Årets Edge-fråga är "How is the Internet changing the way you think?" Under detta ligger också en annan fråga, en gång ställd av vetenskapshistorikern George Dyson:
Är priset för tänkande maskiner människor som inte längre gör det?
Men vad betyder egentligen "Internet" för dig? Är det "en massa snabbt tillgänglig information"? "Sociala medier"? "Att slippa lämna huset för att jobba?" Alla sådana associationer är att missa skogen och bli fixerad vid några (stora) träd. Danny Hillis liknar det vid de första reaktionerna på vad elektricitet i hemmen innebar: Ljus! Ett fantastiskt sätt att lysa upp ett rum. Nej, det viktigaste att inse vad gäller Internet är, enligt Hillis, det som händer utan mänsklig inblandning:
By the Internet, I mean the global network of interconnected computers that enables, among other things, the Web. I would like to focus on applications that go beyond human-to-human communication. In the long run, these are applications of the Internet that will have the greatest impact on who we are and how we think. Today, most people only recognize that they are using the Internet when they are interacting with a computer screen. They are less likely to appreciate when they are using the Internet while talking on the telephone, watching television, or flying on an airplane. [...] Most people have long ago given up on trying to understand how technical systems work. This is a part of how the Internet is changing the way we think. [min kursiv]
Situationen är alltså att vi redan nu, som samhälle och som individer har blivit starkt beroende av automatiska, distribuerade system i vilka människor ingår som bokstavliga komponenter i vissa funktioner (operatörer, kontrollanter etc) som ännu inte har kunnat mekaniseras helt och hållet. Allt oftare har dessa mänskliga komponenter (piloter på trafikflygplan t ex) mest rollen att lugna de systemberoende människorna (passagerarna). Detta är ingen dystopi. Det är så här det är och så här det kommer att bli, i allt större utsträckning.
Först när man börjar inse det, börjar man också inse något av den vidare innebörd som alla dessa datornätverk har, även när du använder dem för att chatta, skriva en uppsats, handla eller söka jobb. Så fort du kopplar upp dig på nätet -- och allt fler kopplar aldrig ur sig -- är du också en del av ett enormt komplex av maskinella system som gör saker för egen maskin, hela tiden. Varje applikation, varje nätverkad pryl, är anpassad till detta förhållande, i större eller mindre utsträckning. Och därför är det inadekvat att diskutera Internet och digitaliseringen enbart i sedvanliga mänskliga och sociala termer, eller -- nästan ännu värre -- bara som "hjälpmedel". Så fort det är fråga om någon aktivitet som begagnar sig av en internetuppkoppling, så måste man också ta med de maskinella förmågorna i sammanhanget, om man vill ha någon koll på vad som sker. Dessutom behöver man öva och utveckla sin förmåga att reflektera över hur man själv formas och påverkas av den här sortens sammanhang. Därmed är vi tillbaka i Edge-frågan "Ändrar Internet ditt sätt att tänka?". I allmänhet måste svaret bli "Ja", men det intressanta är naturligtvis hur, vilket varierar med både person, sammanhang och vilka maskiner som är inblandade. (Mer om det i dagens inlägg på Ömsesidig förståelse?)
Det är vid denna punkt i resonemanget som det börjar bli brännande relevant att fråga sig "Vad är det som händer med oss när vi låter maskiner bestämma saker?" Och: "Varför bör vi som människor (eller som de människor vi borde vara) värja oss mot vissa former av teknikberoende?"
En ytlig reaktion på dessa frågor skulle kunna vara sura motfrågor: Menar du att vi ska sluta använda Internet?? Vill du återgå till medeltiden, eller?? Jag vet inte hur många gånger jag har mötts av den typen av reaktioner, när jag i någon diskussion velat införa ett genuint kritiskt (urskiljande) perspektiv på vårt teknikberoende. Numera ser jag dem mest som symptom på ett visst existentiellt tillstånd, som innebär att minsta antydan till ifrågasättande av "hur det är" upplevs som ett sorts vagt hot mot den egna personen, det egna sättet att leva. Personer som spontant reagerar så är, inser jag, inte mottagliga för den här diskussionen, just då. Sedan finns det en annan kategori, de lätt paranoida. Det är de som tanklöst tar till sig de "negativa" innebörderna i att maskiner gör saker själva, särskilt i frågor som rör övervakning. Denna reaktion kan vara adekvat i den mån den direkt fokuserar på vad som faktiskt är direkt övervakning i något dubiöst maktintresse (och häri inkluderar jag många affärsintressen), men som generell attityd innebär den en låsning. Samma sak gäller den Internet-paranoia eller datorspelsfientlighet som inte sällan uppvisas av oroade tonårsföräldrar.
Det som gör de nämnda reaktionerna inadekvata är en dubbel okunnighet. Okunnighet om den faktiska maskinvärld vi redan lever i och okunnighet om vilka former av självreflektion som skulle kunna hjälpa oss att leva och sträva bättre som människor, under nuvarande förhållanden. Och därmed kan vi äntligen skärskåda det senare problemet lite närmare, som fortsättning på gårdagens inlägg. Men låt mig först återigen citera Danny Hillis för att ytterligare precisera läget:
More and more decisions are made by the emergent interaction of multiple communicating systems, and these component systems themselves are constantly adapting, changing the way they work. This is the real impact of the Internet: by allowing adaptive complex systems to interoperate, the Internet has changed the way we make decisions. More and more, it is not individual humans who decide, but an entangled, adaptive network of humans and machines. [min kursiv]
Denna situation är som sagt allt mer ofrånkomlig. De frågor jag vill ställa är därför, mera exakt:
Finns det något du inte vill (eller inte bör) överlämna till "adaptiva, sammansatta nätverk"? Och, i så fall, varför?
Dessa frågor kan inte få några vettiga, diskuterbara svar om du inte preciserar hur du ser på människan och på vad människan bör vara. (Jag menar här inte "bör" i moralisk mening, utan i ontologisk; dvs det handlar om din uppfattning om vad en människa, du själv, verkligen är, men som du av olika anledningar kan ha svårt att realisera, för egen och andras del.) En verklig diskussion om dessa frågor innebär oundvikligen konflikter. De ska vi inte vara rädda för! De måste vi ta! Var och en som läst så här långt inser säkert, att olika människor kommer att ge olika svar på dessa fundamentala frågor, svar vilkas olikheter oundvikligen innebär konflikter -- hellre existentiella och intellektuella än fysiska. Att olika intressen och syften ställs mot varandra. Men är inte detta en del av vad det mänskliga livet verkligen handlar om? Inte ska vi väl fega ur nu?
Ta nu en titt på möjliga konsekvenser av de människobilder (eller "modeller" av vad en människa är) som presenterades i förra inlägget. Vilka svar på de ställda frågorna är möjliga utifrån var och en av dessa? Det bästa är att själv tänka igenom saken. Därför låter jag frågan vara öppen idag. Kommentera gärna. Och var placerar du dig? Var ligger dina sympatier? Kanske de skiljer sig privat och yrkesmässigt? Jag återkommer en annan dag med min egen analys.
Som påpekades i en kommentar till förra inlägget är det inte en enkel fråga om att välja "rätt" modell. I olika sammanhang, i olika syften, kan olika modeller vara användbara. Men det finns en fundamental skillnad som delar de uppfattningar jag har nämnt i två oförenliga läger. Denna framträder tydligast när det handlar om livets yttersta (innersta, djupaste) mening och mål. Här väljer man oundvikligen sida eller blir offer för ohållbart "dubbeltänkande". Skiljelinjen går mellan, å ena sidan, de som ser människan som en evighetsvarelse och jordelivet som endast en fas av, eller ett tillstånd i, hela människolivet och, å andra sidan, de som ser människan som i slutändan ofrånkomligt bunden till den tids- och rumsmässigt begränsade tillvaron. Själv ställer jag mig, djupast sett, helt och hållet på den eviga sidan.
/Per
Comments