I Descartes inflytelserika filosofi avskildes människans inre värld radikalt från yttervärlden. Denna tankefigur är alltjämt dominerande. Tidigare var denna skillnad inte alls så uttalad. Det inre och det yttre sågs snarare som två sidor av samma helhet. Och båda polerna var i direkt överensstämmelse med varandra. Den synliga och påtagliga världen har enligt detta annorlunda, äldre synsätt kommit till genom en gradvis ”kondensering”, från det rent andliga eller ideella till det allt mer materiella. Allting är ett utflöde från Skaparen (det absoluta ursprunget), men Skaparen själv är bortom alla benämningar.
De andliga världarna (pneuma; symboliserade av fixstjärnornas sfär) är första steget "ner". Sedan kommer de själsliga tillvaroplanen (psyche; symboliserade av de ”vandrande stjärnorna”, planeterna, solen och månen) och sista steget är den fysiska, kroppsliga världen (sarx; symboliserad av den orörliga jorden i kosmos mitt). Jorden och allt på den är alltså påtagliga uttryck för en till sin fundamentala karaktär icke-materiell verklighet i olika nivåer.
Denna hierarkiska skapelseordning återspeglas både i yttervärlden och i människans inre liv. Dessa är som sagt två sidor av samma verklighet. Även i människan finns motsvarigheter till fixstjärnorna (zodiaken, stjärntecknen), planeterna och den tunga jorden. Makrokosmos (den stora världen "därute") och mikrokosmos (människan -- kroppsligen, själsligen och andligen) är ömsesidiga, polära uttryck för samma ordning. De för ögat synliga planeterna, till exempel, symboliserar likartade ”planeter” (kosmiska krafter) inne i människan. Exakt samma krafter verkar m a o både i människan och i vad som uppfattas som yttervärlden. I den yttre världen, i naturen, ser människan sig själv i en annan gestalt. Och allt som lever -- mineraler, växter, djur -- varseblir på sitt sätt sin egen natur i människan. Allting hänger ihop. Allting påverkar vartannat.
Den kunskapstradition som är bärare av denna verklighetsuppfattning kallas i Väst den hermetiska traditionen, efter antika skrifter som tillskrevs Hermes Trismegistus, vilken under renässansen ansågs vara en samtida till Mose. Den förre kombinerade drag från den grekiske guden Hermes och den egyptiske Thot. Båda dessa ansågs vara de som hade lärt människan skriv- och räknekonsten. De fungerar därför som medlare mellan högre och lägre verkligheter. Hermes är i den grekiska mytologin också känd som gudarnas budbärare. Skrifter som utgav sig för att vara författade av Hermes Trismegistus härstammade från det alexandrinska Egypten och ansågs innehålla prisca theologia, den universella ursprungliga läran om Guds skapelse och människans plats och roll i denna. Ett annat namn för samma lära är sophia perennis, den eviga visheten.
Historiskt sett har de hermetiska vetenskaperna, i stor utsträckning förmedlade till Väst av muslimska lärde under medeltiden, varit en viktig inspirationskälla bakom det som nu kallas naturvetenskap. Hermetismen är nära förknippad med platonismen och nyplatonismen -- alltså med föreställningen att den materiella världen är en produkt av idévärlden. Under renässansen i Europa (1400-talet) fick denna tradition ett kraftigt uppsving i och med nya översättningar av Platons skrifter i Florens, Italien.
Den ovan antydda korrespondensen mellan makrokosmos och mikrokosmos sammanfattades i den hermetiska formeln ”såsom ovan, så ock nedan”. Tydligast kan detta ses i astrologin. Makrokosmos är där framför allt de olika fasta stjärntecknen i zodiaken (djurkretsen). De rörliga stjärnorna (solen, månen, planeterna) passerar denna i olika konstellationer. Mikrokosmos är människans inre motsvarigheter till detta, i form av olika kroppsfunktioner, impulser och sinnestillstånd, vilka alla befinner sig i resonans med förloppet på himlen. Med detta som grund såg man sedan motsvarande korrespondenser när det gällde olika djur, växter och mineraler. Olika sådana ”hör till” olika stjärntecken och planeter, liksom till olika sidor av människans mikrokosmos. Att ”tyda naturens tecken” betyder alltså, enligt denna syn, att fastställa på vilket sätt det som utspelar sig himlasfärerna och i naturen motsvarar vad som händer -- och kan komma att hända -- i samhället och i människorna. Den som har teoretisk och praktisk insikt i dessa korrespondenser och förmår utöva aktivt, medvetet inflytande över de olika förloppen (i sig själv, i andra och i naturen) är en magiker i ordets ursprungliga mening.
Uttrycket "Guds avbild" om människan åsyftar indirekt denna doktrin. Människan samman-fattar hela skapelsen. Samma uttryck syftar också, mera direkt, på att människan -- och därmed också hela den övriga skapelsen -- i sitt innersta upplever en ofrånkomlig dragning mot sitt absouta ursprung. Människans högsta uppgift är att svara på och följa denna dragning "uppåt". Men hennes inre "öga", det som gör det möjligt att se och förstå den kosmiska ordningen, är förblindat. Just det upplevde många av 1600-talets tänkare särskilt starkt, i synnerhet under trettioåriga kriget. Därför eftersträvades en ny reformation på hermetisk grund, en ny universell filosofi som stämde överens med den kristna traditionen, men som inte var bunden till någon speciell konfession.
Den attraktion som ständigt verkar i kosmos centrum är kärleken (såväl agape som eros, såsom de högre och lägre aspekterna av samma kraft). Kärleken håller samman himlakropparnas banor och utövar dragningskraft människor emellan, liksom den också utgör det grundläggande bandet mellan Gud och skapelsen. Den gudomliga komedin av Dante Alighieri (1265-1321) förutsätter denna doktrin. Så här skriver Dante om slutstadiet i den kosmiska resa han gjort:
följde nu all min längtan och min vilja
den Kärlek som rör sol och andra stjärnor.
Senare skulle Isaac Newton, troligen inspirerad av Jacob Böhme och honom närstående alkemister, göra i princip samma tanke till grund för sin gravitationsteori. Newton såg själv sitt livsverk som ett argument mot Descartes och hans dualism. Detta insåg de franska mekanisterna och deras första reaktion var att anklaga Newton för att införa en "otillåten" ockult kraft i sina ekvationer. Gravitationen hade hade ju inte någon mekanisk förklaring. Eftervärlden bländades dock främst av den matematiska exaktheten i Newtons resultat och såg sig fri att strunta i hans filosofi.
/Per
Comments