När den magiska världen kommer tillbaka

Jag skulle tro att mer än en läsare har undrat vad mitt inlägg Makrokosmos och mikrokosmos har med den digitala teknikutvecklingen att göra, den utveckling som även de mera filosofiska utbrotten på Infontology oftast relaterar till.

Svaret är: En hel del. Om man, på ett personligt plan, förstår det synsätt som ligger till grund för den hermetiska traditionen, så förstår man mycket av vad som händer med vårt förhållande till världen just nu. Eller rättare sagt, man får tillgång till intellektuella och inlevelsefulla verktyg som ger ett mera talande perspektiv på saken än mycket av vad man annars kan stöta på.

Jag vill betona att syftet med att ta upp detta här inte är att driva någon filosofisk eller t o m "religiös" tes. Avsikten är att presentera en särskild sorts människocenterat perspektiv, som i vissa former ter sig "föråldrat", men som i nya sammanhang tvärtom blir en sorts avantgarde för framtida möjligheter.

I senaste numret av h+ Magazine finns en sammanställning av citat från fyra "psykedeliska transhumanister": Timothy Leary, Terence McKenna, Mark Pesce och Erik Davis. De representerar vad man skulle kunna kalla en utflippad, modern variant av hermetism, men grunddragen är lätta att känna igen. Och vad mera är: de har fingret mera precist på essensen i det som är på gång än de flesta. Och det är inte bara "subjektivt". McKenna:

What we really are is a community of mind, knitted together by codes and symbols, intuitions, aspirations, histories, hopes — the invisible world of the human experience is far more real to us than the visible world, which is little more than a kind of stage or screen on which we move.

Det synsättet är inget nytt, utan, som Davis påpekar, en återgång till vad som snarare varit regel under större delen av mänsklighetens historia: "Media have long sought to create immersive spaces of fictional reality: Baroque cathedrals, 19th century panoramas, even, perhaps, the Paleolithic caves of Lascaux or Altamira."




Lägg märke till uttrycket "immersive spaces". Den spontana upplevelsen av världen hos människor som (ännu) inte har lärt sig att sönderdela sig själva och världen med ett cartesianskt snitt är närvaro. Det är också fullt möjligt, men ganska svårt, att lära sig av med tudelningen i subjektivt och objektivt, när man drabbats av den.

Försök tänka så här. Du är själv personligen närvarande där du är och allt runt omkring dig är närvarande i förhållande till dig. Allt annat är egentligen en tankekonstruktion. Den hermetiska traditionen bygger på ett systematiskt, empiriskt och inlevelsefullt studium av en själv och världen med denna utgångspunkt. Det är därför som Jorden är i kosmos centrum och människan är den "centrala" levande varelsen. Allt "här inne" och allt "här ute" är två poler av samma system av ömsesidig närvaro och allt i båda polerna är av symbolisk karaktär.

Ordet symbol kommer av det grekiska verbet symballo: att förena eller mötas. En symbol i denna mening -- ej att förväxla med hur ordet används rent abstrakt, i matematisk notation t ex -- är ett förnimbart uttryck för det som är just ömsesidigt närvarande och därmed förbundet med vartannat. Ofta på ett för vardagsmedvetandet fördolt sätt och "aktivt" främst under vissa betingelser. Dessa betingelser kan variera med tid, plats, karaktär och tillstånd, både psykiskt och fysiskt.

Tecknen i zodiaken, som återfinns både på olika delar av stjärnhimlen och i olika delar av människan, är symboler i denna mening. Sådana symboler är aldrig entydiga, lika lite som du eller jag är entydiga.  Ändå förblir vi klart igenkännbara. Traditionella symboler av detta slag har också ett enormt men aldrig godtyckligt tolkningsdjup. Och eftersom man inte gör någon väsentlig (verklighetsmässig) skillnad mellan t ex bilder av någon växt (säg en vinranka) och själva växten (den faktiska vinrankan), så ligger i denna världsuppfattning också att allting egentligen är symboler, dvs sinnliga uttryck för det absoluta intellektets (Guds/Logos) sammanvävande av allting i kosmos:

Everywhere God will come to meet you, everywhere he will appear to you, at places and times at which you look not for it, in your waking hours and in your sleep, when you are journeying by water and by land, in the night-time and in the day-time, when you are speaking and when you are silent; for there is nothing which is not God. And do you say ‘God is invisible’? Speak not so. Who is more manifest than God? For this very purpose he has made all things, that through all things you may see him. This is God’s goodness, that he manifests himself through all things. Nothing is invisible, not even an incorporeal thing; mind is seen in its thinking, and God in his working. [Corpus Hermeticum, Lib.XI.22]

Men åter till de "psykedeliska transhumanisterna". Om vi sätter ett provisoriskt likhetstecken mellan "den symboliserande verkligheten" i ovanstående mening och "den simulerade världen", i vilken form denna än når oss (datorspel, intelligenta robotar etc), så kan vi börja ana vad Mark Pesce är ute efter i det här citatet:

Where we’re going, the simulated and the real are going to get really blurry. And we don’t have any tools of mind. Western culture, which is based on this objective external reality — it’s not hard, it’s all become very soft, and it’s all flowing together. So we need to now start to find ways of describing what’s going on. And so what we need to do — I found in my own investigations — is to take a look at cultures that describe the world magically, that understand that perception shapes what you are, and you shape what you see. And that they’re not separate areas, they’re not separate domains, and you have to consider them as a whole.
My own explorations had led me to understand that in fact, in a world where anything you want is true, the only way to deal with this is by learning how to deal with your will. Dealing with will is what magic has, in all cultures, always been about.

Alltså har vi faktiskt en "tool of mind" för att få intuitivt grepp om vår relation till virtuella världar och artificiella intelligenser: gammal hederlig animism, sofistikerat formulerad i den hermetiska traditionen. Det finns ingen anledning att för den sakens skull överge andra, mera "normala" synsätt. Det beror ju på fokus för intresset vid ett givet tillfälle. För att avrunda det här inlägget, som skulle kunna bli hur långt som helst, kan vi med Erik Davis ta oss en funderare på våra framtida relationer til robotar och intelligenta avatarer:

I think we’ll come to meet future artificial intelligences in the personae of animated characters, on a pop culture level. There’s an element of animism in technology now that’s going to increase — in scientists exploring artificial life, kids interacting with intelligent dolls, in the relationship between ecology, technology and the environment — it all comes down to a growing element of animism, throwing us back to being Palaeolithic man living in a world of animated nature.

De intelligentare delarna av populärkulturen, till skillnad från "seriös" kultur och samhällsforskning, går ju också sedan länge redan i frontlinjen för nya uppfattningar om världen och människan.

/Per

Comments

[ctail]

Jag är förstås en stor anhängare av att skaffa sig perspektiv på sin egen verklighetsuppfattning, och jag gillar förklaringen att kopplingen mellan den ”inre” och ”yttre” närvaron görs med hjälp av symboler.

Men, jag tycker att du (och de du citerar) krånglar till det i onödan med kopplingarna till magi och animism.

”Dealing with will is what magic has, in all cultures, always been about” – tja, det kanske är en sak som magi handlar om, men det uttömmer knappast det som de flesta lägger i begreppet. Det är ju inte svårt att särskilja avataren från det den symboliserar, även om man för enkelhets skull ofta arbetar inom tankemodellen att avataren ”är” det den representerar. Ingen betraktar väl egentligen avataren i sig som en levande varelse, vilket är vad jag skulle kalla animism i sammanhanget.

Urskuldande av irrationella tankesätt, genom att flytta deras etiketter till mer abstrakta och mindre kontroversiella begrepp, ger dem en legitimitet de inte förtjänar. Det är ett led i det undanglidande cirkelresonemang som brukar användas som argument för att släppa tankar innan de är färdigtänkta så att man kan ha nånting kvar som är lite flummigt och ogripbart – med några formuleringa lånade från Lena Andersson i Sydsvenskans intervju med henne.

[ctail]

Jaså, html-taggar i kommentarerna ignoreras helt… Några kursiveringar och länken till Lena Andersson-intervjun föll därmed bort. Här är den: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article554902/Med-en-strang-vakts-distans-till-sig-sjalv.html

[Simon]

Ett meddelande från administrationen. "Begränsad html" kan numera användas i kommentarerna. Visste inte att nån skulle göra det... Länkar har funkat (så länge man inte bäddat in dem i html... :-)

[JÅ]

Om detta motsäger eller bekräftar eller kompletterar din uppfattning, eller gör något helt annat, har jag ingen bestämd uppfattning om, men enligt min uppfattning är ett viktigt kriterium på legitima eller korrekta abstrakta resonemang och teorier att de är praktiskt användbara, d.v.s. att de kan ”återföras” eller sättas i förbindelse med den konkreta världen genom framgångsrikt handlande. Som jag ser det innebär detta kriterium varken något krav på åskådlighet eller på att abstraktionerna måste återföras på de konkreta situationer som har gett upphov till dem. (Vet man alltid vilka dessa situationer är? Är det alltid möjligt att veta detta?) Detta kriterium har givetvis sina vaga och diskutabla punkter. På vilket sätt, i vilken utsträckning och ur vilket tidsperspektiv måste handlandet vara framgångsrikt för att det abstrakta resonemanget ska kunna anses bekräftat? Framgång och misslyckande är heller aldrig några säkera kriterier, eftersom de kan bero mer på den handlandes talanger och brister än på de abstraktioner som (han tror) vägleder hans agerande.

Det vore f.ö. intressant att läsa mer om din uppfattning om populärkulturen som sociokulturell seismograf.

[Per]

Ctail: "Urskuldande av irrationella tankesätt, genom att flytta deras etiketter till mer abstrakta och mindre kontroversiella begrepp, ger dem en legitimitet de inte förtjänar."
Vad är det för fel på det irrationella undrar jag. Det låter på dig som om det bara är det rationella som är av godo. För mig är begreppsparet rationell/irrationell inte antitetiskt. Det rör sig i stället om två olikartade men ofrånkomliga aspekter av den mänskliga verkligheten. Jag anser också att en adekvat uppfattning om deras inbördes förhållanden bara kan uppnås genom ett i förhållande till båda "högre" förnuft, dvs en omdömesförmåga som, erfarenhetsmässigt, förmår iaktta och reflektera över deras inbördes relationer.
En överdriven rationalism (som bortser från eller motarbetar det irrationella) och en överdriven irrationalism (som bortser från eller motarbetar det rationella) är för mig båda lika fördärvliga för människans och samhällets förmåga att tänka och agera förnuftigt, vilket för mig alltså inte är liktydigt med "rationellt".
Vår tids alltjämt vanliga antitetiska polarisering av, eller dualism mellan det rationella och det irrationella är m a o fördärvlig, eftersom den förvränger saker och ting och skapar en artificiell skiljelinje som går igen i andra dikotomier: kropp och själ, känsla och tanke, ja t o m fritid och arbete.
Vad jag vill peka på med det här inlägget är dock att dessa skiljelinjer faktiskt håller på att lösas upp i samhället (något som inte behöver vara av ondo) och att tänkesätt för vilka just den typen av skiljelinje inte existerar därför blir relevanta på nytt.

JÅ: Jag tror inte jag riktigt förstår vad du menar med "legitima eller korrekta abstrakta resonemang".
Ctail nämner ju också "legitimitet" i sammanhanget. Själv bryr jag mig ärligt talat inte ett dugg om vad någon anser vara "legitimt", men jag förstår kanske som sagt inte vad det skulle kunna betyda i den här diskussionen.

[JÅ]

Att termen legitim dyker upp i våra inlägg kan ha något att göra med att du själv använde termen (legitim abstraktion) i det första inlägget i din artikelserie. Själv föredrar jag, som antytt, termen korrekt. Min poäng är att det abstrakta inte behöver förbindas med det konkreta genom någon slags åskådlighetsrelation, t.ex. genom att man ser vad abstraktionerna bygger på, utan att det även kan förbindas med det genom praktisk handling. Man kan tycka att jag borde ha postat denna kommentar under ditt första inlägg, men vad jag fr.a. var intresserad av var ju om du hade något mer att säga om populärkulturens världs- och människosyn.

[Per]

Tack, JÅ, då förstår jag bättre. Jag hade glömt att jag själv använde termen "legitim"! I den texten betyder det närmast "förnuftigt försvarbar", med den konnotation som "förnuft" har i min kommentar ovan.
Jag håller nog med dig här. I uttrycket "åskådlighet" vill jag gärna inkludera "praktisk handling", om man med det menar i princip allt man "gör". Och man bör inte glömma att perception är en aktiv handling, som till stor del styrs av förväntningar och andra förutfattade meningar.
Populärkulturen ber jag att få återkomma till, men är redan nu glad att veta att det finns intresse för detta tema.

[ctail]

Per: ditt resonemang till försvar för det irrationella låter i sig helt rationellt. För mig är det irrationella visserligen alltid av ondo, men av ditt resonemang tycker jag mig kunna utläsa att du använder etiketten ”irrationellt” där jag inte skulle göra det. Att du säger att begreppsparet rationellt/irrationellt inte är antitetiskt visar i mina ögon tydligt att du har en mycket märklig syn på vad orden betyder. Nog är de antiteser till varandra rent språkligt, och vad finns det annars? Återigen tycks det alltså handla om att du använder etiketter på ett sätt jag inte gillar.

Beträffande legitimiteten så menar jag att en person som du har en viss auktoritet genom den visdom och bildning du uppvisar, och om man är auktoritetstroende (vilket väl alla är i någon grad, och de flesta i alldeles för hög grad) kan man lättjefullt ta det faktum att du säger någonting som belägg för att det är sant. Om du uttalar dig positivt om animism och magi och irrationalitet, därför att du definierat om dessa begrepp på ett för dig intressant och användbart sätt, så kan andra lätt uppfatta det som stöd för begreppen i mer konventionell betydelse. Det kan du naturligtvis strunta i, men det tycker jag i så fall är oansvarigt.

[ctail]

Tillägg: att försvara irrationalitet låter för mig ungefär lika vettigt som att försvara ondska. Men enligt dina definitioner kanske inte ens ondska är av ondo…

[Per]

Okej. ctail, låt oss få se hur ett "ansvarigt" resonemang om detta skulle se ut, som du ser det, så att vi har något att jämföra med.

F ö är det en missuppfattning att jag har "försvarat" något; jag har bara pekat på en möjligen lite udda förståelsemöjlighet. Att försöka nå insikt i något genom (viss) inlevelse är väl knappast liktydigt med att argumentera "för" det som norm, eller vad jag ska kalla det. Och jag ser inte heller någon poäng i att ängsligt markera någon sorts moralisk ståndpunkt stup i kvarten.

[ctail]

Det ansvariga eller oansvariga ligger inte så mycket i själva texten utan mer i din attityd till vad du skriver – som jag naturligtvis inte har full inblick i.

Men om jag får modifiera frågan till hur jag idealiskt skulle ha velat att ditt inlägg såg ut så skulle det vara ungefär vad du skrev fast utan att kalla blanda in begrepp som ”magi” eller ”animism”. Jag är som sagt väldigt sympatiskt inställd till det symboliska perspektivet – det är ungefär hur jag själv ser på människans förhållande till omvärlden – men obekväm med etiketterna som jag kopplar till ett mycket mindre genomtänkt (mindre rationellt) sätt att se på verkligheten.

Men jag kanske borde ha låtit bli att hänga upp mig på hur du krånglar till begreppen och flyttar etiketter (det fick mig nog att framstå som mer kritisk än jag är) och bara skrivit en uppskattande kommentar om den intressanta perspektivbeskrivningen.