Ibland är det hemskt vad skolans betygssystem gör med människor. Flickan i glasskiosken som jag handlade av härom dagen räknade först 15 kronor plus 18 kronor korrekt till 33 kronor, men var så osäker att hon ändå tog fram räknaren. Sen hade hon begränsat med växel. När hon fick 105 kronor av mig för att minimera hennes behov av växelmynt ställde hon sig bara med dem och slog ut med händerna.
-- Vad ska jag göra med de här? Jag vet inte. Jag är IG i matte.
Betygen blir inte något man "har" utan tränger djupare in till det man "är". Jag vet inte om hon hade fått sitt sommarjobb i kiosken för att matematiken skulle bli mer konkret för henne och hon skulle få öva sig gradvis på grundläggande uppgifter, men för den som är så osäker som den här flickan blir det svårt att komma till en nivå där man kan börja bygga upp en verklig kunskap.
I det här fallet tror jag också att miniräknaren som alltid finns till hands kan hindra snarare än att hjälpa. Jämför med en utlänning som vill lära sig svenska i Sverige -- det finns alltid svenskar runtomkring som tycker det är okej att prata engelska, så man kommer aldrig till den nivån att man behöver förlita sig på sin kunskap för att komma vidare.
Just själva kunskapsbyggandet skulle jag vilja läsa mer om. Dels känslan av "flow" som stimulerar själva lärandet, och dels det här att kunna känna att ens kunskap bär i olika situationer. Tips på litteratur mottages...
/Simon
Personligen har jag än idag (21 år) svårt att lära mig att räkna ihop otroligt enkla adderingar, som t.ex. 8 + 5. Jag får helt enkelt räkna på fingrarna i huvudet, och räkna "(åtta) nio, tio, elva, tolv, tretton". Jag kan inga gångertabeller förutom tvåans och tians, så jag räknar ut alla andra tabeller utifrån dom. Naturligtvis blir det problem med sjuan och åttans gångertabell, men de allra flesta går att lista ut. Skulle jag räkna ut 8*4 så räknar jag t.ex. (8*2)*(8*2) i huvudet.
Är ganska övertygad om att detta har att göra med att jag i låg och mellanstadiet alltid fick höra att matte inte var "min grej" och att jag var bättre på språk, något jag alltid haft lätt för.
Personligen tror jag att det här skitsnacket om "språk eller matematik" är en idiotisk myt som harvas vidare av inkompetenta lärare som inte inser vilken effekt det har på barn och ungdomar att få höra att man inte är bra på något.
I gymnasiet läste jag matte upp till C-kursen, som jag klarade. Det var också först här matematik blev roligt, när problemlösningen var det primära och inte den meningslösa huvudräkningen.
Nu är jag själv lärarstudent, men jag kommer för alltid se mig själv som en tidigt förstörd ingenjör, men egentligen bryr jag mig inte. Det är dock minst sagt irriterande då en lärares inkompetens lett till att jag fått ett permanent förstört självförtroende när det kommer till matematik. Mycket riktigt blev det trots allt språk som blev "min grej".
Posted by: N/A | 24 augusti 2009 at 19:32
Lade nyss en kommentar i den förra postningen, blev inspirerad av N/A här ovan till en kommentar även i denna, plus ett litet litteraturtips.
Som jag skrev i den förra kommentaren, jag gick inte ens ut grundskolan med godkända betyg. Jag har dock klarat mig mycket bra och är alls icke okunnig. Har inte gått arbetslös många dar sedan jag började arbeta som 16-åring och är idag en bit över 40.
Jag kan inte heller gångertabellen utantill, utom vissa tal som av någon outgrundlig anledning fastnat. Men kan jag räkna? Som 12-åring "uppfann" jag Pi alldelens på egen hand, bara för att jag behövde det för att räkna ut något. Som 14-åring kunde jag räkna ut projektilbanor för en liten "kanon" gjord av en cykelpump, till morsans förtret.. osv. Mina lärare sa att jag var dålig på matte! Korvstoppningen de höll på tråkade ut mig så till den milda grad att jag antingen inte gick dit, eller sysslade med något annat under lektionerna. Ofta ifrågasatte jag pedagogiken på ett sådant sätt att jag på ett oerhört provecerande sätt drog ned brallorna på läraren inför klassen. Till allas protester valde jag dessutom den /särkilda/ matematiken, den svårare kursen. De få prov jag gjorde slutade oftast med höga poäng, dock ofta uträknat på ett helt annat sätt än vad läraren tyckete var lämpligt. Möten med rektorn slutade oftast i att det var läraren som skämdes mest osv.. Tjo flöjt, det slog gnistor minst sagt och jag såg många rädda människor inom skolans väggar. Som vuxen har jag insett att de var intellektuellt rädda för mig, jag klappade dem på huvudet och fick dem ofta att säga emot sig själva, flera av dem fick många gånger hejda sig och lämna klassrummet för att de var på väg att ta till med våld när argumenten var slut. Ibland insåg de hur galen läroplanen var och det var ju inget de kunde erkänna inför klassen och än mindre göra något åt, de ville ju inte heller missköta sitt jobb. Fanns en enda lärare som förstod mig, av den läraren fick jag högsta betyg, trots att jag nog egentligen var en medelmåtta i just det ämnet.
Min fru är min motsats. Mycket högre betyg än hennes kan man inte få, givetvis gick hon 3 år på gymnasiet med samma goda resultat. Hon har gått arbetslös större delen av sitt vuxna liv. Hon är helt otrolig på att memorera. På ett jobb hon hade där de hanterade postnummer, så kunde hon sveriges alla postnummer utantill efter några månader. Givetvis kan hon gångertabellen. Men kan hon räkna? Nej skulle vilja påstå. Blir någonting minsta lilla mer komplicerat än ditt lilla exempel, så står hon där och förstår inte ens var hon skall börja räkna. Vi skulle köpa tepeter en gång och hon satt där som ett fån när jag testade henne om hur många rullar vi skulle behöva köpa, själv kunde jag höfta och överslagsräkna utan att ens behöva räkna siffror. När vår tonårige son kommer med läxor (satans otyg, finns absolut inget som förstör barns naturliga nyfikenhet som läxor) i engelska, så kommer han till mig, eller så kommer min fru till om han gått till henne. Hon fixar inte ens enkla instruktioner på engelska, eller ens att ställa frågor till hotel eller flygbolag i mail när vi planerar semster. Idag när jag avancerat till att läsa Platon och liknande, så är hon kvar på en nivå strax ovanför Starlet. Nej, några intellektuella samtal med min fru har jag knappast, dem har jag med andra vänner, eller på nätet. De största oduglingar med den allra minsta almännbildningen jag någonsin har träffat, har alla haft ett gemensamt, de har alla varit mycket högt utbildade och i princip bara varit kunniga inom det smala området de utbildat sig till.
Så det där lästipset. Det här är rätt så "far out" för de flesta och jag kan inte påstå att jag håller med om allt, men vissa tankegångar om våra sinnen och hur vi lär oss saker ställer jag upp på. Det är klart intressant läsning och boken ställer en del av de frågor som börjat ställas på denna blogg. Beyond the Information Age diskuterar ett nytt sätt att tänka kring datorer, kunskap och förståelse.
Posted by: Prost | 25 augusti 2009 at 00:48
Prost, jag undrar bara om du menar den boken som finns för gratis nedladdning här:
http://www.vias.org/beyinfoage/releasehist.html
Eftersom du inte skrev vilken författare boken har blir det svårt att vara helt säker, eftersom titeln (eller något snarlikt) använts av mer än en författare :)
För övrigt blev jag inspirerad av ditt inlägg och många av dina tankar känner jag igen och kommer ta med mig i mitt framtida läraryrke; fröet till förändring och utveckling finns inom varje människa och kan inte korvstoppas in av ett pedagogiskt system. Skolans främsta uppgift måste nästan bli att bygga självförtroende, ett självförtroende som inspirerar till självlärande och självutveckling i ett samhälle som spyr ut krav men inga lösningar.
Och ja, när det kommer till om betyg motsvarar intelligens, låt oss säga såhär: för bara någon månad sen träffade jag en tjej på festival som, enligt egen uppgift, hade 19,8 i gymnasiesnitt (20,0 betyder MVG i alla ämnen). Hon gick tydligen naturvetenskaplig linje, men när jag frågade henne om hon kunde förklara vad derivatan i en funktion är (en av få saker jag kommer ihåg) kunde hon inte ge något svar.
Skolsystemet är skevt, men det är resten av samhället också så vad ska man göra...
Posted by: N/A | 25 augusti 2009 at 01:08
Jag blir så hemskt ledsen inombords av att höra kioskhistorien. Jag önskar att jag inte blev det, för så allvarligt är det nog inte, men det gör lite ont av att veta att andra människor får så dålig start i livet.
Posted by: Jonas B. | 27 augusti 2009 at 17:49
Ja, den här Beyond the information age verkade vara en intressant skrift.
Tack allihop för intressanta reflektioner. Det har lett till att jag har börjat intressera mig mer för "Vad förstår man när man förstår matematik?" Det blir nog ett inlägg om det ganska snart...
Posted by: Simon | 28 augusti 2009 at 09:03
Det var ett riktigt bra exempel!
I ämnet om betygens djupare aspekter kan jag rekommendera Bakom betygen av Mats Nilsson. Trots att den är från 1977 är den fortfarande mycket givande.
Posted by: Jens B | 11 september 2009 at 11:47
Vem vet, tjejen i kiosken kanske var en hejare på virologi, hon insåg direkt dilemmat och räknade på en minimering av hanteringen av smutsiga pengar så här i svininfluensatider, hon räknade snabbt ut att det absoluta antalet pengar som skulle byta händer var lika stort i båda fall men att det var uppenbart att storleken på smittvektorerna skiljde sig åt. Ditt förslag innebär att hon först tvingas att hantera en hundralapp plus en femkrona från dig för att sedan ge dig en femtiolapp, en tjugolapp, och två enkronor (6) i växel istället för ursprunglig förslag till växelhantering ta emot din enda hundralapp och sedan ge dig en femtiolapp, en tiokrona, en femkrona och två enkronor (6).
Din vektor in i kiosken är större med alternativ växlingsplan, 100+5 (2) mot 100 (1), hon var nog rädd för virus helt enkelt.
Posted by: hyperboria | 20 september 2009 at 21:04
Hm... Intressant begreppsapparat som gör att man ser världen i smittvektorer och växlingsplaner...
Posted by: Simon | 23 september 2009 at 12:18