Det är förresten fascinerande med snö och Twitter -- det kommer ofta rapporter på Twitter om snöfall. Någonting hos snön triggar "dela-med-sig"-reflexen. Jag undrar ofta över den reflexen -- jag menar om jag inte hittar mina nycklar, hur får jag för mig att twittra om det, som jag såg för några dagar sedan.
Om en HP-dators ansiktsigenkänning fungerar för vita men inte för svarta, är datorn då "rasist"? Titta på den här filmen tagen av två kollegor och sedd 2 miljoner gånger på YouTube. Visst är det slående hur bra det funkar för den vita kvinnan och hur dåligt det går för den svarte mannen.
Till slut slänger han ur sig det: "HPs datorer är rasistiska".
Consumer reports gör sen ett test själva, och får det bara att fungera efter att ha satt på en massa extra lampor. De kommer till slutsatsen att kameran fungerar sämre för svarta än för vita, men att det inte är rasism, utan "bara" tekniska begränsningar!
Men det är väl lika mycket rasism fastän det inte var avsikten att diskriminera?
Jag har inte sett alla videosvaren, men gillar den här killen som tycker att HPs kameror borde användas överallt på stan, så att de svarta fick gå där ifred och slippa bli filmade hela tiden...
En intellektuell debattkultur som
begagnar sig av motstridiga och ogenomtänkta antaganden, och som
saknar en tydlig uppfattning om vilka värden som egentligen gynnar
oss som människor, kan inte vara annat än fördärvlig. Så är det
för oss idag. Och ibland framträder det motstridiga och
ogenomtänkta med särskild tydlighet. Kejsarens kläder blir för
ett ögonblick åtminstone halvgenomskinliga för envar.
I oktober förra året beslutade Husqvarna AB
att flytta 1200 arbeten från Sverige och USA till Polen och Kina. En
ledarskribent kommenerade i Skånska Dagbladet : "Att
okvalificerade arbeten successivt flyttar från Sverige är till stor
del en naturlig utveckling. Vi svenskar är ett högutbildat folk och
skall därför i första hand utföra avancerade arbetsuppgifter."
Mera rakt på sak är en röst från fabriksgolvet på drabbade Höörs
Plåt: "Det är bara att gilla läget. Pengarna styr vare sig vi
vill det eller inte." Och även ledarskribenten får en känsla
av "att företagsledningen har andra drivkrafter än att följa
en naturlig utveckling. [...] Jag tror det mer handlar om att visa
handlingskraft i syfte att imponera på börsen." Det är alltså
"naturligt" att okvalificerad tillverkning flyttar
utomlands, men att "imponera på börsen" är,
underförstått, inte naturligt. Men vad är det som i verkligheten
driver den sortens flyttande? Omsorg om Kinas utbildningsivå?
Motsägelsen, den intellektuella
bristen, kommer också till uttryck när samma ledartext säger:
"Ofta hade det säkert varit bättre med en långsammare och mer
naturlig strukturomvandling." Detta hade varit bättre för
människorna. Men det "naturliga" kan inte samtidigt vara
att flytta tillverkning utomlands och att måna om människorna
på platsen. Om människorna på en ort är viktigast, då finns det
ju ingen anledning att flytta ens okvalificerade jobb. Ty varför
skulle det okvalificerade vara mindre värt, mänskligt sett?
Tre olika värden, som förekommer i
nästan all samhällsdebatt, kommer här upp till ytan och bryts mot
varandra på ett sätt som gör tankeförvirringen kännbar. Det
första är tron på Utvecklingen, konceptualiserad i termer av mer
eller mindre avancerade kunskapsnivåer; riktpunkten är främst hur
"avancerad" tekniken är. Det andra värdet är
penningvärde, eller rättare sagt det synbarligen objektiva värde
som manifesterar sig som ökande kredit i bokföringen. Och så
skymtar ett tredje, mänskligt värde som är oberoende av såväl
teknik som pengar. Det är uppenbart att det värdet inte har
någon tydlig och klar definition, som i tanken alls kan mäta sig
med teknikutveckling respektive kreditvärde.
Jag kommer att tänka på allt detta
när jag läser inledningen till Douglas Rushkoffs nya bok Life
Inc. How the world became a corporation and how to take it back(Bodley Head 2009). Där
berättar han vad som hände när han blev rånad utanför sin
bostadsrätt och skrev om det på grannskapets Internet-community. I
stället för deltagande möttes han av ilska; att han berättat
offentligt om händelsen kunde ju sänka priserna på deras
bostadsrätter. I mitten av 90-talet satt jag själv i styrelsen för
en bostadsrättsförening då fastighetspriserna dalade rejält.
Tidigare hade den sociala sammanhållningen i området känts stark
och stimulerande. Nu skyndade sig emellertid så många att sälja
sina lägenheter, för att undvika "onödiga" förluster,
att inte bara det sociala livet utan också föreningens ekonomi blev
lidande. Snart var inte bara föreningen, utan även det roliga ett
minne blott.
Likheten mellan dessa anekdoter är det
extremt kortsiktiga och rent ekonomiskt individcenterade beteendet
hos majoriteten, i ett vardagligt sammanhang. Om fler i mitt fall
hade värdesatt de sociala möjligheter som växt fram högre än
sina "tillgångars" tillfälliga minskning, så skulle den
spirande gemenskapen ha kunnat bibehållas. Vi skulle också ha fått se
värdet på våra bostadsrätter skjuta i höjden igen bara ett par
år senare. Men ett par år tycks för de flesta vara en övermäktigt
lång tidshorisont. Både mina och Rushkoffs bostadsrättsinnehavare
betedde sig alltså exakt som Husqvarna. Människor av kött och blod
agerade som om de var globala storbolag, i knivskarp konkurrens med
andra av samma sort.
Vad tyder detta på? Rushkoff beslöt
sig för att undersöka saken ordentligt och resultatet har blivit en
lättläst analys av upprinnelsen till dagens ekonomiska system och
vad det ställer till med. Det är delvis överraskande läsning med
tanke på författarens bakgrund. Han gjorde sig först känd som
radikal teknikoptimist i cyberpunkanda, men har på senare tid blivit
alltmer kritisk. Grundtes är att affärsdrivande bolag drivs av en
enda grundläggande princip, vinstmaximering, och att denna
otillbörligen smittar av sig på hela samhället. Tesen är ju inte
originell, men Rushkoff lyckas göra den ovanligt utmanande och
angelägen.
Det hela började med att borgarskapet
i städerna blev rikare än aristokratin i landsorten. Den ökande
handel som medierades av rika borgare gav upphov till ett globalt
nätverk, som var oberoende av aristokratins landbundna domäner.
Adeln höll på att bli akterseglad i denna ekonomiska expansion,
grundad på affärer för affärernas skull. (Tidigare hade de flesta
"affärer" handlat om lokalt utbyte.) Samtidigt satt de
gamla överhuvudena med ett trumf på hand. Det var ju de som, med
religiös sanktion, var Lagen. Å sin sida led köpmännen av
riskerna i sin verksamhet. Man kunde snabbt göra stora vinster, men
också lika snabbt förlora alltihop. Sålunda skapades en allians.
Monarkerna gav utvalda aktiebolag, "kompanier", sin lagliga
sanktion och ställde sina maktmedel till deras förfogande, vilket
minskade affärsriskerna. I gengäld kunde de investera anonymt i den
nya företagsformen, som var en hybrid mellan regeringsinstitution
och affärsbolag. Den moderna världen tog sin början.
Den långsiktiga konsekvensen av denna
allians blev en sorts ekonomisk maskin, vars lagar och
drivkrafter är fundamentalt frikopplade från alla hävdvunna,
lokala och ekologiskt framvuxna sammanhang. De statligt
privilegierade bolagens resultat värderades enbart i
penningtillväxt, kontrollerad genom den nya tekniken med dubbel
bokföring. Detta omdefinierade själva begreppet värde: "Verkliga
saker, såsom människor, mark och resurser kom att betyda något
endast om kreditsidan i bokföringen förblev större än debetsidan.
Slagsidan hos korporationerna blev att allt och alla kunde
koloniseras i vinstsyfte." Eftersom vinstsyftet är oberoende av
varje specifik plats och frikopplat från en vanlig mänsklig
tidsskala, så kom denna ytterst kraftfulla bolagslogik att alltmer
dominera den efterföljande utvecklingen. Alla initiativ grundade på
andra värden än ökande kredit har hittills kommit till korta i det
långa loppet.
Rushkoff beskriver i flera kapitel
konsekvenserna på olika områden - ägande, pr, konsumtion med mera.
Den moderna tekniska utvecklingen - kunskapsvärdet enligt Skånska
Dagbladet-ledaren - är också främst både en konsekvens av och ett
medel för den ekonomiska maskinen. Gång på gång återkommer
Rushkoff till hur vi som individer själva har börjat bete oss som
vinstmaximerande bolag - så indoktrinerade har vi blivit. Hans
framtidshopp gäller främst medvetet nyskapade lokala sammanhang,
vilka också etablerar sina egna valutor för lokala ändamål,
pengar som inte kan bytas mot vad som helst. Detta utmanar själva
kärnan i det globala bolagssystemet. Och när detta system nu visar
tydliga tecken på bristningar, kanske det faktiskt uppstår
incitament att finna handlingsvägar utanför dess logik. I dagarna har det t ex talats om en förlorad generation p g a den pågående kreditkrisen; frågan är hur länge människor accepterar den sortens konsekvenser av den ekonomiska maskinen.
Samtidigt känns Rushkoffs slutkläm
egendomligt uddlös, jämfört med skärpan i hans kritiska analys
med dess många talande exempel. Han tycks i grund och botten lida av
samma brist på klarhet om hur mänskliga värden egentligen borde
formuleras, som ovannämnde ledarskribent i en svensk lokaltidning.
För att hitta sådana formuleringar får vi gå tillbaka till en "evig" värdeskala, främst formulerad i icke-moderna traditioner, eftersom "det moderna" sakligt sett definieras just av sina mekaniska, icke-mänskliga, prioriteringar. I det antika Grekland, t ex, var tänkarna som regel skeptiska till ingenjörskonstens intellektuella värde. Detta var inte snobbism eller en följd av att de levde i slavsamhällen. Det gick djupare än så och tänkesättet förblir relevant, om än bortglömt.
G.H. von Wright har i en diskussion kring detta pekat på den etymologiska innebörden i det grekiska ordet mechane (latinets machina). Grundbetydelsen är "konstgrepp, trick", såsom när en människa, eller maskin, tillämpar exempelvis hävstångseffekten. Aristoteliker och andra filosofskolor sökte som regel det naturenliga. Något "mekaniskt" var exakt icke naturenligt. Ett tungt föremåls "natur" består i att ligga där det ligger. Om man tar en hävstång och med dess hjälp får föremålet att förflyttas, så har man medelst ett konstgrepp, ett trick, fått det att tillfälligt uppföra sig bokstavligen o-naturligt.
Man kan här också associera till trolleri, cirkuskonster och teatertrick. En betydelse hos ordet mechane var relaterat till detta. En maskin, som gjorde det möjligt att på teatern få gudar att till synes sväva fram över scenen kallades just mechane - därav det latinska uttrycket deus ex machina. Filosofins - den högsta kunskapens - uppgift, däremot, var inte att luras och förtrolla för stunden, utan att leda sanningssökaren till en rätt uppfattning om och av verkligheten, i det yttersta syftet att leva rätt, det vill säga att bli fullt mänsklig och inte irra omkring bland diverse illusioner, som en annan tok. Och då var det ju uppenbart, att mekaniken i sig inte rymde något av väsentlig betydelse. Det enda den åskådliggjorde var människans principiella upphöjdhet över den fysiska världen. Men om människan som sådan sa den ingenting. Därför är det inte heller så konstigt att vi, som lever i ett samhälle som bokstavligen genomsyras av mechane, har svårt att få grepp om oss själva, sådana vi borde vara.
Vi skyggar inför den avgörande frågan: På vilket sätt gynnar alla dessa trick, allt detta maskineri, vår strävan efter att bli fullt mänskliga? En sådan prioritering är månne nästan lika utdöd som de gamla grekerna själva. Filosofen Peter Vardy har i boken Being Human (Darton Longman and Todd 2003) liknat oss vid huvudlösa kycklingar som springer omkring på bondgården i hög hastighet, men utan aning om vart de är på väg och ändå fullt övertygade om att allt står väl till, samtidigt som de känner på sig att situationen är värre än den verkar. Det är något som inte stämmer alls med oss och det går djupare än någon allmänt tillgänglig samhällsdebatt.
Möjligen är det ett positivt tecken att inget mindre än Microsoft Research härom året kom med en rapport med samma titel, Being Human, i vilken man på största allvar framkastar tanken att teknikutvecklingen "kan inte längre enbart bestå i det vetenskapliga studiet av vilken roll teknologin skulle kunna ha – den behöver utgöra en del av det empiriska, filosofiska och moraliska studiet av varför tekniken har en roll". Men om mycket av dagens teknik har en roll därför att den gynnar det ekonomiska maskineri som Rushkoff klär av, då är vi själva det enda vi verkligen har att sätta emot, vi själva sådana vi borde vara enligt högre mänskliga ideal. Vilka är då det?
/Per
PS. Ett par stycken i detta inlägg har tidigare figurerat här.
Jag hörde talas om Twitter så fort det kom. Mitt första intryck, som bestod länge, var att det här gynnar ju bara trams. Och det gör det ju, också. Men efter att nu ha jobbat med Stefan Pålsson ett par månader och sett hur han använder Twitter riktigt förnuftigt, så har det så småningom börjat gå upp ett litet ljus. Värt att testa, till sist, kom jag fram till. Så nu finns jag också här. Får se vad jag (och andra) tycker framöver...
Det är tråkigt att Erik och Nicolais projekt Glocalreach aldrig blev verklighet. Det var designat för alla oss som har flera visitkort, ett sätt att kunna hantera och separera olika professionella och privata roller och tillhörande kommunikation.
Ett av de problem jag har är att hantera olika konton hos Google... Ett för Infontology, ett för det gamla universitetet och ett för det nya Linnéuniversitetet. (Och så ett par testkonton när jag inte vill "skräpa ner" i mina egna profiler och dokumentlistor.)
Egentligen är det lite lustigt, men det är ju så att två olika webbläsare på samma dator inte känner till varandra, och två webbläsare som ansluter till samma tjänst från samma dator betraktas av den mottagande webbservern som två olika "identiteter". Så för att smidigt kunna använda flera konton samtidigt får man ha både Safari, Firefox och Chrome igång.
I London är tunnelbanan nästan tapetserad med annonser från Google, liksom hela omslagen på flera av gratistidningarna som delas ut. Annonserna är för Googles webbläsare Chrome.
(Klicka på bilden för större version. Creative commons BY-licens.)
Det är en hel berättelse som visar väl hur vi förväntas integrera webbläsaren i våra liv.
1 family who wants to eat Baked Alaska
5 family members who are clueless about cooking
623,000 search results for "Baked Alaska recipe"
41 minutes spent comparing recipes
7 emails debating best flambé method
49 "how to make Baked Alaska" videos on YouTube
2.5 attempts
359,000 image results for Baked Alaska
0 image results that look like the one we made
15 "Baked Alaska on fire" videos on YouTube, including ours
4 litres of vanilla ice cream in pubble on kitchen floor
5 people and 1 St. Bernard who happily lapped it up
13 tabs open
0 crashes
1 browser
Men vad är det som Google gör reklam för? En programsnutt som låter dem visa sina annonser lättare, eller kanske ett helt sätt att se på världen? Idag är vad jag förstår Chrome en webbläsare som i allt väsentligt liknar Safari eller Firefox. Vad är det som gör det så viktigt för Google att vi ska börja använda Chrome?
När man ser den massiva annonseringen i London inser man att Google har tillräckligt med pengar för att täcka världen i "grey goo"...
Notera förresten att texten är skriven i "vi"-form.
Det är på sätt och vis glädjande att kunna meddela, att första utgåvan av vår bok Digitalis filosofi har tagit slut. .SE meddelar emellertid att ett nytryck (troligen) är på gång. Alla som har beställt boken på senare tid får därför vänta ovanligt länge på sina exemplar, men den som väntar på något gott...
Vi har också fått veta att de beställningar som görs via bokens hemsida "ser konstiga ut". Vi ska kolla upp vad som orsakar detta. Under tiden föreslår jag att beställningar görs direkt till .SE (mailadress hittar du här). Den otålige kan alltid ladda ner boken som en pdf-fil.
Är priset för tänkande maskiner människor som inte längre gör det?
Men vad betyder egentligen "Internet" för dig? Är det "en massa snabbt tillgänglig information"? "Sociala medier"? "Att slippa lämna huset för att jobba?" Alla sådana associationer är att missa skogen och bli fixerad vid några (stora) träd. Danny Hillis liknar det vid de första reaktionerna på vad elektricitet i hemmen innebar: Ljus! Ett fantastiskt sätt att lysa upp ett rum. Nej, det viktigaste att inse vad gäller Internet är, enligt Hillis, det som händer utan mänsklig inblandning:
By the Internet, I mean the global network of interconnected computers that enables, among other things, the Web. I would like to focus on applications that go beyond human-to-human communication. In the long run, these are applications of the Internet that will have the greatest impact on who we are and how we think. Today, most people only recognize that they are using the Internet when they are interacting with a computer screen. They are less likely to appreciate when they are using the Internet while talking on the telephone, watching television, or flying on an airplane. [...] Most people have long ago given up on trying to understand how technical systems work. This is a part of how the Internet is changing the way we think. [min kursiv]
Situationen är alltså att vi redan nu, som samhälle och som individer har blivit starkt beroende av automatiska, distribuerade system i vilka människor ingår som bokstavliga komponenter i vissa funktioner (operatörer, kontrollanter etc) som ännu inte har kunnat mekaniseras helt och hållet. Allt oftare har dessa mänskliga komponenter (piloter på trafikflygplan t ex) mest rollen att lugna de systemberoende människorna (passagerarna). Detta är ingen dystopi. Det är så här det är och så här det kommer att bli, i allt större utsträckning.
Först när man börjar inse det, börjar man också inse något av den vidare innebörd som alla dessa datornätverk har, även när du använder dem för att chatta, skriva en uppsats, handla eller söka jobb. Så fort du kopplar upp dig på nätet -- och allt fler kopplar aldrig ur sig -- är du också en del av ett enormt komplex av maskinella system som gör saker för egen maskin, hela tiden. Varje applikation, varje nätverkad pryl, är anpassad till detta förhållande, i större eller mindre utsträckning. Och därför är det inadekvat att diskutera Internet och digitaliseringen enbart i sedvanliga mänskliga och sociala termer, eller -- nästan ännu värre -- bara som "hjälpmedel". Så fort det är fråga om någon aktivitet som begagnar sig av en internetuppkoppling, så måste man också ta med de maskinella förmågorna i sammanhanget, om man vill ha någon koll på vad som sker. Dessutom behöver man öva och utveckla sin förmåga att reflektera över hur man själv formas och påverkas av den här sortens sammanhang. Därmed är vi tillbaka i Edge-frågan "Ändrar Internet ditt sätt att tänka?". I allmänhet måste svaret bli "Ja", men det intressanta är naturligtvis hur, vilket varierar med både person, sammanhang och vilka maskiner som är inblandade. (Mer om det i dagens inlägg på Ömsesidig förståelse?)
Det är vid denna punkt i resonemanget som det börjar bli brännande relevant att fråga sig "Vad är det som händer med oss när vi låter maskiner bestämma saker?" Och: "Varför bör vi som människor (eller som de människor vi borde vara) värja oss mot vissa former av teknikberoende?"
En ytlig reaktion på dessa frågor skulle kunna vara sura motfrågor: Menar du att vi ska sluta använda Internet?? Vill du återgå till medeltiden, eller?? Jag vet inte hur många gånger jag har mötts av den typen av reaktioner, när jag i någon diskussion velat införa ett genuint kritiskt (urskiljande) perspektiv på vårt teknikberoende. Numera ser jag dem mest som symptom på ett visst existentiellt tillstånd, som innebär att minsta antydan till ifrågasättande av "hur det är" upplevs som ett sorts vagt hot mot den egna personen, det egna sättet att leva. Personer som spontant reagerar så är, inser jag, inte mottagliga för den här diskussionen, just då. Sedan finns det en annan kategori, de lätt paranoida. Det är de som tanklöst tar till sig de "negativa" innebörderna i att maskiner gör saker själva, särskilt i frågor som rör övervakning. Denna reaktion kan vara adekvat i den mån den direkt fokuserar på vad som faktiskt är direkt övervakning i något dubiöst maktintresse (och häri inkluderar jag många affärsintressen), men som generell attityd innebär den en låsning. Samma sak gäller den Internet-paranoia eller datorspelsfientlighet som inte sällan uppvisas av oroade tonårsföräldrar.
Det som gör de nämnda reaktionerna inadekvata är en dubbel okunnighet. Okunnighet om den faktiska maskinvärld vi redan lever i och okunnighet om vilka former av självreflektion som skulle kunna hjälpa oss att leva och sträva bättre som människor, under nuvarande förhållanden. Och därmed kan vi äntligen skärskåda det senare problemet lite närmare, som fortsättning på gårdagens inlägg. Men låt mig först återigen citera Danny Hillis för att ytterligare precisera läget:
More and more decisions are made by the emergent interaction of multiple communicating systems, and these component systems themselves are constantly adapting, changing the way they work. This is the real impact of the Internet: by allowing adaptive complex systems to interoperate, the Internet has changed the way we make decisions. More and more, it is not individual humans who decide, but an entangled, adaptive network of humans and machines. [min kursiv]
Denna situation är som sagt allt mer ofrånkomlig. De frågor jag vill ställa är därför, mera exakt:
Finns det något du inte vill (eller inte bör) överlämna till "adaptiva, sammansatta nätverk"? Och, i så fall, varför?
Dessa frågor kan inte få några vettiga, diskuterbara svar om du inte preciserar hur du ser på människan och på vad människan bör vara. (Jag menar här inte "bör" i moralisk mening, utan i ontologisk; dvs det handlar om din uppfattning om vad en människa, du själv, verkligen är, men som du av olika anledningar kan ha svårt att realisera, för egen och andras del.) En verklig diskussion om dessa frågor innebär oundvikligen konflikter. De ska vi inte vara rädda för! De måste vi ta! Var och en som läst så här långt inser säkert, att olika människor kommer att ge olika svar på dessa fundamentala frågor, svar vilkas olikheter oundvikligen innebär konflikter -- hellre existentiella och intellektuella än fysiska. Att olika intressen och syften ställs mot varandra. Men är inte detta en del av vad det mänskliga livet verkligen handlar om? Inte ska vi väl fega ur nu?
Ta nu en titt på möjliga konsekvenser av de människobilder (eller "modeller" av vad en människa är) som presenterades i förra inlägget. Vilka svar på de ställda frågorna är möjliga utifrån var och en av dessa? Det bästa är att själv tänka igenom saken. Därför låter jag frågan vara öppen idag. Kommentera gärna. Och var placerar du dig? Var ligger dina sympatier? Kanske de skiljer sig privat och yrkesmässigt? Jag återkommer en annan dag med min egen analys.
Som påpekades i en kommentar till förra inlägget är det inte en enkel fråga om att välja "rätt" modell. I olika sammanhang, i olika syften, kan olika modeller vara användbara. Men det finns en fundamental skillnad som delar de uppfattningar jag har nämnt i två oförenliga läger. Denna framträder tydligast när det handlar om livets yttersta (innersta, djupaste) mening och mål. Här väljer man oundvikligen sida eller blir offer för ohållbart "dubbeltänkande". Skiljelinjen går mellan, å ena sidan, de som ser människan som en evighetsvarelse och jordelivet som endast en fas av, eller ett tillstånd i, hela människolivet och, å andra sidan, de som ser människan som i slutändan ofrånkomligt bunden till den tids- och rumsmässigt begränsade tillvaron. Själv ställer jag mig, djupast sett, helt och hållet på den eviga sidan.
På senare tid har en springande punkt bakom det som driver oss på Infontology blivit allt tydligare. Det är att det finns verkliga, djupt mänskliga värden som i ökande utsträckning hotas av vårt accelererande maskinberoende. Denna utveckling har pågått ett par hundra år, men kulminerar kraftigt i och med digitaliseringen av "allting". Frågan är: Vilka/vad är vi -- människor? Vad är det som händer med oss när vi låter maskiner bestämma saker?
På ytan kan vår relation till tekniken framstå som paradoxal. Å ena sidan kan människor och maskiner inte förstås oberoende av, eller separata från, varandra. Å andra sidan är det fullt möjligt att maskiner tillåts att "bestämma" för mycket, vilket ju tycks förutsätta att vi är just separata från dem. Men paradoxen är skenbar eftersom det rör sig om olika perspektiv. Om vi ser på oss och maskinerna som fysiska föremål i tid och rum så är vi oftast tydligt åtskilda. Om vi emellertid ser på oss och maskinerna i termer av intryck, upplevelser, beteenden och erfarenheter, så upplöses den gräns som verkar så tydlig, om man tänker på oss själva och maskinerna i världen som enbart fysiska. Det senare synsättet innebär att gränsen också är något som kan dras inom oss. Om vi inte drar en sådan gräns, så kommer vi inte att medvetet kunna skilja på oss själva och den teknik vi använder. Vårt maskinberoende (och kom ihåg att t ex "Facebook-beroende" är en sorts maskinbaserat beroende; se kommentar till detta inlägg) beror alltså på att vi, oftast omedvetet, låter någon maskin, eller ett komplex av maskiner, styra våra reaktioner och vårt beteende. Det springande punkten är alltså medvetenhet, eller brist på sådan.
Därmed är vi tillbaka till den ofrånkomliga grundfrågan: Vad är en människa? Varför bör vi som människor (eller som de människor vi borde vara) värja oss mot vissa former av teknikberoende? Utan en tydlig självuppfattning om vad det innebär att vara människa och om vad detta kräver av en, så kommer hela diskussionen att hänga lite i luften. Den tar något för givet som hellre borde uttryckas rakt på sak. Låt mig alltså försöka göra detta. I boken Människobilder: Tio idéhistoriska studier (Gidlunds förlag, 2007) finns samlat några olika uppfattningar om vad en människa är. Vi kan börja med en snabbtitt på några av dem och sedan fråga oss vilka möjligheter de olika uppfattningarna ger oss i förhållande till den bokstavligen artificiella, människoskapade värld vi nu lever i
Den stoiska människan. "Människan sägs vara fri, men den friheten består i accepterandet av nödvändigheten och Ödet. [...] [går] rakryggad genom livet, bejakandes allt vad Ödet har i beredskap. [...] Stoikernas kosmopolitism och moraliska jämlikhetstanke ger grund för att tillskriva dem en human och filantropisk människouppfattning. Å andra sidan leder deras strävan att göra sig oberoende av allting man inte kan styra över, inklusive andra människor, till en känslomässig distansering från medmänniskorna." (s 61-62) " "Stoicismen representerar [...] en filosofisk grundhållning av distans och universalism." (s 64)
Den mekaniska människan. "Världsmaskinens sinnrika konstruktion väckte fortfarande beundran men ej längre vördnad. [...] Antingen kunde man [...] proklamera människans absoluta herravälde över naturen, men göra undantag för människan själv. Detta synsätt lät sig kombineras med traditionella humanistiska och religiösa värderingar, om än till priset av en viss inkonsekvens. [...] Eller så såg man människan som ett naturting bland andra, bara intelligentare, men i grunden en maskin. I så fall kunde det vetenskapliga synsättet tillämpas även på människan, utifrån samma kontrollsyfte. Fokus låg då inte längre på självkontroll, som i den stoiska filosofin, eller på kontroll genom internalisering av ett synd- och skuldmedvetande, som i den kristna etiken. I stället rörde det sig om en rent teknisk lösning, att vinna kontroll över passionernas och driftslivets mekanik [...]." (s 67-68)
Den ekonomiska människan. "Föreställningen om en ekonomiskt rationellt handlande människa [...] dök upp under handelskapitalismens period [15/1600-talet]. [...] marknaden [spelade] en allt större roll i människornas mellanhavanden. En borgarklass bestående av handelsmän och köpmän blev allt mer självmedveten [...]. Staten utvecklades till att bli en central myndighet som garanterade de regler som gällde för marknadens parter. Från 1600-talet formulerades också den politiska individualismen. [...] Människornas relationer uppfattades till betydande del i marknadstermer." (s 85)
Den biologiska människan. "Vi kan inte längre ställa Homo sapiens på piedestal såsom skapelsens krona och skilja ut oss från andra djur. Vi kan inte heller ställa den mänskliga naturen helt utanför andra aspekter på den biologiska naturen. Människan har en biologisk natur, men hon är samtidigt också något annat. Detta något -- hennes sociala och symbolskapande natur -- har givetvis vuxit fram under den biologiska utvecklingsprocessen och under denna tid haft överlevnadsvärde." (s 142)
Andra uppfattningar som sammanfattas är Den arbetande människan, Den dionysiska (över)människan, Den symbolskapande människan, Den övergivna människan, Den kännande människan.
Boken inleds med den balanserade människan --
den i särklass mest heltäckande uppfattningen, vilken också ligger nära
den mera platonistiska formen av kristendom (närmast okänd här i det
lutherska Norden): "[Människan] ansågs medverka i tillvarons ordning,
där varje del var underordnad och stod i relation till ett idealt helt.
För att harmoniskt ingå i denna världsordning krävdes djupa insikter i
dess funktion och verkningar [såväl i världsalltet som i en själv, i
såväl makroskosmos som mikrokosmos; min anm.]. När man insett detta kunde man
inrätta sitt liv och de samhälleliga relationerna efter denna modell."
(s 44)
Den kristna människobilden nämns endast i förbigående i relation till andra uppfattningar, vilket är anmärkningsvärt med tanke på dess dominerande roll under större delen av Europas historia och med tanke på att senare uppfattningar fortfarande präglas av uppgörelser med dess tidigare dominans. Det som skiljer den kristna från den antika synen ("den balanserade människan") är att i den kristna kosmologin så är världen "fallen", dvs skadad på grund av människans ursprungliga "synd". Det grekiska ord som översätts till "synda" (Nya testamentet är skrivet på grekiska) är hamartano, vilket ordagrant betyder att man "missar målet"; det handlar alltså inte om moral, utan om att "missa poängen" med vad människolivet går ut på -- att leva i enlighet med den av Gud skapade ordningen. Enligt kristen tro är detta möjligt endast "i Kristus", alltså i enlighet med själva Skapar-Ordet (jfr Johannesevangeliet, kap. 1).
Om vi nu frågar oss vilka av dessa människouppfattningar som dominerar i dagens Sverige, och resten av "västvärlden", så behöver vi bara se efter vad man undervisar om i skolan och praktiskt taget alla högre utbildningar. Den mekaniska människan, den ekonomiska människan och den biologiska människan är fundamentala och anses vara vetenskapligt grundade. De övriga ovan refererade synsätten möter vi endast som filosofi, religion eller litteratur -- "mjuka" studier som antingen hör fritiden till eller anses överspelade, eller "daterade" som det heter med en förskräcklig nybildning. Kanske kan man också i samhället skönja en kvasi-stoisk syn som kan sammanfattas med orden "sköt dig själv och skit i andra", dvs helt utan den moraliska resning som kännetecknar den ursprungliga stoicismen.
Vi är idag, med andra ord, dåligt mentalt rustade att möta de utmaningar vi själva har ställt till med. Varför det? Därför att varken den mekaniska, den ekonomiska eller den biologiska människobilden rymmer några som helst verktyg för självreflektion. Och därför att de "mjuka" möjligheterna uppfattas såsom enbart psykologiska, dvs individuella. I de "vetenskapliga" bilderna av oss själva finns vi inte till som omdömesgilla eller omdömeslösa, tänkande, ansvarsfulla eller ansvarslösa, verkliga människor. Vi är i stället enbart föremål för de krafter och inflytanden som olika "objektiva" vetenskaper påstår verkar på och i våra kroppar, eller i våra i princip materiella psyken. Och i de psykologiskt uppfattade synsätten finns vi bara till som individer; de gäller enbart våra enskilda, inre förhållanden, inte omgivningen som sådan.
Vad kan vi då lära av detta när det gäller vårt förhållande till våra mer eller mindre påtagliga, mer eller mindre subtila maskiner? Det är ämnet för morgondagens inlägg.
Recent Comments