Sedan jag tidigt i våras skrev ett par inlägg om "digital (själv)disciplin" (1, 2) har jag funderat en hel del på förhållandet mellan koncentration och lärande under de, potentiellt, ständigt uppkopplade förhållanden som nu råder. Vilken betydelse har den individuella koncentrationsförmågan för vad och hur man lär sig något?
Ofta när jag tar upp den här typen av frågeställning märker jag att de som, mer eller mindre (o)reflekterat, ser sig som IT-entusiaster eller "sociala medier-entusiaster" tycker att jag verkar "negativ". Det tycker jag är missriktat. Jag kan själv få riktiga kickar av att befinna mig i virtuell kontakt med andra, ofta mer eller mindre okända människor. Det är en sorts rätt omedvetet grundad tillfredsställelse och stimulans som, även för mig, har en tendens att bli vanebildande, dvs något som alltid finns med i bakgrunden i det vardagliga livet. Min grundläggande fråga apropå det här fenomenet är samtidigt: Är denna känsla av stimulans tillräcklig grund för att hävda att tillfredsställelsen i fråga är "bara bra"?
Låt oss vara logiska här. Och då menar jag logik i den strikta mening som vi tar upp i Digitalis filosofi (s 23):
När vi nu talar om logik gör vi det inte i den vardagliga betydelsen av att "tänka rätt", utan i den filosofiska betydelsen, där man har beståndsdelar som premisser och slutsatser, vilka fungerar på ett visst bestämt sätt i förhållande till varandra.
Om någon säger "Du har nio äpplen och ger fyra till din bror. Hur många har du kvar då?" så får du inte säga "Va? Varför skulle jag ge äpplen till honom?" Logiken fungerar oberoende av världen; den tar inte hänsyn till rimligheten hos premisserna, utan är som en miniräknare som räknar likadant hela tiden.
Alltså. Om jag nu säger
a) att koncentration kan bli ett problem i en lärandemiljö som präglas av ständig uppkoppling
och samtidigt hävdar
b) att koncentrationsförmåga krävs för verkligt lärande,
så får du inte säga "Vadå? Skulle IKT vara nåt negativt?" Vad jag lägger fram är två premisser för ett resonemang. Eftersom dessa inte, lika lite som några andra premisser, är rimliga per automatik, så måste de prövas. Om de håller för en prövning, så kan de få karaktären av "axiom", dvs något som man bör ta för givet om man vill hålla sig inom ramarna för ett rationellt samtal.
Rent logiskt (helt oberoende av vad både du och jag tycker), så följer av de två premisserna ovan slutsatsen
c) att om något stör koncentrationen så kan lärandet bli lidande.
Eftersom oerhört mycket av diskussionen om IKT i skolmiljöer (på alla nivåer) oundvikligen präglas av vilken ståndpunkt man intar gällande dessa påståenden, så kan det vara värt att undersöka om det finns några empiriska studier som talar för eller mot någon av premisserna.
Jag har letat runt en del och det jag har funnit är att själva frågeställningen är så ny, att det ännu inte finns tillräckligt många vetenskapliga studier för att de verkliga kärnpunkterna ska ha hunnit utkristallisera sig. Så är det ju med vetenskapligt arbete i aktuella frågor; det tar idag ofta "för" lång tid för en tillräckligt mångsidig och prövande diskussion att komma igång, eftersom IKT-utvecklingen redan har nått en ny nivå när detta hunnit ske (jfr tidigare inlägg om science fiction). Det finns förstås sedan tidigare en hel del forskning om sambandet mellan koncentration och lärande, men hur IKT-användning i och utanför skolan specifikt påverkar detta är ett (väldigt) nytt fält. (NB: Känner du till någon pågående forskning om detta: maila oss!) Diskussionen handlar ju, som bekant, snarare om att införa IKT i skolan än om att fundera över konsekvenserna, från olika perspektiv.
I den här situationen ser jag det därför som mycket viktigt att vi själva, som är engagerade (som lärare, föräldrar, elever, "experter"), påbörjar samtalet och erfarenhetsutbytet i den här frågan. Mot bakgrund av IKT-utvecklingens extrema föränderlighet är det väsentligt, att vi så snart som möjligt börjar fokusera på vad som egentligen bör vara målen med IKT i skolan.
Sambandet mellan koncentration och lärande är här en viktig praktisk fråga. Men den springande punkten är snarare den ännu mera fundamentala frågan om hur vi bäst förbereder inte bara våra unga, utan också oss själva, så att vi kan verka konstruktivt i en oviss framtid. Tänk på att ovissheten gäller även en nära framtid, säg två-tre år! Inga etablerade institutioner kommer att klara den sortens anpassning "på egen hand". De -- och vi, som personer -- kommer att behöva just det kontinuerliga erfarenhetsutbytet. Och det är av yttersta vikt att detta utbyte inte "bluddras bort" av enbart entusiastiskt tyckande. Det är inget fel på entusiasm, men i viktiga samhällsfrågor behöver den modereras av förnuftig eftertanke. Jonas Hällebrand säger det bra:
Teknik är inte en frälsaren i sig. Inte det som ensam skall göra allt bra, men jag tror att det är en katalysator som kan ställa allt på sin spets och göra att vi frågasätter det vi gör. För det är det som vi alltid måste göra.
För att ge det hela lite konkretion, låt mig därför avsluta med en fråga till läsarna om just sambandet mellan koncentration och lärande. "Koncentration" kan betyda två saker: dels en personlig förmåga som varierar med tidpunkt, sinnesstämning och yttre omständigheter, dels ett intellektuellt avgörande angående vad som är det väsentliga, både specifikt och mera allmänt.
Nicholas Carr blev grundligt utskälld av entusiaster efter den famösa artikeln i The Atlantic, Is Google making us stupid? Där skriver han inledningsvis:
Over the past few years I’ve had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuitry, reprogramming the memory. My mind isn’t going—so far as I can tell—but it’s changing. I’m not thinking the way I used to think. I can feel it most strongly when I’m reading. Immersing myself in a book or a lengthy article used to be easy. My mind would get caught up in the narrative or the turns of the argument, and I’d spend hours strolling through long stretches of prose. That’s rarely the case anymore. Now my concentration often starts to drift after two or three pages. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel as if I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle.
Jag tror att de av oss som är tillräckligt gamla för att ha upplevt en tid helt utan allt vad internet och persondatorer, för att inte tala om mobiler, heter kan känna igen oss i detta. Den erfarenheten ger oss ett möjligt jämförande perspektiv som de som är unga idag inte har, om de inte ofrivilligt blir "urkopplade". Och då kommer de inte spontant att uppleva denna urkoppling som positiv. Den här diskrepansen i erfarenhet är nog en viktig anledning till varför unga och äldre ibland har svårt att mötas i diskussionen om IKT:s kulturella, erfarenhetsmässiga innebörd.
Det bör noteras att det Carr säger här inte handlar om läsning i första hand, utan just om den koncentration som verklig läsning kräver. Vad är det mera som kan kräva en sådan djup koncentration, i timmar? Jag skulle vilja be dig att svara för dig själv och sedan med fördel meddela vad du kommer fram till.
/Per
Jag är drygt 40 och äger inte ens en mobiltelefon. Jag hänger dock på tok för mycket bakom datorskärmen nuförtiden, skulle tro att det handlar om sådär 6 timmar om dagen och det bara på fritiden. Jag spelar inte heller. Men jag gör inte samma koppling som varken du eller Nicholas Carr.
Jag tror att detta har sin grund i en helt annan syn på både kunskap och lärande mot vad du har. Jag ser nämligen allt lärande som görs i skolor som en form av indoktrinering för de som är motagliga. Kan du själv peka ut en skarp gräns mellan utbildning och indoktrinering? Jag misstänker att du kan ha svårt att göra det seriöst eftersom det troligen skickar in dig i dissonans med dina tidigare kognitiv. Mig kan du dock avfärda väldigt lätt, inte ens godkända betyg från grundskolan och ingen skolning utöver det. Du kan och kommer troligtvis att avfärda mig på samma sätt som att gycklaren inte svävade i livsfara på medeltiden om denne i sitt gyckelspel sade att jorden var rund. Men om någon tillräckligt trovärdig påstod detsamma, så riskerade han sitt liv. Ja, Platons grotta.
För mig är kunskap bara lagrad information och utbildning är inte synononymt med vaken kunnande eller än mindre lämplighet eller skicklighet. Lärande å andra sidan är för mig att processa information på ett sätt som påverkar den lagrade informationen, inte bara lägga till. För om man bara lagrar, då memorerar man bara, då har man inget lärt. Man kan mycket väl lära en apa gångertabellen, men apan kommer aldrig att kunna använda den kunskapen, det har apan inte mental kapacitet till.
När jag såg din inledande a) och b) så fick jag genast invändningen: Men om lärandet kommer sig av den ständiga uppkopplingen då?
Var hamnar vi då? Jo i _lärandemiljön_ och tillåt mig gissa.. det blir då ett personligt problem för dig. Obekvämt, kognitiv dissonans, kollegiala problem osv.. Hur hanterar du det rent mentalt? Gör du då som forskaren eller som den religiöse?
Posted by: Prost | 24 augusti 2009 at 23:37
Oj oj oj, Prost, du skulle bara veta...
Innan jag kommenterar dina kloka och högst förståeliga synpunkter närmare tycker jag att du ska läsa de här inläggen, så att du får en lite mindre fantasirik bild av mig:
http://infontology.typepad.com/infontology/2004/08/stalin_i_sjlen.html
http://infontology.typepad.com/infontology/2008/10/den-intellektue.html
Mina usla skolbetyg och min antipati mot all konventionell inlärning tänker jag inte skryta med.
Och som egen företagare har jag inga kollegor att bry mig om heller.
Posted by: Per | 25 augusti 2009 at 09:34
Även Los Angeles Times skriver om problemen med att hitta tid till läsning och koncentration. Fina citat:
Reading is an act of contemplation, perhaps the only act in which we allow ourselves to merge with the consciousness of another human being. We possess the books we read, animating the waiting stillness of their language, but they possess us also, filling us with thoughts and observations, asking us to make them part of ourselves. This is what Conroy was hinting at in his account of adolescence, the way books enlarge us by giving direct access to experiences not our own. In order for this to work, however, we need a certain type of silence, an ability to filter out the noise.
Such a state is increasingly elusive in our over-networked culture, in which every rumor and mundanity is blogged and tweeted. Today, it seems it is not contemplation we seek but an odd sort of distraction masquerading as being in the know.
http://www.experientia.com/blog/the-lost-art-of-reading/
Posted by: Simon | 25 augusti 2009 at 22:23
Jag är inte tillräckligt insatt i exempelvis dagens skolsystem för att gå i polemik ang lärande. Men att i varsin bisats bli överens om att "allt traditionellt lärande" är av en dålig sort, är att gapa över väl mycket. Omfattas pedagogiken/läroplanen i Grundskolan i Sverige, gymnasiet, universitet, alla "traditionella" universitet i världen? Och var försiggår det "icke traditionella" lärandet som är bra (utöver framför Prosts dator då)?
Jag tror att traditionellt lärande (som jag uppfattar det) fyller flera funktioner:
1) Det ger en gemensam kunskap och uppfattning om hur saker hänger ihop utifrån vilken vi kan interagera (underlättar om man t ex "om man vill hålla sig inom ramarna för ett rationellt samtal" som Per skriver i sitt inlägg)
2) Det fångar upp i varje fall en stor del av alla de som inte har förmåga eller möjlighet till eget lärande.
3) Även memorering tränar upp färdighet: Minst minnet och kanske även förmågan att processa. Att lagra kunskap i sitt minne är en sorts inlärning som nästan har ett löjets skimmer över sig och leder tankarna till Katekesrabblande. Men det är en underskattad förmåga!
Jag tycker mig se att just inställningen att man inte behöver komma ihåg saker för att de hela tiden finns tillgängliga ("på nätet") tillsammans med oförmåga att faktiskt minnas utgör en begränsning för många yngre. Om man exempelvis ska skissa på ett hus (som jag gör i mitt jobb), måste man ha en stor mängd kunskap i huvudet, annars kommer den inte fram snabbt nog. Man måste momentant/simultant kunna processa ett stort antal mått och andra parametrar (rumssamband, lägenhetsfördelning, väderstreck, byggnormer, brukarkrav, brandkrav, tillgänglighetsbestämmelser, materialegenskaper, installationsteknik, stomsystem, planet ovan, planet nedan, husets utsida etc, etc) för att det ska vara möjligt att skissa.
Även förmågan att komma ihåg vad som sagts, vad man skulle göra, i vilken ordning och varför, är sådant man måste träna upp tror jag. Kan vi göra det själva med hjälp av teknik? Nej, inte de flesta, även om Per och Prost verkar ha turen att födas sådana.
Posted by: Mårten Belin | 25 augusti 2009 at 22:30
Till Mårten vill jag bara säga att jag i princip är överens med dig. Låt mig påpeka att jag inte använde ordet "traditionell" utan "konventionell", dock (olyckligtvis) utan närmare förklaring.
Mina associationer vad gäller det senare ordet avser en attityd som innebär att man bara mekaniskt "lär" sig det som står i en lärobok och det läraren säger. De elever som tillämpar denna attityd (och de lärare som låter dem göra det) blir aldrig kunniga i den mening Mårten efterlyser. De blir i bästa fall nyttiga idioter, kanske med bra betyg men utan insikt.
Lärarens roll bör vara att stimulera verkligt lärande, som är något annat än det jag menar med konventionell inlärning. Verkligt lärande kan kräva både "traditionella" föreläsningar och "traditionell" innötning, i exempelvis matematik och språk, om man som människa själv ska kunna något och inte bara veta var man kan "hitta" det.
Jfr denna artikel:
http://www.internetdagarna.se/track/anvandarnas-internet/lararen-blir-viktigare-med-it-i-klassrummet
där vi skriver:
"Lärarens roll blir också att hindra eleverna från att beta alltför mycket på de rika ängar av skenbart lättillgänglig kunskap som internet erbjuder. Att lära sig något nytt är och ska vara svårt, och därmed obehagligt, även om tillfredsställelsen efteråt är stor."
Och:
"lärarens roll blir både att erbjuda en intressant kunskapsmängd, anpassad efter elevens förutsättningar, och leda eleven (med milt epistemiskt våld) genom de blindskär som finns på vägen."
Detta är, med mitt språkbruk, i princip vad Mårten tycks mena med "traditionellt" lärande och när det är som bäst motarbetar det aktivt "konventionellt" lärande.
Posted by: Per | 26 augusti 2009 at 10:01
Mittåt!
Konventionell var det och inte traditionell - slarvigt av mig! Jag förstår distinktionen. Och inte kan jag lasta Per för att Prost skrev "allt lärande som görs i skolor".
Posted by: Mårten Belin | 26 augusti 2009 at 14:59