Den frågan har legat och gnagt i mig hela sommaren. Häromveckan fick jag ett mail från en person med god insyn i Sveriges utbildningsväsende. Denne skrev:
Lärande i traditionell mening, med klassrumsundervisning och föreläsningar som inslag, är på väg bort. Till detta har den nya tekniken bidragit, med nya metoder och praktiska möjligheter att bedriva lärande oberoende av tid och rum. Inlärningsbehoven tar över och få människor har behov av att fösas samman i grupper som man känner sig alienerad inför. Man väljer i stället att samverka i grupper och nätverk man har något gemensamt med. Skolan i sin klassiska form med stora byggnader och stora klasser går en långsam sotdöd till mötes.
När man får sådana synpunkter från en sådan person blir man sannerligen fundersam, i synnerhet när man vet, att inte många lärare, skolledare eller kommunala utbildningschefer ännu har dragit den slutsatsen. Richard Gatarski sätter ord på en rad väsentligheter i sammanhanget i en intervju i senaste Lära (pdf): "Skolan har spelat ut sin roll". Det kanske viktigaste som sägs i intervjun kommer på slutet:
... kommer datoriseringen att medföra en lika stor samhällsomvandling som industrialiseringen en gång gjorde?
Större, större! Den nya tekniken kommer att innebära att den skriftliga kulturen till stora delar ersätts av en multimedial kultur. Förmedlingen av ljud, bilder och känslor kommer att få en mycket större betydelse och delvis tränga undan skriftspråket. Det är redan på gång, men det tar tid innan man upptäcker att något stort verkligen har hänt.
Jag är säker på att Richard har rätt. Han har också rätt när han svarar på frågan:
Vad utmärker en riktigt bra lärare i vår alltmer datoriserade värld?
Man måste antingen ha en väldigt bra bild av barns och ungdomars kultur, vilka världar de lever i och vilka tekniska verktyg de använder eller vara en person som vågar pröva nytt och inte bara skjuter ifrån sig det som känns främmande, någon som verkligen vill lära sig och delta på de ungas premisser. Det funkar inte att resonera: ”Okej, det där får ni hålla på med, jag har mina metoder och dem tänker jag hålla fast vid.” En bra lärare säger så här: ”Jag har egentligen inte fattat vad ni håller på med, men jag vill gärna lära mig.”
Det man bör ha klart för sig när det gäller "ungdomarna" i det här sammanhanget, är inte att deras umgängesvanor och sätt att inhämta kunskap - via internet och sociala medier - i sig är något speciellt "ungdomligt". Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra av människor i min egen generation (50-/60-talister) att "allt det där" skulle vara någon sorts "fluga". Och jag fattar inte hur man kan vara så omedveten om sin omgivning. Den enda anledningen till att de här diskussionerna så ofta handlar om "ungdomar", är att de som är -- vad ska jag säga, under 25? -- har växt upp i en ny mediemiljö och tar den för given. Om ett eller två decennier (om inte förr) kommer alltså de flesta "vuxna"/yrkesverksamma att ta den digitala miljön för given, precis som vi tar böcker för givna. Då kommer många av dagens diskussioner kring saken att framstå som historiska kuriositeter. Det borde de göra redan nu.
Frågan måste alltså bli, redan idag: Om vi ska ha skolor, vad exakt bör de vara till för egentligen?
Den frågan måste besvaras mot en realistisk bakgrundsinsikt när det gäller de oundvikliga omvärldsförändringarna. Betänk det här yttrandet från Richard Gatarski i nämnda intervju:
Kunskapa kan man göra hemma, på tunnelbanan eller på stranden. Jag vet elever som har lärt sig japanska i femman bara genom att spela spel. Det har inte skolan hjälpt till med. Mina egna barn har lärt sig engelska på nätet och genom att titta på teve, inte i skolan. Där håller man många gånger på med samma engelskbok som jag hade när jag gick i skolan, och det har ju hänt en del, även språkligt, sedan 70-talet. Jag tycker att man ska lyssna på ungdomarna själva och skapa miljöer för lärande aktiviteter som passar deras behov.
Det jag själv allra först kommer att tänka på när jag läser det är min egen skoltid - och åren på universitetet också för den delen. Jag hade inte något positivt förhållande till skolans värld. Jag hade i gymnasiet tämligen usla betyg i flera ämnen. Jag skolkade en hel del. Nästan allt jag har lärt mig i livet lärde jag mig utanför skolan och utanför universitetet. Detta kan i sig ha gjort mig predisponerad till den nuvarande mediesituationen. Men denna inte särskilt förtäckta, personliga kritik av traditionell skolutbildning behöver modereras på en punkt. Ty skolan och universitetet har varit avgörande och viktigt för mig i ett avseende: På högstadiet hade jag en lärare (i biologi), på gymnasiet en lärare (i svenska och engelska) och på universitetet en lärare (i Nya testamentets exegetik), som gav mig något som jag aldrig hade kunnat finna någon annanstans: personliga förebilder när det gällde hur levande och livsviktig verklig kunskap kan vara. Dessa tre lärare var alla mycket sympatiska människor men också mycket stränga och krävande i sin undervisning; men de var det för att de brann för sina ämnen på ett osjälviskt sätt. De framhöll aldrig sig själva, men de skapade med sin närvaro en obetalbar entusiasm för själva anledningen till att vi möttes över huvud taget: studiet av respektive ämne. Och därför betydde de också så mycket för mig som personer.
Just det här tror jag aldrig att något medium, hur "socialt" det än är, kan ersätta. På frågan om varför unga och äldre ska samlas på bestämda geografiska platser ("skolor") blir därför mitt svar: För att mötas kring det de båda behöver och vill lära sig: kunskap om något verkligt och viktigt. Däremot finns det ingen anledning att alla i en viss ålder ska mötas på samma ställen på samma tider.
Låter det lite väl anarkistiskt? Det beror på vad man tycker är viktigt. Om man sätter kunskapen -- inte skolan som institution i nuvarande mening -- i centrum, så förhåller det sig så med verklig kunkskap, dvs kunskap som gradvis fördjupas och vidgas, att det spelar ingen roll med vilken kunskap man börjar. På ett visst stadium inser man själv att det man först inte var intresserad av blir intressant. Och då är man också motiverad att lära sig det. En sådan progression tror jag bäst infinner sig i dialogform. Eller som vi skrev i artikeln Läraren blir viktigare med IT i klassrummet: Vad det gäller att "kunna stimulera är upptäckandets glädje, en erfarenhet som läraren delar med sina elever." Och det gör man tillsammans, i varandras närvaro. Men inte nödvändigtvis hela dagarna.
Det här innebär att idén om "skolor" behöver diskuteras mycket mera fokuserat kring själva kärnverksamheten: kunskap. Skolor ska inte vara till för att "sysselsätta" och "disciplinera". Om sådana behov finns i samhället -- och det gör de ju i vissa avseenden -- så bör man finna nya väger att uppfylla dessa.
Svaret på rubrikens fråga blir alltså: JA.
/Per
Tack Per, då är vi två som tänker så ;)
/richard
Posted by: Richard Gatarski | 19 september 2009 at 16:08
Det är fantastiskt bra att ni lyfter diskussionen om skolan. Självklart svarar jag också Ja på er fråga om skolan med stort S har gjort sitt.
Samtidigt är lätt att inse att det kommer det att ta lång tid innan skollag, läroplaner m.m. ändras. Hur gör vi som arbetar i skolan och som redan nu inser att förändringen av skolan behövs?
Det första steget är nog att börja använda de sociala medier som finns.
För att lättare komma i kontakt med andra lärare som använder sociala medier och för att Dela! ideer, frågor och erfarenheter om skolan, startades nätverket Dela! http://shareanduse.ning.com
Jag är nyfiken på dina tankar om Dela!
Posted by: Niklas Karlsson | 19 september 2009 at 18:51
Tack för kommentaren, Niklas! Jag ber att få återkomma när det gäller Dela! och dina övriga frågor senare nästa vecka.
Posted by: Per | 19 september 2009 at 19:17
Skolan undgår väl inte att bli en huvudaktör i vår omvandling tiil en alltmer Aiiell "livsform"?
Posted by: Robert Landsberger | 21 september 2009 at 16:23
Robert -- en intressant frågeställning. Hur tänker du dig skolans roll där?
Posted by: Simon | 23 september 2009 at 12:16
Nu måste jag vara lite motvalls - igen. Skolan ska säkert förändras och förhoppningsvis förbättras. Men på ett par punkter tror jag resonemanget är otillräckligt. Jag kan se flera poänger med "Skolan". Eller kanske hellre "Skolorna".
1) "få människor har behov av att fösas samman i grupper som man känner sig alienerad inför" citeras ovan. Men det kan lika gärna beskrivas som att vi och samhället faktiskt mår bra av att man tvingas ut och träffa andra människor, för i skolan föses som bekant samman vitt skilda nationaliteter, hudfärger, begåvningar, intressen, kynnen, klädstilar... Alternativet att sitta hemma och umgås med andra enbenta gothare med smak för rökta teer låter som en bra väg till ett segregerat samhälle. Jag vill definitivt inte att mina barn ska gå i en särskola för ett visst skikt i samhället.
2) De som inte tar sig till eller tar till sig kunskap själva, "tvingas" i alla fall till någon kunskap. Som kanske kan öppna intresset för annan kunskap.
3) Som jag varit inne på tidigare: En viss mängd kunskap som är gemensam för väldigt många tror jag är bra för samhället.
4) Vi kan kanske inte redan som 7-åringar betraktas som mogna att själva söka oss till rätt sammanhang och efterfråga nyttig kunskap. Hur organiserar vi det utan Skolor?
Och Gatarskis resonemang om att barnen lärt sig Engelska (dessutom modern engelska!) genom att titta på TV tror jag inte ett ögonblick på. Det är som Tarzan som hittar böcker och lär sig tala, läsa och skriva själv i Djungeln. De har säkert fått bättre uttal och flyt i språket genom medierna, men om de hade åkt till England och pratat med folk tror jag det hade gått ännu bättre.
Jag har likt Per fyra lärare som betytt mer än andra: En sträng, gammaldags lågstadiefröken; en engelsk-/svensklärare på gymnasiet; en arkitekturlärare och en fiollärare. Alla verksamma på Skolor.
Posted by: Mårten Belin | 24 september 2009 at 01:43
Mårten, solklart är det kanon att åka till England för att lära sig engelska. Jag jobbar på att få till mer sånt. Under tiden...
...Det jag sa är en reflektion av vad andra säger. Se tex detta, klippt ur http://annemariekorling.blogg.se/2009/october/fraga-eleverna-om-var-hur-varfor-nar-vem.html
"Vad lär du dig engelska bäst? frågade jag en liten fyra. - Av Simpsons. Jag tittar på Simspons. Läser där nere och tänker här uppe, svarar eleven".
Resten av Ann-Maries inlägg är läsvärt...
Posted by: Richard Gatarski | 07 oktober 2009 at 11:15