I en lång och spännande artikel i The new republic förklarar Lawrence Lessig varför han är emot den ökade transparensen vad gäller offentliga organisationer och myndigheter.
Eller snarare verkar han vara emot den naiva "nakna" transparensen, och efterfrågar en mer nyanserad diskussion om följderna av att myndigheter och politiker öppnar sina dataflöden oreserverat.
The problem, however, is that not all data satisfies the simple requirement that they be information that consumers can use, presented in a way they can use it. "More information," as Fung and his colleagues put it, "does not always produce markets that are more efficient." Instead, "responses to information are inseparable from their interests, desires, resources, cognitive capacities, and social contexts. Owing to these and other factors, people may ignore information, or misunderstand it, or misuse it. Whether and how new information is used to further public objectives depends upon its incorporation into complex chains of comprehension, action, and response."
To know whether a particular transparency rule works, then, we need to trace just how the information will enter these "complex chains of comprehension." We need to see what comparisons the data will enable, and whether those comparisons reveal something real. And it is this that the naked transparency movement has not done. For there are overwhelming reasons why the data about influence that this movement would produce will not enable comparisons that are meaningful. This is not to say the data will not have an effect. It will. But the effect, I fear, is not one that anybody in the "naked transparency movement," or any other thoughtful citizen, would want.
Därefter tar han som exempel ett bidrag till en politiker, och visar hur dåligt informationen om bidraget allena förutsäger någonting alls, det säger inget om korruption, eller om bidraget får politikern att fatta ett visst beslut.
Det finns ju nu även i Sverige en hel del initiativ som är inriktade mot att öppna myndighetsdata för lättare bearbetning, bland annat Digitala staten, med Erik Sellström som initiativtagare och där jag själv också är med.
Kanske behöver sådana forum diskutera mer vad offentliga data egentligen representerar. Eller så har Lessigs kritik ännu bredare giltighet och gäller många fler samhällssektorer än bara de som vill frigöra myndighetsdata. Kanske är det hela "snuttifieringen" och nutidens brist på sammanhängande resonemang som är den verkliga måltavlan.
Länk via E-democracy. /Simon
Comments