Jennie Rosander, Ung kommunikation, berättar om de iakttagelser hon gjorde på en föreläsning för en grupp lärarstudenter. Hon befann sig för stunden bland publiken och kunde notera följande:
Runt mig sitter en några studenter - en av dem har under föreläsningen lyssnat på musik i hörlurar, en annan spelat ett parti nätpoker, och en tredje dels fört anteckningar på datorn, kollat ett klipp på youtube som föreläsaren nämnt samt satt upp ett virtuellt fotbollslag.
Det mest anmärkningsvärda är sammanhanget. Föreläsningen handlar om "vad digitaliseringen i samhället kan innebära för företag, organisationer och individer". Studenterna får uttryckligen som uppgift att "skriva ner möjligheter och risker med IT, IKT eller sociala medier, och lämna in". Men vad Jennie kan se nämner ingen något av det som beskrivs i det första citatet ovan. Ingen inkluderar det egna beteendet i sin redogörelse för "möjligheter och risker med IT". Ändå är det just dessa beteenden som formar vad internet är och gör med oss och därmed med samhället, varje timme, varje minut. Inte enbart, naturligtvis, men sådana här -- i viss mening omedvetna -- beteenden och deras konsekvenser formar samhället minst lika mycket som allt vad vettigt och klokt är.
Två problem uppenbarar sig här. Det ena är specifikt och omedelbart praktiskt. Det handlar om vad som pågår i ett klassrum, en föreläsningssal eller för den delen i ett sammanträdesrum. Ponera att personerna vid ovannämnda föreläsningstillfälle högt och uppenbart hade ägnat sig åt samma saker. Är det egentligen någon skillnad mellan detta och vad som i det här fallet tilldrog sig tyst och fördolt? Jag anser inte det. I båda fallen förekommer oerhört bristande respekt inte bara gentemot föreläsaren som människa, utan också -- och, i ett vidare perspektiv, framför allt -- gentemot ämnet (något som jag också läser mellan raderna i Jennies text). I en sådan situation gäller det för läraren att i viss mening ta kommandot och helt enkelt sakligt, utan förmaningar, påpeka vad som pågår och fråga om de tycker att det här är ett ansvarsfullt och adekvat uppförande. I förlängningen kan man sedan tänka sig att studenternas datorer utnyttjas i undervisningens syften, där och då. Då kommer ingen att ha tid att spela nätpoker eller lyssna på musik. Det här problemet är m a o ganska lätt att lösa och går t o m att omvandla till något konstruktivt.
Det andra problemet är värre, nämligen det faktum -- som jag själv också har kunnat iaktta gång på gång -- att bland de ungdomar som sägs vara så "internetvana", är det ytterst sällan som man påträffar någon som helst kritisk medvetenhet om teknikens sociala roll i deras liv. Delvis har väl det att göra med allmän omognad (vilken tycks mig krypa upp i åldrarna och kanske har att göra med bristen på verkligt ansvarstagande aktiviteter), men mest tror jag att det handlar om att internet har blivit allt mer "osynligt", dvs allt mer självklart. Och som vi vet tenderar det självklara, det invanda, att halka ner i det omedvetna. Utmaningen blir då att först och främst sträva efter att medvetandegöra det "självklara". Endast då kan det bli föremål för diskussion och reflektion.
Att medvetandegöra och att ägna sig åt självreflektion är emellertid inte något som faller sig särskilt naturligt i de flesta sedvanliga akademiska sammanhang. Det verkar liksom inte ha med "saken" att göra, en "sak" som alltför ofta gestaltas och uppfattas som något "objektivt", dvs som något som inte direkt angår mig.
/Per
Det kanske var rationellt att slösurfa på föreläsningen för att föreläsningen var tråkig och/eller lagd på för låg nivå? Det känns som fokus ligger på symptomet här istället för problemet. Tidigare hade studenterna suttit och ritat doodles eller dagdrömt, utan att det lyfts upp till ett problem med "nätet". Nu blir symptomet tydligt, men fortfarande är orsaken höljd i dunkel - nämligen hur man gör undervisningen engagerande för alla.
En annan effekt är också att de som studerar till lärare idag inte är de vassaste i sin årskull:
http://ekonomistas.se/2008/11/27/inte-sa-poppis-att-bli-larare-langre/
Så visst är det legitimt att oja om lärarstudenterna.
För övrigt: är det verkligen Lennart Axelsson som är författare till det inlägget?
Posted by: Rille | 14 december 2009 at 17:54
Det var Jennie Rosander, inte Lennart Axelsson, som skrev. Ändrat nu (slarvigt av mig...). Tack för påpekandet.
För övrigt: Här har inte studenterna i fråga bara "doodlat" eller dagdrömt, utan gjort saker på internet då de i sitt eget intresse borde ha gjort något annat. Alltså är det ett uppmärksamhetproblem som "löses" med hjälp av nätet, vilket s a s "vinner" över föreläsaren. Det anmärkningsvärda är inte att detta sker, utan att de verkar helt omedvetna om innebörden i det de gör, vilket jag menar är särskilt slående med tanke på ämnet.
Läraren har f ö inte hela ansvaret för hur engagerande en föreläsning blir. Visst intresse hos studenterna för ämnet för deras egna studier bör man kunna förutsätta.
Att "begåvningsnivån" -- åt ena eller andra hållet -- skulle ha något med saken att göra tvivlar jag på.
Det tänkvärda problemet är, summa summarum, HUR internet används bara för att det finns, utan tanke. Detta är den nya variabeln i sammanhanget. Engagemangs-"problemet" är urgammalt och därför inte intressant att peka på specifikt
Posted by: Per | 14 december 2009 at 20:03
Hej, självklart bör man lyssna när någon annan pratar. Men jag tror inte det handlar om det. Per, som skrev denna text, var inte på föreläsningen i fråga antar jag? Och Jennie var med på en föreläsning, inte hela kursen? Utifrån det drar ni slutsatsen att studenterna (och till och med ungdomar generellt) inte vet vad som är bäst för sitt eget intresse? Det osar "Det var bättre förr" om detta inlägg och det känns lite oreflekterat att kritisera studenter och ungdomar som homogena grupper.
Posted by: Tomas Lindroth | 03 februari 2010 at 14:00
Idag tror jag att den allmänna problematik jag började nosa på i det här inlägget är den accelererande backchannelplågan. Det kan handla om slösurfande när man borde göra något annat, men det är i princip lika störande för den gemensamma koncentrationen att folk twittrar, bloggar, PM:ar osv i stället för att delta där man är.
Vidare: Varför skulle inte vissa saker faktiskt kunna ha varit bättre förr?
Posted by: Per | 03 februari 2010 at 14:51