Infontology

Batteripriser

Dagens DN innehåller ett test av AA-batterier. Tyvärr väger inte testet in priset för batteriet, utan utgår bara från batteriets livslängd. Duracell ultra hamnar bäst i testet, men tillhör de dyraste batterierna.

Diagrammet nedan bevarar ordningen i testet, men visar i stället hur mycket batteritid man får per krona, som väl nästan är det enda man som konsument bryr sig om (på villkor att man inte behöver byta batteri stup i kvarten förstås). Men batteriet från Clas Ohlson håller 98,8 % av testvinnarens batteritid, till ett pris som är 25,8 % av testvinnarens pris.

Hur kan man publicera något sånt här? Visst, det står i artikeln om att resultatet blir annorlunda om priset vägs in, men titta på diagrammet...

Uppdaterat: En kommentator påpekar att Google docs bara står och snurrar, och det gör det för mig också i Firefox, och diagrammet är ändå inte tänkt som dynamiskt, så här är en bild i stället:

Här är underlaget till diagrammet för den som vill räkna vidare.

(Mina beräkningar är baserade på det som i testet kallas "hög energiförbrukning".) /Simon

Missförstånd

Jag gillar missförstånd. De är grunden för all pedagogik. Vet man hur ett begrepp missförstås får man en bra bild både av begreppets mentala modell och ofta också av hur man ska rätta till missförståndet. Ett begrepp som aldrig missförstås behöver man ofta inte ägna mycket uppmärksamhet.

Jag har en bok som heter "Språkklyftan -- hur 700 ord förstås och missförstås". Den är från 1976 och innehåller ord som många missförstår, och framför allt hur många som säger att de förstår orden trots att de i själva verket missförstår dem...

2006 gjorde Skatteverket om studien med ett litet antal ord. Missförstånden av många ord kvarstod. Svårast var "borgenär", som 93 % missförstod, trots att 79 % sa att de visste vad det betydde.

/Simon

Mycket ställs på huvudet när IT börjar tas för givet

Som bakgrund, låt oss titta på ett par stadier av IT-användning och motsvarande interaktionsdesign. Det är svårt att sätta datum på stadierna, för de har inträffat vid olika tidpunkter i olika sammanhang:

1. IT-användning var styrd av arbetsplatsen till specialiserade applikationer som behövdes för att utföra en specialiserad beräkningsuppgift. IT-användningen var ålagd arbetaren för ett visst syfte. Interaktionsdesignen inriktade sig på att se till att ergonomiska faktorer i en viss skärmbild var tillgodosedda, som textstorlek, bildkontrast, layout etc.
2. IT-användning blev vanligare på arbetsplatsen. Interaktionsdesignen inriktas på att tillgodose informationsflödet genom en viss arbetsuppgift. Finns rätt information tillgänglig på skärmen vid rätt tillfälle, etc.
3. IT-användningen blir vanligare även utanför arbetsplatser. För att driva på privat IT-användning behöver man designa tilltalande tjänster. Det talas mer och mer om "användarupplevelse". Men IT är fortfarande en företeelse som är ett "undantag" i förhållande till den huvudsakliga sysselsättningen som bedrivs i den fysiska världen. Interaktionsdesignen studerar fler och fler behov hos användarna. Hur kan exempelvis en mobil internettjänst bli så attraktiv att den kan konkurrera med att gå ut och dricka öl med vännerna.
4. Den situation som börjar infinna sig idag innebär att IT-användning genomsyrar fler och fler av de viktiga och meningsskapande aktiviteter som många i samhället har. IT tas närmast för givet även när det gäller värde- och meningsskapande aktiviteter, även vad gäller social samvaro utanför arbetet. Interaktionsdesignern får till uppgift att inte bara göra en ytlig analys av vilka drivkrafter och motivationer som kan finnas för att använda olika IT-tjänster, utan behöver gå mycket djupare in i mänskliga drivkrafter, värden och värderingar. Den rapport som getts ut av Microsoft Research om människa-dator-interaktion år 2020 beskriver detta nya läge väl.

Det fjärde stadiet, när IT-användning tas för givet skapar en klyfta som blir svår att hantera i en del sammanhang. Detta beror på att fenomen som tas för givna inte (kan) talas om. För den del av befolkningen som tar IT för given blir det bara besvärande att behöva tala om det och ifrågasätta det.

Eller man kanske kan säga att språkets ekonomi bygger på att vi kan ta en del för givet. Om vi hade varit tvungna att rapa upp all gemensam kunskap innan vi kom till den nya information vi vill förmedla så hade vi fått hålla på väldigt länge innan vi fick något sagt.

Douglas Adams skriver så här i The salmon of doubt:

Anything that is in the world when you’re born is normal and ordinary and is just a natural part of the way the world works. Anything that’s invented between when you’re fifteen and thirty-five is new and exciting and revolutionary and you can probably get a career in it. Anything invented after you’re thirty-five is against the natural order of things.

Det finns ett annat citat också som jag inte kan hitta, om att teknologi är det som har uppfunnits efter att din mormor föddes.

Citatet från Douglas Adams sätter fingret på en annan viktig faktor: de som har en etablerad position i samhället vid tiden för en stor förändring kommer att motsätta sig förändringen, eftersom förändringen i stort sett automatiskt blir ett hot mot den "affärsmodell" som de bygger sitt liv på.

Men framför allt tror jag att det är kommunikationsklyftan som kommer att ställa till problem för olika organisationer: den uppväxande generationen kommer inte att diskutera ITs vara eller icke vara. Det tas för givet på samma sätt som vi som är över 35 tar för givet tidningar och böcker. Det är så mycket av våra kulturella omedvetna praktiker som är knutna till tidningar och böcker att "vad som helst" kan hända om de skulle ifrågasättas.

Ta skolan som ett exempel: hur ska man hantera IT i skolan om IT "tas för givet"? I stället för att man ser på skolans situation och undersöker behovet av IT, vilket är den naturliga processen, så måste man ta in IT i skolan ("blint" skulle någon säga) och pröva sig fram till olika användningar, och hela tiden fokusera på målen med skolans verksamhet. (Kanske är det också att åtminstone den svenska skolan inte har sina mål klara för sig som gör att det är svårt att integrera nya saker, såsom IT.)

/Simon

Dagens seminarium

Här kan man titta på dagens seminarium om Digitalis filosofi.

Tack till .SE för seminariet, publiken för intressant diskussion och Richard Gatarski för filmningen.

/Simon och Per

Har Skolan (med stort S) gjort sitt?

Den frågan har legat och gnagt i mig hela sommaren. Häromveckan fick jag ett mail från en person med god insyn i Sveriges utbildningsväsende. Denne skrev:

Lärande i traditionell mening, med klassrumsundervisning och föreläsningar som inslag, är på väg bort. Till detta har den nya tekniken bidragit, med nya metoder och praktiska möjligheter att bedriva lärande oberoende av tid och rum. Inlärningsbehoven tar över och få människor har behov av att fösas samman i grupper som man känner sig alienerad inför. Man väljer i stället att samverka i grupper och nätverk man har något gemensamt med. Skolan i sin klassiska form med stora byggnader och stora klasser går en långsam sotdöd till mötes.

När man får sådana synpunkter från en sådan person blir man sannerligen fundersam, i synnerhet när man vet, att inte många lärare, skolledare eller kommunala utbildningschefer ännu har dragit den slutsatsen. Richard Gatarski sätter ord på en rad väsentligheter i sammanhanget i en intervju i senaste Lära (pdf): "Skolan har spelat ut sin roll". Det kanske viktigaste som sägs i intervjun kommer på slutet:

... kommer datoriseringen att medföra en lika stor samhällsomvandling som industrialiseringen en gång gjorde?

Större, större! Den nya tekniken kommer att innebära att den skriftliga kulturen till stora delar ersätts av en multimedial kultur. Förmedlingen av ljud, bilder och känslor kommer att få en mycket större betydelse och delvis tränga undan skriftspråket. Det är redan på gång, men det tar tid innan man upptäcker att något stort verkligen har hänt.

Jag är säker på att Richard har rätt. Han har också rätt när han svarar på frågan:

Vad utmärker en riktigt bra lärare i vår alltmer datoriserade värld?

Man måste antingen ha en väldigt bra bild av barns och ungdomars kultur, vilka världar de lever i och vilka tekniska verktyg de använder eller vara en person som vågar pröva nytt och inte bara skjuter ifrån sig det som känns främmande, någon som verkligen vill lära sig och delta på de ungas premisser. Det funkar inte att resonera: ”Okej, det där får ni hålla på med, jag har mina metoder och dem tänker jag hålla fast vid.” En bra lärare säger så här: ”Jag har egentligen inte fattat vad ni håller på med, men jag vill gärna lära mig.”

Det man bör ha klart för sig när det gäller "ungdomarna" i det här sammanhanget, är inte att deras umgängesvanor och sätt att inhämta kunskap - via internet och sociala medier - i sig är något speciellt "ungdomligt". Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra av människor i min egen generation (50-/60-talister) att "allt det där" skulle vara någon sorts "fluga". Och jag fattar inte hur man kan vara så omedveten om sin omgivning. Den enda anledningen till att de här diskussionerna så ofta handlar om "ungdomar", är att de som är -- vad ska jag säga, under 25? -- har växt upp i en ny mediemiljö och tar den för given. Om ett eller två decennier (om inte förr) kommer alltså de flesta "vuxna"/yrkesverksamma att ta den digitala miljön för given, precis som vi tar böcker för givna. Då kommer många av dagens diskussioner kring saken att framstå som historiska kuriositeter. Det borde de göra redan nu.

Frågan måste alltså bli, redan idag: Om vi ska ha skolor, vad exakt bör de vara till för egentligen?

Den frågan måste besvaras mot en realistisk bakgrundsinsikt när det gäller de oundvikliga omvärldsförändringarna. Betänk det här yttrandet från Richard Gatarski i nämnda intervju:

Kunskapa kan man göra hemma, på tunnelbanan eller på stranden. Jag vet elever som har lärt sig japanska i femman bara genom att spela spel. Det har inte skolan hjälpt till med. Mina egna barn har lärt sig engelska på nätet och genom att titta på teve, inte i skolan. Där håller man många gånger på med samma engelskbok som jag hade när jag gick i skolan, och det har ju hänt en del, även språkligt, sedan 70-talet. Jag tycker att man ska lyssna på ungdomarna själva och skapa miljöer för lärande aktiviteter som passar deras behov.

Det jag själv allra först kommer att tänka på när jag läser det är min egen skoltid - och åren på universitetet också för den delen. Jag hade inte något positivt förhållande till skolans värld. Jag hade i gymnasiet tämligen usla betyg i flera ämnen. Jag skolkade en hel del. Nästan allt jag har lärt mig i livet lärde jag mig utanför skolan och utanför universitetet. Detta kan i sig ha gjort mig predisponerad till den nuvarande mediesituationen. Men denna inte särskilt förtäckta, personliga kritik av traditionell skolutbildning behöver modereras på en punkt. Ty skolan och universitetet har varit avgörande och viktigt för mig i ett avseende: På högstadiet hade jag en lärare (i biologi), på gymnasiet en lärare (i svenska och engelska) och på universitetet en lärare (i Nya testamentets exegetik), som gav mig något som jag aldrig hade kunnat finna någon annanstans: personliga förebilder när det gällde hur  levande och livsviktig verklig kunskap kan vara. Dessa tre lärare var alla mycket sympatiska människor men också mycket stränga och krävande i sin undervisning; men de var det för att de brann för sina ämnen på ett osjälviskt sätt. De framhöll aldrig sig själva, men de skapade med sin närvaro en obetalbar entusiasm för själva anledningen till att vi möttes över huvud taget: studiet av respektive ämne. Och därför betydde de också så mycket för mig som personer.

Just det här tror jag aldrig att något medium, hur "socialt" det än är, kan ersätta. På frågan om varför unga och äldre ska samlas på bestämda geografiska platser ("skolor") blir därför mitt svar: För att mötas kring det de båda behöver och vill lära sig: kunskap om något verkligt och viktigt. Däremot finns det ingen anledning att alla i en viss ålder ska mötas på samma ställen på samma tider.

Låter det lite väl anarkistiskt? Det beror på vad man tycker är viktigt. Om man sätter kunskapen -- inte skolan som institution i nuvarande mening -- i centrum, så förhåller det sig så med verklig kunkskap, dvs kunskap som gradvis fördjupas och vidgas, att det spelar ingen roll med vilken kunskap man börjar. På ett visst stadium inser man själv att det man först inte var intresserad av blir intressant. Och då är man också motiverad att lära sig det. En sådan progression tror jag bäst infinner sig i dialogform. Eller som vi skrev i artikeln Läraren blir viktigare med IT i klassrummet: Vad det gäller att "kunna stimulera är upptäckandets glädje, en erfarenhet som läraren delar med sina elever." Och det gör man tillsammans, i varandras närvaro. Men inte nödvändigtvis hela dagarna.

Det här innebär att idén om "skolor" behöver diskuteras mycket mera fokuserat kring själva kärnverksamheten: kunskap. Skolor ska inte vara till för att "sysselsätta" och "disciplinera". Om sådana behov finns i samhället -- och det gör de ju i vissa avseenden -- så bör man finna nya väger att uppfylla dessa.

Svaret på rubrikens fråga blir alltså: JA.

/Per

Sista chansen

Missa inte Infontology live. Idag, onsdag den 16 september, är sista anmälningsdag för vårt seminarium i Stockholm om "Digitalis filosofi", tillsammans med Anders Rydell.

/Per och Simon

Sociala medier -- roligt eller störande?

Om grannen ringer på och vill ha hjälp att flytta ett skåp från övervåningen till källaren ställer jag upp. Det kallas reciprok altruism -- jag hjälper honom inte bara av allmän människokärlek, utan också för att jag tack vare min hjälpande hand kan förvänta mig motsvarande hjälp från honom, när jag behöver den. På sådana små mellanhavanden, förutom på allmänt trevligt småprat, bygger alla goda grannrelationer, hur olika man än råkar vara för övrigt.

Något liknande uppträder ibland när man använder sociala medier, med två viktiga skillnader. Först och främst det självklara, att tid och rum spelar en underordnad roll -- dvs var i tid och rum man befinner sig i förhållande till varandra. Flytta skåp går inte, men snacka går ju alltid, om så bara via kortare eller längre textmeddelanden. Den andra skillnaden är att till skillnad från fysiska grannar, som utgörs av ett begränsat antal kända ansikten, så kan de virtuella grannarna bli hur många som helst. Detta enkla faktum gör det möjligt för mig att upprätthålla en rimlig nivå av reciprok altruism i min fysiska omgivning. Betydligt svårare blir det att hålla en rimlig nivå på det virtuella grannskapet. Och ju fler sociala medier man börjar begagna sig av, desto svårare kan det bli.

Jag har nyligen läst två personliga blogginlägg på detta tema och deras motsatta budskap har fått mig att tänka vidare. Det första kom från Richard Gatarski för en månad sedan: "Hur ska man ha tid med alla sociala medier?" "Man måste ta sig tid" svarar Richard. "Måste"? Jag undrar direkt vems "måste" detta skulle kunna vara. En nyckel finns kanske i påståendet att man måste "sluta göra andra saker och ersätta dessa med dom effektivare och roligare möjligheter som sociala medier erbjuder". Effektivare och roligare -- för Richard då, får man anta.

En betydligt mera frustrerad upplevelse gav Danah Boyd uttryck åt häromdagen: "sometimes I feel like a bitch":

I get hundreds of emails per day that I have to directly respond to. (Hundreds more get filtered into the "will read one day" folders that get very little attention.) I do a huge amount of my responding offline (on airplanes, public transit, cafes, etc.). Thus, messages with links take much longer to get my attention than messages without links. But there's something nice about turning an INBOX into something manageable before people have the chance to respond. The problem with Web2.0 technologies is that each one wants to replace the INBOX (or at least be an additional channel). For example, there are private messages and comments on social network sites, direct messages and @replies on Twitter. There are blog comments. And RSS feeds. And then there are all of the online communities and bulletin boards and chat spaces that have evolved from those developed in olden days. For me, it's too much. Too much I tell you. And we haven't even gotten to voicemail, text messages. Let alone all that's coming.

Det hela utmynnar i att det enda sociala medium som Boyd, trots allt, finner sig begagna någorlunda regelbundet (fastän med strikta restriktioner) är e-post. Och anledningen är att e-post -- kanske tack vare sin jämförelsevis fyrkantiga "tråkighet" -- ändå är relativt hanterligt och mindre krävande än att ha ständig koll på voicemail, pm på nätverkssajter, Twitter, forummeddelanden etc, etc.

Om jag nu bortser från mig själv ett ögonblick och försöker vara "objektiv" så blir det här lite förbryllande. Gatarski gläds åt ökad effektivitet och rolighet. Boyd förfäras över alla krav som på något sätt ställs på hennes tillgänglighet via alla dessa nya sociala medier. Jag undrar om just det som gläder Richard är just det som stör Danah. I så fall handlar det om vad man är för sorts person, vilken position man har och vilka övriga krav man känner på sin tid. Jag kan också tänka mig att hela saken är situations- och "livsfas"-beroende.

Men jag själv då? Jo, jag är mera lik Boyd än Gatarski. (Vill ni mig något: skicka mail; har ni något roligt uppdrag åt mig: ring.) Jag tror inte att detta har att göra med att jag är någon sorts stofil. I våras skrev jag om hur min trettonåriga dotter och hennes kompisar höll "hysterisk" realtidskontakt med varandra oavsett plats och tidpunkt, nästan hela dygnet. Intressant nog har detta nu bedarrat avsevärt. Hon kan t o m gå ifrån mobilen långa stunder. Och så läser hon böcker.

Jag har tappat bort referensen just nu, men jag läste nyligen något apropå ungdomars flitiga nyttjande av msn o d och att de inte använder e-post. Poängen var att just därför så borde man också i skolan skippa sådana mossigheter framöver. Men varför använder inte tonåringar e-post? Min hypotes är att det är för att de inte behöver göra det. De har inte professionellt ansvar för något eller inför någon. De behöver inte dokumentera saker som jag behöver göra. (Vem vill ha filer med ändlösa rader av Twitter- eller msn-meddelanden?) De vidare implikationerna av denna möjlighet har jag inte funderat över än, men du kanske har några tankar om detta du med?

/Per

Den som sa det hon var det.

Namnet på vårt släkte är "homo". Homo är ett förled från grekiskans ὅμοιός som betyder "samma" eller "lika". Det betecknar människan som ska ordna världens alla arter och finner sig själv.

Vi kan inte lämna vårt eget perspektiv och ställa oss och se på världens arter utifrån. När vi kommer oss själva i den stora taxonomin gör vi bara en referens till oss, som någon på ett möte som efter att alla andra har presenterat sig säger "ja mig känner ni ju alla".

Begreppet "jag", som står oss ännu närmre, undflyr definition på liknande sätt. Den definition som används i den lingvistik som jag kommer ifrån, härstammar från Émile Benveniste. Benveniste tar lite avstånd och använder den latinska termen "ego" i sin text, men sedan kommer det ändå "Est 'ego' qui dit 'ego." Alltså "'jag' är den som säger 'jag'."

Men om vi hade haft en maskin som skulle kategorisera världens arter, då skulle den inte kallat människosläktet för "homo" -- även om det var en maskin som vi hade skapat till vår avbild är det tveksamt om maskinen skulle se sig omkring med nyvaknade "ögon" och tänka "det där är en hund, djuren borta i hagen är kossor, men den som står framför mig, den är precis lik mig själv". Det är nyttigt men stundom alienerande att försöka befria sig från det mänskliga perspektivet och försöka se världen som ett djur eller en maskin skulle se den.

/Simon

Hårig text

Jag är svag för "den nya tidens konst" om den görs tilltalande. Som det här programpaketet som låter en experimentera med egna svg-bilder (som kan göras i gratisprogrammet Inkscape) och en utvecklingsmiljö som heter NodeBox (för OSX) som låter en skriva visualiseringar i programspråket Python. Framför allt den nedre raden text ser riktigt realistisk ut, som Dupont och Dupond när de har ätit konstiga piller i Det svarta guldet.

(Klicka på bilden så blir den hårigare större.) 46 rader kod som inte ser helt oförståeliga ut, och som man kan experimentera fritt med, väldokumenterade genom att de tillhör Python, och så kan man göra den här sortens verk. Imponerande.

Via BoingBoing. /Simon

50 saker som Internet tar kål på

Mathias Klangs kurs "Det sårbara IT-samhället" har en blogg som håller på att bli riktigt intressant. I veckan lyfte han fram en lista från the Telegraph som var någon sorts lista över kulturförändringar som inträffar som en följd av olika fenomen på nätet.

Femtio sådana förändringar är ganska många, så låt mig lyfta fram några:

1) The art of polite disagreement While the inane spats of YouTube commencers may not be representative, the internet has certainly sharpened the tone of debate. The most raucous sections of the blogworld seem incapable of accepting sincerely held differences of opinion; all opponents must have "agendas".

5) Punctuality Before mobile phones, people actually had to keep their appointments and turn up to the pub on time. Texting friends to warn them of your tardiness five minutes before you are due to meet has become one of throwaway rudenesses of the connected age.

7) Adolescent nerves at first porn purchase The ubiquity of free, hard-core pornography on the web has put an end to one of the most dreaded rights rites of passage for teenage boys – buying dirty magazines. Why tremble in the WHSmiths queue when you can download mountains of filth for free in your bedroom? The trend also threatens the future of "porn in the woods" – the grotty pages of Razzle and Penthouse that scatter the fringes of provincial towns and villages.

17) Watching television together On-demand television, from the iPlayer in Britain to Hulu in the US, allows relatives and colleagues to watch the same programmes at different times, undermining what had been one of the medium's most attractive cultural appeals – the shared experience. Appointment-to-view television, if it exists at all, seems confined to sport and live reality shows.

23) Reading telegrams at weddings Quoting from a wad of email printouts doesn't have the same magic.

42) The nervous thrill of the reunion You've spent the past five years tracking their weight-gain on Facebook, so meeting up with your first love doesn't pack the emotional punch it once did.

50) Your lunchbreak Did you leave your desk today? Or snaffle a sandwich while sending a few personal emails and checking the price of a week in Istanbul?

Resten av listan är också bra.

/Simon