Om grannen ringer på och vill ha hjälp att flytta ett skåp från övervåningen till källaren ställer jag upp. Det kallas reciprok altruism -- jag hjälper honom inte bara av allmän människokärlek, utan också för att jag tack vare min hjälpande hand kan förvänta mig motsvarande hjälp från honom, när jag behöver den. På sådana små mellanhavanden, förutom på allmänt trevligt småprat, bygger alla goda grannrelationer, hur olika man än råkar vara för övrigt.
Något liknande uppträder ibland när man använder sociala medier, med två viktiga skillnader. Först och främst det självklara, att tid och rum spelar en underordnad roll -- dvs var i tid och rum man befinner sig i förhållande till varandra. Flytta skåp går inte, men snacka går ju alltid, om så bara via kortare eller längre textmeddelanden. Den andra skillnaden är att till skillnad från fysiska grannar, som utgörs av ett begränsat antal kända ansikten, så kan de virtuella grannarna bli hur många som helst. Detta enkla faktum gör det möjligt för mig att upprätthålla en rimlig nivå av reciprok altruism i min fysiska omgivning. Betydligt svårare blir det att hålla en rimlig nivå på det virtuella grannskapet. Och ju fler sociala medier man börjar begagna sig av, desto svårare kan det bli.
Jag har nyligen läst två personliga blogginlägg på detta tema och deras motsatta budskap har fått mig att tänka vidare. Det första kom från Richard Gatarski för en månad sedan: "Hur ska man ha tid med alla sociala medier?" "Man måste ta sig tid" svarar Richard. "Måste"? Jag undrar direkt vems "måste" detta skulle kunna vara. En nyckel finns kanske i påståendet att man måste "sluta göra andra saker och ersätta dessa med dom effektivare och roligare möjligheter som sociala medier erbjuder". Effektivare och roligare -- för Richard då, får man anta.
En betydligt mera frustrerad upplevelse gav Danah Boyd uttryck åt häromdagen: "sometimes I feel like a bitch":
I get hundreds of emails per day that I have to directly respond to. (Hundreds more get filtered into the "will read one day" folders that get very little attention.) I do a huge amount of my responding offline (on airplanes, public transit, cafes, etc.). Thus, messages with links take much longer to get my attention than messages without links. But there's something nice about turning an INBOX into something manageable before people have the chance to respond. The problem with Web2.0 technologies is that each one wants to replace the INBOX (or at least be an additional channel). For example, there are private messages and comments on social network sites, direct messages and @replies on Twitter. There are blog comments. And RSS feeds. And then there are all of the online communities and bulletin boards and chat spaces that have evolved from those developed in olden days. For me, it's too much. Too much I tell you. And we haven't even gotten to voicemail, text messages. Let alone all that's coming.
Det hela utmynnar i att det enda sociala medium som Boyd, trots allt, finner sig begagna någorlunda regelbundet (fastän med strikta restriktioner) är e-post. Och anledningen är att e-post -- kanske tack vare sin jämförelsevis fyrkantiga "tråkighet" -- ändå är relativt hanterligt och mindre krävande än att ha ständig koll på voicemail, pm på nätverkssajter, Twitter, forummeddelanden etc, etc.
Om jag nu bortser från mig själv ett ögonblick och försöker vara "objektiv" så blir det här lite förbryllande. Gatarski gläds åt ökad effektivitet och rolighet. Boyd förfäras över alla krav som på något sätt ställs på hennes tillgänglighet via alla dessa nya sociala medier. Jag undrar om just det som gläder Richard är just det som stör Danah. I så fall handlar det om vad man är för sorts person, vilken position man har och vilka övriga krav man känner på sin tid. Jag kan också tänka mig att hela saken är situations- och "livsfas"-beroende.
Men jag själv då? Jo, jag är mera lik Boyd än Gatarski. (Vill ni mig något: skicka mail; har ni något roligt uppdrag åt mig: ring.) Jag tror inte att detta har att göra med att jag är någon sorts stofil. I våras skrev jag om hur min trettonåriga dotter och hennes kompisar höll "hysterisk" realtidskontakt med varandra oavsett plats och tidpunkt, nästan hela dygnet. Intressant nog har detta nu bedarrat avsevärt. Hon kan t o m gå ifrån mobilen långa stunder. Och så läser hon böcker.
Jag har tappat bort referensen just nu, men jag läste nyligen något apropå ungdomars flitiga nyttjande av msn o d och att de inte använder e-post. Poängen var att just därför så borde man också i skolan skippa sådana mossigheter framöver. Men varför använder inte tonåringar e-post? Min hypotes är att det är för att de inte behöver göra det. De har inte professionellt ansvar för något eller inför någon. De behöver inte dokumentera saker som jag behöver göra. (Vem vill ha filer med ändlösa rader av Twitter- eller msn-meddelanden?) De vidare implikationerna av denna möjlighet har jag inte funderat över än, men du kanske har några tankar om detta du med?
/Per
Kul Per, att du var tvungen att ta dig tid. Just i det här fallet genom ett så socialt medium som en blogg.
Tid att skriva och tid att kanske läsa min kommentar och till och med kanske tid att svara.
Inte måste du det.
Inte måste jag skriva det jag gör här.
Men nu gör vi det. Och det tycker jag känns ganska roligt och effektivt.
Hela grejen är ju rätt spännande. Du och Simon har ju många spännande filosofiska vinklar. Så om jag försöker mig på den vägen med en liten analogi.
Tänk förflyttningen från bondesamhället till städernas myllrande människoliv. I början hälsade nog alla på alla hela tiden (kanske). Men det är inget vi måste idag. Vi har lärt oss att då funkar ingenting, för vi går bara och hälsar hela tiden. Idag hälsar vi inte ens på grannarna i trappen/villakvareteret. (Jodå, visst ibland). Samtidigt hälsar jag på Mahesh i Singapore nästan dagligen. Kul. Och jag kan dra iväg en tweet till någon annan, även om jag sitter på ett möte. En tweet som andra kan se (värde i). Effektivt.
Jag grunnade faktiskt när jag skrev "måste" i stället för "får" (vilket hamnade längre ner i "du får ta dig tid"). I grund och botten är det frivilligt. Men delvis skrev jag måste för att få lite respons - och ser man på.
Men, jag hävdar fortfarande att många "måste" i betydelse ska. För att förstå sociala medier är det bästa sättet att leva dom. Liksom för att verkligen förstå skrivkonsten och det moderna mediesamhället måste man leva det.
För övrigt måste man ta det av det som Danah Boyd gör. Hon är fantastisk! Jag kommer extra väl ihåg henne just för hon svarade direkt på en kommentar jag gjorde i hennes blogg för flera år sen.
Posted by: Richard Gatarski | 14 september 2009 at 13:28
[R.G.]: "Jag grunnade faktiskt när jag skrev "måste" i stället för "får" (vilket hamnade längre ner i "du får ta dig tid"). I grund och botten är det frivilligt. Men delvis skrev jag måste för att få lite respons - och ser man på."
Mmm, en liten räv bakom örat får/måste man ha när man skriver blogginlägg. ;-)
Får hålla med dig om att man måste pröva olika sociala medier. Och bloggformatet passar mig förträffligt, det är klart (behövde jag väl inte nämna, tänkte jag). Men sen tror jag att det artar sig väldigt olika för olika personer och sammanhang. Vi är ju i princip bara i början av den här utvecklingen och vem vet hur det hela kommer att utkristallisera sig framöver. Saker kommer och går väldigt hastigt.
Posted by: Per | 14 september 2009 at 14:41
"Saker".
Som soffa.
Som medium.
om vi nu ska vara filosofiska ;)
Posted by: Richard Gatarski | 16 september 2009 at 10:27
När något nytt dyker upp rörande information och kommunikation är det lätt att uppleva att det är väldigt viktigt att prioritera det.
Efter ett tag ser vi klarare dess verkliga värde när det finns och det integreras bland övriga verktyg vi har: brev, tidningar, bloggar, e-post m.m.
Posted by: Hans H | 14 oktober 2009 at 17:18