med tanke på författarens bakgrund. Han gjorde sig först känd som radikal teknikoptimist i cyberpunkanda, men har på senare tid blivit alltmer kritisk. Grundtes är att affärsdrivande bolag drivs av en enda grundläggande princip, vinstmaximering, och att denna otillbörligen smittar av sig på hela samhället. Tesen är ju inte originell, men Rushkoff lyckas göra den ovanligt utmanande och angelägen.

Life Inc. The Movie from Douglas Rushkoff on Vimeo.

Det hela började med att borgarskapet i städerna blev rikare än aristokratin i landsorten. Den ökande handel som medierades av rika borgare gav upphov till ett globalt nätverk, som var oberoende av aristokratins landbundna domäner. Adeln höll på att bli akterseglad i denna ekonomiska expansion, grundad på affärer för affärernas skull. (Tidigare hade de flesta "affärer" handlat om lokalt utbyte.) Samtidigt satt de gamla överhuvudena med ett trumf på hand. Det var ju de som, med religiös sanktion, var Lagen. Å sin sida led köpmännen av riskerna i sin verksamhet. Man kunde snabbt göra stora vinster, men också lika snabbt förlora alltihop. Sålunda skapades en allians. Monarkerna gav utvalda aktiebolag, "kompanier", sin lagliga sanktion och ställde sina maktmedel till deras förfogande, vilket minskade affärsriskerna. I gengäld kunde de investera anonymt i den nya företagsformen, som var en hybrid mellan regeringsinstitution och affärsbolag. Den moderna världen tog sin början.

Den långsiktiga konsekvensen av denna allians blev en sorts ekonomisk maskin, vars lagar och drivkrafter är fundamentalt frikopplade från alla hävdvunna, lokala och ekologiskt framvuxna sammanhang. De statligt privilegierade bolagens resultat värderades enbart i penningtillväxt, kontrollerad genom den nya tekniken med dubbel bokföring. Detta omdefinierade själva begreppet värde: "Verkliga saker, såsom människor, mark och resurser kom att betyda något endast om kreditsidan i bokföringen förblev större än debetsidan. Slagsidan hos korporationerna blev att allt och alla kunde koloniseras i vinstsyfte." Eftersom vinstsyftet är oberoende av varje specifik plats och frikopplat från en vanlig mänsklig tidsskala, så kom denna ytterst kraftfulla bolagslogik att alltmer dominera den efterföljande utvecklingen. Alla initiativ grundade på andra värden än ökande kredit har hittills kommit till korta i det långa loppet.

Rushkoff beskriver i flera kapitel konsekvenserna på olika områden - ägande, pr, konsumtion med mera. Den moderna tekniska utvecklingen - kunskapsvärdet enligt Skånska Dagbladet-ledaren - är också främst både en konsekvens av och ett medel för den ekonomiska maskinen. Gång på gång återkommer Rushkoff till hur vi som individer själva har börjat bete oss som vinstmaximerande bolag - så indoktrinerade har vi blivit. Hans framtidshopp gäller främst medvetet nyskapade lokala sammanhang, vilka också etablerar sina egna valutor för lokala ändamål, pengar som inte kan bytas mot vad som helst. Detta utmanar själva kärnan i det globala bolagssystemet. Och när detta system nu visar tydliga tecken på bristningar, kanske det faktiskt uppstår incitament att finna handlingsvägar utanför dess logik. I dagarna har det t ex talats om en förlorad generation p g a den pågående kreditkrisen; frågan är hur länge människor accepterar den sortens konsekvenser av den ekonomiska maskinen.

Samtidigt känns Rushkoffs slutkläm egendomligt uddlös, jämfört med skärpan i hans kritiska analys med dess många talande exempel. Han tycks i grund och botten lida av samma brist på klarhet om hur mänskliga värden egentligen borde formuleras, som ovannämnde ledarskribent i en svensk lokaltidning.

För att hitta sådana formuleringar får vi gå tillbaka till en "evig" värdeskala, främst formulerad i icke-moderna traditioner, eftersom "det moderna" sakligt sett definieras just av sina mekaniska, icke-mänskliga, prioriteringar. I det antika Grekland, t ex, var tänkarna som regel skeptiska till ingenjörskonstens intellektuella värde. Detta var inte snobbism eller en följd av att de levde i slavsamhällen. Det gick djupare än så och tänkesättet förblir relevant, om än bortglömt.

G.H. von Wright har i en diskussion kring detta pekat på den etymologiska innebörden i det grekiska ordet mechane (latinets machina). Grundbetydelsen är "konstgrepp, trick", såsom när en människa, eller maskin, tillämpar exempelvis hävstångseffekten. Aristoteliker och andra filosofskolor sökte som regel det naturenliga. Något "mekaniskt" var exakt icke naturenligt. Ett tungt föremåls "natur" består i att ligga där det ligger. Om man tar en hävstång och med dess hjälp får föremålet att förflyttas, så har man medelst ett konstgrepp, ett trick, fått det att tillfälligt uppföra sig bokstavligen o-naturligt.

Man kan här också associera till trolleri, cirkuskonster och teatertrick. En betydelse hos ordet mechane var relaterat till detta. En maskin, som gjorde det möjligt att på teatern få gudar att till synes sväva fram över scenen kallades just mechane - därav det latinska uttrycket deus ex machina. Filosofins - den högsta kunskapens - uppgift, däremot, var inte att luras och förtrolla för stunden, utan att leda sanningssökaren till en rätt uppfattning om och av verkligheten, i det yttersta syftet att leva rätt, det vill säga att bli fullt mänsklig och inte irra omkring bland diverse illusioner, som en annan tok. Och då var det ju uppenbart, att mekaniken i sig inte rymde något av väsentlig betydelse. Det enda den åskådliggjorde var människans principiella upphöjdhet över den fysiska världen. Men om människan som sådan sa den ingenting. Därför är det inte heller så konstigt att vi, som lever i ett samhälle som bokstavligen genomsyras av mechane, har svårt att få grepp om oss själva, sådana vi borde vara.

Vi skyggar inför den avgörande frågan: På vilket sätt gynnar alla dessa trick, allt detta maskineri, vår strävan efter att bli fullt mänskliga? En sådan prioritering är månne nästan lika utdöd som de gamla grekerna själva. Filosofen Peter Vardy har i boken Being Human (Darton Longman and Todd 2003) liknat oss vid huvudlösa kycklingar som springer omkring på bondgården i hög hastighet, men utan aning om vart de är på väg och ändå fullt övertygade om att allt står väl till, samtidigt som de känner på sig att situationen är värre än den verkar. Det är något som inte stämmer alls med oss och det går djupare än någon allmänt tillgänglig samhällsdebatt.

Möjligen är det ett positivt tecken att inget mindre än Microsoft Research härom året kom med en rapport med samma titel, Being Human, i vilken man på största allvar framkastar tanken att teknikutvecklingen "kan inte längre enbart bestå i det vetenskapliga studiet av vilken roll teknologin skulle kunna ha – den behöver utgöra en del av det empiriska, filosofiska och moraliska studiet av varför tekniken har en roll". Men om mycket av dagens teknik har en roll därför att den gynnar det ekonomiska maskineri som Rushkoff klär av, då är vi själva det enda vi verkligen har att sätta emot, vi själva sådana vi borde vara enligt högre mänskliga ideal. Vilka är då det?

/Per