Infontology

"Internet för skräckslagna"

Tiden har gått fort sen 1996 när Lars Hornborg gjorde det här programmet för UR och förklarar vad en webbläsare, bokmärken etc är. Det är lustigt hur uråldrigt klippet känns, nästan som skämtsketchen om när boken introducerades på "medeltiden" med ett obegripligt användagränssnitt.

Via delicious.com/pelles. /Simon

Framtidskompetens: Jobba med Per?

Jag söker nya intressanta uppdrag. Så om du gillar Infontology och söker konsult, talare eller "bollplank" med idéer och tankegångar långt utöver det vanliga, är du välkommen att höra av dig.

Här är ett par saker jag funderar på just nu:

Redan för över fem år sedan började jag diskutera "digital kompetens" i en djupare mening (1, 2, 3). Själva begreppet digital kompetens har jag egentligen aldrig varit bekväm med, eftersom det av de flesta fortfarande förknippas med teknik. Vad jag hela tiden har efterlyst är insikten att vi lever i tekniken och att tekniken lever i oss. Därför kan man inte, från ett samhälleligt perspektiv, betrakta tekniken som något särskilt.

För fem år sedan skrev jag bl a att vi behöver: 1. En diskussion om exakt vad det är som i ett pedagogiskt sammanhang uttrycks eller förmedlas bättre genom “IT”, än genom föredrag eller samtal, med mera. 2. Ännu mera djupgående: en reflektion över “IT:s” verkliga platser och roller i samhällsutvecklingen. Är dessa automatiskt av godo eller behöver vi kanske öva upp vårt gemensamma omdöme angående vad som pågår? Samma sak pekade jag på i en artikel i Datorn i Utbildningen nyligen -- nr 5, 2009: "Framtidskompetens och digital teknik"; ej på nätet (!)

Andra frågor som har upptagit mig en hel del anknyter till ovanstående: Vad menas med att en "kunskapsekonomi" kräver vissa kompetenser? (Se t ex New Millennium Learners; jfr Jan Hyléns, Metamatrix, inlägg idag.) Är inte detta något av en bakvänd formulering? Borde det inte vara vi som människor som kräver något av ekonomin? Eller, annorlunda uttryckt: hur skulle det bli om vi, utan att ta onödiga hänsyn till historiskt etablerade mönster, åstadkom en ekonomi som tillfredsställer oss och inte "ekonomin"?

Jag har emellanåt diskuterat "sociala medier" eller Web 2.0 lite kritiskt (dvs pekat på saker man inte bör glömma i sammanhanget), men det betyder inte att jag inte ser den enorma potentialen. Ett mönster i den utvecklingen är ju att nätet och olika applikationer faktiskt skapar ett fantastiskt oberoende av ingrodda tankemönster, och därmed i förlängningen av etablerade strukturer, vilket är lite hotande för vissa. Det här är något bra, något positivt, men det kommer inte att bli som vi vill (eller som jag hoppas och tror att vi egentligen vill) om vi tappar huvudet i allt det nya.

Vill du alltså ha en professionell dialog med mig om exempelvis det här, eller något annat: kontakta mig. Du kan också ta dig en titt på tre förslag på seminarier som jag gärna håller (pdf); där hittar du även mina kontaktuppgifter

/Per

"Varför?"

En gång för länge sedan besökte jag San Diego Zoo. Ett tag gick jag bakom en pappa och hans ungefär fyraåriga dotter. Flickan ställde fråga efter fråga om allt hon såg. Strömmen av frågor tycktes outsinlig och ganska snart märkte jag att pappan inte kunde svara på de flesta av dem. Han blev mer och mer irriterad. Till slut brast det och han hävde ur sig, högt och tydligt: "If you ask any more questions I'll beat you up!"

Lyckligtvis finns det dock en del frågor som har klara och tydliga svar:

Varför finns det träd? För att man ska kunna hugga ner dem och göra massaved.

Varför finns det bilar? För att vägarna ska kunna användas till något.

Varför finns det läkare? För att det ska finnas någon som köper alla mediciner.

Varför finns det människor? För att industri, stat och kommuner behöver dem.

/Per

Robotarna och infrastrukturen

Vetenskapsradion har en serie om robotar, och hur samhället kommer att förändras när robotar blir en del av det. Första delen sändes idag. Den var ganska ytlig och teknikoptimistisk. Det enda som jag fäste mig vid var en av robotforskarna som betonade att anledningen till att de byggde humanoida robotar var att samhället är så anpassat till människor -- genom att göra robotar med en storlek och förmågor som människor kunde de utnyttja den befintliga infrastrukturen på bästa sätt.

Men när man arrangerar robot-OS i Harbin i Kina, hur tänker man då -- ska de inte utnyttja den OS-infrastruktur som redan finns i Beijing??

/Simon

Snorvaser

Så här års kommer jag ibland att tänka på Marcel Wanders vaser baserade på 3D-avbildningar av sånt man har i näsan.

Den här vasen heter bihåleinflammation, tillverkad i polyamid år 2001 och är fortfarande något av det coolaste jag har sett 3D-teknologi användas till. Den sortens kreativitet är inget man snyter ur rockärmen precis.

Mer info om var man köper vasen, och en suddig film om framställningen.

/Simon

Google trender

Jag gillar inte Google-journalistik, och hoppas att Google trender inte är lika missvisande som antalet sökresultat vanligtvis är.

Jag har använt mig en del av "motsatsen" till att räkna antal sökresultat, alltså uppgifter om hur många som söker på ett visst sökbegrepp, och det tycker jag är intressantare än att veta hur många sidor det finns. Google har en intressant tjänst för det som de kallar Sökordshjälpmedel. Jag antar att det är den tjänsten som ger data till Google trender, där man kan få ett sådant fint diagram.

Google Trender
	Gadgets powered by Google

(Jag har märkt ett ökat intresse för surdegsbakning, både i bekantskapskretsen och i media, och är förstås både road och förvånad över att min surdegs-sida på Simons bröd sen flera år ligger överst vid en Google-sökning på "surdeg". Det kommer säkert snart att förändras så det gäller att glädjas så länge det varar.)

/Simon

Det är något lurt, också, med sociala medier

Det går en frälsningsvåg över landet. Allsköns sociala medier, men i synnerhet Twitter och Facebook bland de något äldre årgångarna, är bara så fantastiskt. Jag har ingenting emot sociala medier; jag har ju trots allt bloggat sedan 2003. Jag har inte heller något emot att människor gläds, roas och utbyter tankar och tips via sociala medier. Men (det måste komma ett "men", eller hur?) vadan denna, vågar jag påstå, huvudlösa, enorma entusiasm? Min livserfarenhet på många områden säger mig, att en vida utbredd, själaglad hyperentusiasm som regel också gömmer något... vad ska jag kalla det? Lurt? Eller åtminstone något som kräver lite mera eftertanke, om man nu hinner med sådan (det är ju så mycket man måste hänga med på). Redan känns det nästan som att svära i kyrkan. Vart jag än vänder mig, när jag slagit på datorn och kollar RSS-flöden och annat som flödar och pockar, så sjunger än den ene, än den andre de sociala mediernas lov, eller Höga visa till och med. Citat känns överflödiga. Du behöver inte ens leta för att hitta dem. Förmodligen är du en entusiast du med.

Låt mig alltså presentera några andra synvinklar och ett lite vidare resonemang. I den mån det existerar någon kritisk (dvs medvetet reflekterande och jämförande) diskussion om sociala medier, så handlar det oftast om direkt negativa möjligheter såsom "stalkers", pedofiler och personlig integritet. I en utmärkt korthistorik över de sociala medierna kommenterar webdesignerdepot.com saken: "While there is only so much social media sites can do about the first two, there is a growing trend among many sites to bolster the privacy policies and make users feel more secure." Det är bekant. Att känna sig trygg är prioritet nummer ett för många.

Mindre kända negativa möjligheter exemplifieras av Ryan Calo: "An Australian court rules that a mortgage company can issue notice of a lien over Facebook. A court in the UK permits an injunction to be served via Twitter. A woman is arrested in Tennessee for “poking” someone over Facebook in violation of a protective order." Vad som börjar skymta här är möjligheten/risken att det framöver mer eller mindre kan komma att "krävas" att man är medlem i Facebook eller något motsvarande. Ungefär som man idag tar för givet att "alla" människor har en e-postadress. Det är säkert redan så att många går med i Facebook, eller börjar twittra, för att inte känna sig utanför. (Yngre människor tyr sig än så länge mera till andra tjänster, men principen är densamma). Det finns med andra ord ett latent krav på att man ska vara virtuellt tillgänglig.

Om det sista hade följt de vanliga mönstren för samtal hade vi här bara haft en diskussion om (ännu) ett socialt fenomen bland alla andra. Men det följer inte de vanliga mönstren. En av de första jag har sett som uppmärksammar en tankeväckande sida av denna "ovanlighet" är Johan Groth, som gör en skillnad mellan konjunkta och disjunkta samtal:

Det vi nu ser är framväxten av samtal som sker i olika grupper som överlappar varandra och där olika personer ryms i olika snitt. Ett exempel förklarar vad jag menar. Lisa och Lasse följer varandra på Twitter. Lisa postar en tweet om något. Den kan ses av Lasse och alla Lisas followers. Lasse gör en reflexion på Lisas tweet. Den kan ses av Lisa och alla Lasses followers. Bara de som är followers till både Lisa och Lasse kommer att kunna följa hela samtalet. Resten kommer bara att se delar av samtalet. Detta kallar jag för det disjunkta samtalet. Jag vill påstå att det disjunkta samtalet är något nytt som vi ännu inte riktigt förstått finns. Jag tror många fortfarande på något sätt känner det som att om jag twittrar med Lisa så kan alla följa samtalet. Eller också bryr man sig inte alls utan ser det hela som ett samtal med bara Lisa.

Icke desto mindre kommer en uppsjö människor att få ta del, olika delar, av det samtal som pågår.

Det blir ännu märkligare:

Parallellt med framväxten av det disjunkta samtalet skapar Twitter verktyg för lägga samman delar av samtal som pågår mellan olika personer. Med hashtags (#) märker man sina tweets och sedan kan man skapa sökfönster baserat på kombinationer av hashtags. Det gör det möjligt att ta del av alla tweets som handlar om ett visst tema, en viss person, en viss händelse eller kombinationer därav. Sådana flöden vill jag kalla för konjunkta samtal. Det märkliga är att de konjunkta samtalen initialt inte finns, dvs. talarna känner inte till varandra utan urvalet av informationsobjekt skapar samtalet.

"Konjunkta samtal" inte är m a o inte några sam-tal. De är fritt svävande informationssnuttar med socialt ursprung, men de är i sig själva inte sociala. Det är som att tjuvlyssna men utan att vare sig deltaga eller fatta sammanhanget.

Groth nosar på något viktigt här. Jag har inte tänkt färdigt om saken, men kastar ut en tanke. Det händer att jag kollar vissa Twitter-flöden. Vissa av dessa är vad Groth kallar konjunkta "samtal", dvs strängar av tweets som egentligen inte hör ihop. Samtidigt har de enskilda delarna ofta en personlig prägel (mänskliga känslor uttrycks). Detta påverkar mig känslomässigt vare sig jag vill det eller inte, men denna påverkan hänger lika mycket i luften som själva strängen. Jag vet egentligen inte vad jag reagerar på. Intellektuellt förstår jag att det "inte är något att bry sig om" (eftersom det inte finns något personligt sammanhang), men jag påverkas ofrivilligt i alla fall.

Detta exemplifierar också den kanske viktigaste sidan av det sociala medieanvändandet, nämligen det faktum att det mycket starkt främjar vad man skulle kunna kalla ett "realtidsmedvetande" som är utsträckt i rummet på ett ytterst diffust sätt. Normal realtid för oss människor är ju det som pågår inom syn- och hörhåll för våra fysiska sinnen. Hela vår fysiologiska och psykologiska konstitution är genetiskt anpassad till att agera och reagera på dessa premisser. Detta är ofrånkomligt. Men med särskilt vissa sociala medietyper följer en ständig ström av pockande sociala signaler, vilka bara är närvarande på en skärm och i mitt sinne, inte i rummet där jag befinner mig och alltså inte heller föremål för normala begränsningar. Men i denna situation fortsätter vi ändå att reagera och agera som om allt var fysiologiskt och psykologiskt normalt, fastän flödet av social information ofta är mycket större än vad vi är genetiskt anpassade till. Följden blir mental överstimulans och hyperaktivitet, vilket går bra en stund i taget, men vad kommer att hända i samhället när allt fler människor är upptagna på detta sätt en stor del av dagarna?

Fenomenet har fått ett namn: Nowism och det definieras så här:

Consumers’ ingrained lust for instant gratification is being satisfied by a host of novel, important (offline and online) real-time products, services and experiences. Consumers are also feverishly contributing to the real-time content avalanche that’s building as we speak. As a result, expect your brand and company to have no choice but to finally mirror and join the ‘now’, in all its splendid chaos, realness and excitement.

Det här förklarar kanhända en hel del av den hype jag inledde med att peka på. Det är här det blir något lurt, också, med den otyglade entusiasmen. Hela grejen handlar uppenbart inte bara om att vi ska och kan bli "bättre" på allt möjligt. Visst bidrar det till "samhällsutvecklingen", men i vilken riktning går denna, om vi inte reflekterar över vad som pågår och diskuterar det djupare med varandra? Och kanske helt enkelt bara stänger av ett par dar ibland. Fast det sista verkar kunna bli svårt. Metro Teknik rapporterade nyligen om "en studie gjord bland tusen ungdomar och unga vuxna [där 45 procent svarade] att de är allra lyckligast när de får surfa på nätet. Så många som 8 av 10 av de mellan 16 och 24 år svarade att de inte klarar av att leva utan internetuppkoppling" (min kursiv). Och andelen sociala medier-användning på internet ökar raskt. För ett år sedan var den 6 procent. I augusti i år var den 17 procent.

/Per

Mellan fantasi och förverkligande -- avståndet kortas

Jag är fascinerad av 3D-skrivare som RepRap som gör objekt till "utskrifter". Här är ett exempel på någon som får för sig att han behöver en "ban hammer", något slags hammare för att stämpla in ett förbud i föremål. Det räcker med idén för att hans vän ska skapa en och skriva ut på en 3D-skrivare.

Och inte bara är det möjligt att snabbt skapa ett exemplar av ett sådant föremål, föremålet går ju att mångfaldiga därefter -- vem som helst kan fortsätta tillverkningen, ändra modellen efter sina egna behov eller behålla den ursprungliga designen.

/Simon

Den globaliserade konsten -- en hel stad i Kina målar gator från Venedig

En annan artikel i New Yorker som får en att skaka på huvudet handlar om konstnärerna i den kinesiska staden Lishui som målar tavlor i Barbizon-stil. Staden har medvetet gjort satsningen på den konststilen, och konstnärerna tar emot beställningar på vissa motiv. Venedig är speciellt vanligt, och konstnärerna lär sig vad som är viktigt i den europeiska arkitekturen genom vilka av deras misstag som leder till att köparna returnerar konstverken! (Hela artikeln finns tyvärr inte fritt tillgänglig.)

Häromdagen gick jag på stan i Kalmar och kom förbi en "Världsbutik", ni vet de här butikerna som säljer kaffe och tyger och salladsbestick från Afrika. Det är lustigt hur de fortfarande kallar sig Världsbutik när huvuddelen av hemelektroniken kommer från Kina, och ICAs sockerärter kommer från Kenya (även under svensk ärtsäsong).

/Simon

Det nya kriget, utan livet som insats?

En fascinerande och motbjudande artikel från New Yorker om när kriget börjar föras av obemannade flygplan, etc. Hela artikeln online, första styckena värda att citera:

On August 5th, officials at the Central Intelligence Agency, in Langley, Virginia, watched a live video feed relaying closeup footage of one of the most wanted terrorists in Pakistan. Baitullah Mehsud, the leader of the Taliban in Pakistan, could be seen reclining on the rooftop of his father-in-law’s house, in Zanghara, a hamlet in South Waziristan. It was a hot summer night, and he was joined outside by his wife and his uncle, a medic; at one point, the remarkably crisp images showed that Mehsud, who suffered from diabetes and a kidney ailment, was receiving an intravenous drip.

The video was being captured by the infrared camera of a Predator drone, a remotely controlled, unmanned plane that had been hovering, undetected, two miles or so above the house. Pakistan’s Interior Minister, A. Rehman Malik, told me recently that Mehsud was resting on his back. Malik, using his hands to make a picture frame, explained that the Predator’s targeters could see Mehsud’s entire body, not just the top of his head. “It was a perfect picture,” Malik, who watched the videotape later, said. “We used to see James Bond movies where he talked into his shoe or his watch. We thought it was a fairy tale. But this was fact!” The image remained just as stable when the C.I.A. remotely launched two Hellfire missiles from the Predator. Authorities watched the fiery blast in real time. After the dust cloud dissipated, all that remained of Mehsud was a detached torso. Eleven others died: his wife, his father-in-law, his mother-in-law, a lieutenant, and seven bodyguards.

/Simon