Infontology

"Jag är IG i matte"

Ibland är det hemskt vad skolans betygssystem gör med människor. Flickan i glasskiosken som jag handlade av härom dagen räknade först 15 kronor plus 18 kronor korrekt till 33 kronor, men var så osäker att hon ändå tog fram räknaren. Sen hade hon begränsat med växel. När hon fick 105 kronor av mig för att minimera hennes behov av växelmynt ställde hon sig bara med dem och slog ut med händerna.

-- Vad ska jag göra med de här? Jag vet inte. Jag är IG i matte.

Betygen blir inte något man "har" utan tränger djupare in till det man "är". Jag vet inte om hon hade fått sitt sommarjobb i kiosken för att matematiken skulle bli mer konkret för henne och hon skulle få öva sig gradvis på grundläggande uppgifter, men för den som är så osäker som den här flickan blir det svårt att komma till en nivå där man kan börja bygga upp en verklig kunskap.

I det här fallet tror jag också att miniräknaren som alltid finns till hands kan hindra snarare än att hjälpa. Jämför med en utlänning som vill lära sig svenska i Sverige -- det finns alltid svenskar runtomkring som tycker det är okej att prata engelska, så man kommer aldrig till den nivån att man behöver förlita sig på sin kunskap för att komma vidare.

Just själva kunskapsbyggandet skulle jag vilja läsa mer om. Dels känslan av "flow" som stimulerar själva lärandet, och dels det här att kunna känna att ens kunskap bär i olika situationer. Tips på litteratur mottages...

/Simon

Koncentration och lärande i det digitala molnet

Sedan jag tidigt i våras skrev ett par inlägg om "digital (själv)disciplin" (1, 2) har jag funderat en hel del på förhållandet mellan koncentration och lärande under de, potentiellt, ständigt uppkopplade förhållanden som nu råder. Vilken betydelse har den individuella koncentrationsförmågan för vad och hur man lär sig något?

Ofta när jag tar upp den här typen av frågeställning märker jag att de som, mer eller mindre (o)reflekterat, ser sig som IT-entusiaster eller "sociala medier-entusiaster" tycker att jag verkar "negativ". Det tycker jag är missriktat. Jag kan själv få riktiga kickar av att befinna mig i virtuell kontakt med andra, ofta mer eller mindre okända människor. Det är en sorts rätt omedvetet grundad tillfredsställelse och stimulans som, även för mig, har en tendens att bli vanebildande, dvs något som alltid finns med i bakgrunden i det vardagliga livet. Min grundläggande fråga apropå det här fenomenet är samtidigt: Är denna känsla av stimulans tillräcklig grund för att hävda att tillfredsställelsen i fråga är "bara bra"?

Låt oss vara logiska här. Och då menar jag logik i den strikta mening som vi tar upp i Digitalis filosofi (s 23):

När vi  nu talar om logik gör vi det inte i den vardagliga betydelsen av att "tänka rätt", utan i den filosofiska betydelsen, där man har beståndsdelar som premisser och slutsatser, vilka fungerar på ett visst bestämt sätt i förhållande till varandra.

Om någon säger "Du har nio äpplen och ger fyra till din bror. Hur många har du kvar då?" så får du inte säga "Va? Varför skulle jag ge äpplen till honom?" Logiken fungerar oberoende av världen; den tar inte hänsyn till rimligheten hos premisserna, utan är som en miniräknare som räknar likadant hela tiden.

Alltså. Om jag nu säger

a) att koncentration kan bli ett problem i en lärandemiljö som präglas av ständig uppkoppling

och samtidigt hävdar

b) att koncentrationsförmåga krävs för verkligt lärande,

så får du inte säga "Vadå? Skulle IKT vara nåt negativt?" Vad jag lägger fram är två premisser för ett resonemang. Eftersom dessa inte, lika lite som några andra premisser, är rimliga per automatik, så måste de prövas. Om de håller för en prövning, så kan de få karaktären av "axiom", dvs något som man bör ta för givet om man vill hålla sig inom ramarna för ett rationellt samtal.

Rent logiskt (helt oberoende av vad både du och jag tycker), så följer av de två premisserna ovan slutsatsen

c) att om något stör koncentrationen så kan lärandet bli lidande.

Eftersom oerhört mycket av diskussionen om IKT i skolmiljöer (på alla nivåer) oundvikligen präglas av vilken ståndpunkt man intar gällande dessa påståenden, så kan det vara värt att undersöka om det finns några empiriska studier som talar för eller mot någon av premisserna.

Jag har letat runt en del och det jag har funnit är att själva frågeställningen är så ny, att det ännu inte finns tillräckligt många vetenskapliga studier för att de verkliga kärnpunkterna ska ha hunnit utkristallisera sig. Så är det ju med vetenskapligt arbete i aktuella frågor; det tar idag ofta "för" lång tid för en tillräckligt mångsidig och prövande diskussion att komma igång, eftersom IKT-utvecklingen redan har nått en ny nivå när detta hunnit ske (jfr tidigare inlägg om science fiction). Det finns förstås sedan tidigare en hel del forskning om sambandet mellan koncentration och lärande, men hur IKT-användning i och utanför skolan specifikt påverkar detta är ett (väldigt) nytt fält. (NB: Känner du till någon pågående forskning om detta: maila oss!) Diskussionen handlar ju, som bekant, snarare om att införa IKT i skolan än om att fundera över konsekvenserna, från olika perspektiv.

I den här situationen ser jag det därför som mycket viktigt att vi själva, som är engagerade (som lärare, föräldrar, elever, "experter"), påbörjar samtalet och erfarenhetsutbytet i den här frågan. Mot bakgrund av IKT-utvecklingens extrema föränderlighet är det väsentligt, att vi så snart som möjligt börjar fokusera på vad som egentligen bör vara målen med IKT i skolan.

Sambandet mellan koncentration och lärande är här en viktig praktisk fråga. Men den springande punkten är snarare den ännu mera fundamentala frågan om hur vi bäst förbereder inte bara våra unga, utan också oss själva, så att vi kan verka konstruktivt i en oviss framtid. Tänk på att ovissheten gäller även en nära framtid, säg två-tre år! Inga etablerade institutioner kommer att klara den sortens anpassning "på egen hand". De -- och vi, som personer -- kommer att behöva just det kontinuerliga erfarenhetsutbytet. Och det är av yttersta vikt att detta utbyte inte "bluddras bort" av enbart entusiastiskt tyckande. Det är inget fel på entusiasm, men i viktiga samhällsfrågor behöver den modereras av förnuftig eftertanke. Jonas Hällebrand säger det bra:

Teknik är inte en frälsaren i sig. Inte det som ensam skall göra allt bra, men jag tror att det är en katalysator som kan ställa allt på sin spets och göra att vi frågasätter det vi gör. För det är det som vi alltid måste göra.

För att ge det hela lite konkretion, låt mig därför avsluta med en fråga till läsarna om just sambandet mellan koncentration och lärande. "Koncentration" kan betyda två saker: dels en personlig förmåga som varierar med tidpunkt, sinnesstämning och yttre omständigheter, dels ett intellektuellt avgörande angående vad som är det väsentliga, både specifikt och mera allmänt.

Nicholas Carr blev grundligt utskälld av entusiaster efter den famösa artikeln i The Atlantic, Is Google making us stupid? Där skriver han inledningsvis:

Over the past few years I’ve had an uncomfortable sense that someone, or something, has been tinkering with my brain, remapping the neural circuitry, reprogramming the memory. My mind isn’t going—so far as I can tell—but it’s changing. I’m not thinking the way I used to think. I can feel it most strongly when I’m reading. Immersing myself in a book or a lengthy article used to be easy. My mind would get caught up in the narrative or the turns of the argument, and I’d spend hours strolling through long stretches of prose. That’s rarely the case anymore. Now my concentration often starts to drift after two or three pages. I get fidgety, lose the thread, begin looking for something else to do. I feel as if I’m always dragging my wayward brain back to the text. The deep reading that used to come naturally has become a struggle.

Jag tror att de av oss som är tillräckligt gamla för att ha upplevt en tid helt utan allt vad internet och persondatorer, för att inte tala om mobiler, heter kan känna igen oss i detta. Den erfarenheten ger oss ett möjligt jämförande perspektiv som de som är unga idag inte har, om de inte ofrivilligt blir "urkopplade". Och då kommer de inte spontant att uppleva denna urkoppling som positiv. Den här diskrepansen i erfarenhet är nog en viktig anledning till varför unga och äldre ibland har svårt att mötas i diskussionen om IKT:s kulturella, erfarenhetsmässiga innebörd.

Det bör noteras att det Carr säger här inte handlar om läsning i första hand, utan just om den koncentration som verklig läsning kräver. Vad är det mera som kan kräva en sådan djup koncentration, i timmar? Jag skulle vilja be dig att svara för dig själv och sedan med fördel meddela vad du kommer fram till.

/Per

Din online-profil

Ett projekt från MIT Media Lab har gjort en visualisering kallad "Personas" av hur det skulle kunna se ut om man skapade en profil av varje person utifrån den information man hittar på nätet. Den är förstås avsedd som en prototyp, men det är ändå värt att titta på vad som händer om man använder stora mängder information och drar slutsatser som i och för sig inte är så exakta, men ändå baseras på väldigt mycket information.

Den fungerar bäst (förstås) på personer som har ett unikt namn, och där informationen på nätet huvudsakligen är på engelska, så jag tog mig friheten att göra en profil på Howard Rheingold.

Presentationen av verktyget är väldigt välformulerad:

Personas shows you how the Internet sees you. It allows you to see how the machine is working, revealing the computer's uncanny insights and inadvertent errors such as the mischaracterizations caused by the inability to separate data from multiple owners of the same name. It is meant for the viewer to reflect on our current and future world where digital histories are as important -- if not more important -- than oral histories, and computational methods of condensing our digital traces are opaque and socially ignorant -- for now. Fortunes are sought through data-mining vast information repositories, and this kind of data is indispensable but far from infallible.

/Simon

Ett gemensamt operativsystem för robotar?

En av de värsta sakerna med användarvänliga system är att det finns så många användarvänliga system som är användarvänliga på sitt eget sätt. Det finns helt enkelt ingen koordination för att utföra vanliga uppgifter på samma sätt. Men vi har i alla fall olika operativsystem till olika datorplattformar, som samlar upp en del rutinmässiga uppgifter och standardiserar dem -- på en Mac gör man Avsluta, Kopiera, Stäng på samma sätt i alla program, till exempel.

Vad gäller robotar har de inte kommit lika långt, och nu föreslås ett operativsystem som ska vara gemensamt för alla robotar, så att det blir lättare för någon att skriva specifika program för robotar. Som det är idag har varje robot i princip sin egen programvara så att man inte kan ta ett program och använda på någon annan robot.

Detta diskuterades på en konferens, International Joint Conference on Artificial Intelligence, nyligen. Men när jag frågar min gamle kollega Jan Morén om detta är han inte så positiv. Janne jobbar som robotforskare i Osaka, och bloggar om japansk kultur. Förutom att han påpekar att det finns flera "robot OS" med öppen källkod redan, bland annat ett europeiskt projekt, så säger han så här:

Och du kan inte ha samma OS eller samma middleware. En robot som består av en liten plattform med två eldrivna hjul och en kamera har fullständigt olika krav från en hydraulisk humanoid robot med 50-60 frihetsgrader och många hundra sensorer.

Och det är ju förståeligt. Vanliga datorer har ju också genomgått en lång standardiseringsfas, och alla datorer som idag kör samma operativsystem är ju ganska lika. (Möjligen håller detta på att ändras i och med att fler och fler mobila terminaler, som iPhone, kör samma operativsystem som traditionella persondatorer.)

/Simon

Inte ens science fiction hänger med längre

I sin nya och mycket läsvärda bok Wired for war intervjuar P.W. Singer den förra chefen för Science Fiction Museum and Hall of Fame i Seattle, Donna Shirley. Hon säger: "The technology is changing so rapidly, they [science fiction writers] are increasingly having trouble keeping up" (s 159). Shirley ledde f ö också Explorer-programmet, ni vet: Marsresorna, så hon har inte bara insikt i litteraturgenren sf, utan också direkt erfarenhet av sådant som sf-författare tidigare bara har siat om.

Jag känner mig lite orolig när jag läser detta. Sf har visserligen ibland varit dåligt på att "förutse" vissa viktiga saker, som t ex persondatorer, även om mycket annat har förebådats, men den verkliga poängen med att skriva och läsa sf är en annan. Singer citerar apropå det Orson Scott Card, som säger:

Predicting is a trivial aspect of writing science fiction. We are extrapolating what would happen if a particular configuration of future possibilities become real. The result is that we plunge readers into an environment in which they must rebuild their conception of reality. So we aren't predicting the future, we're helping readers rehearse for the future, whatever it might bring.

Jag har sedan ungdomen läst en hel del sf. Denna vana har helt klart haft en "intellekt-vidgande" effekt och jag tror faktiskt att den har hjälpt mig väldigt mycket, när det gäller att känna igen och identifiera möjliga intellektuella och sociala konsekvenser av nya teknologier. (I ett kommande inlägg tänkte jag ta upp den här aspekten lite närmare, i förhållande till diskussionen om "digital kompetens".)

Denna sida av sf blev ännu klarare för mig när jag under en vecka, på ett internat, umgicks med några av världens ledande sf-författare. En av dem jag pratade mycket med då, Greg Bear, säger i Singers bok: "There is a pretty striking amount of government officials that read science fiction" (s 161). Det kan man ha i åtanke när man vet att en mycket stor del av den digitala teknologiutvecklingen, inte minst av robotar, direkt eller indirekt finansieras av militären, särskilt den amerikanska. (Och Orson Scott Cards Ender's game finns på åtskilliga läslistor för högre militära befattningshavare; det är heller inte ovanligt att sf-författare agerar konsulter för militären.)

Ett av de företag som i stor utsträckning lever på militära kontrakt är iRobot. Två företrädare för detta spär på Shirley-citatet ovan:

Andrew Bennett, who leads the design team at iRobot, says, "We were all influenced by science fiction. You are always looking for ideas and science fiction is one of many sources." His colleague Bryan Yamaguchi laments, "But now we are finding that our stuff is getting more advanced than science fiction." (Singer, s 163, min kursiv)

Det som gör mig lite orolig till mods är frågan: Vad händer när kanske inte ens science fiction-genrens "intellekt-vidgande", människocentrerade scenariobyggande hänger med i svängarna? När den faktiska teknikutvecklingen går så snabbt, att sf snarare härmar än "föreskriver" inte bara tekniken, utan också dess konsekvenser?

[bild: United States Air Force]

/Per

Google Street Views nio ögon

Det är titeln på en fin essä om Google Street View som var en sådan chock när det lanserades för två år sen. En riktigt bra reseberättelse genom ett landskap skildrat på ett underligt objektivt sätt av kameran på de bilar som traverserar all världens vägar, bara för att visa hur där ser ut.

Essän har massor av bilder som den här, och ännu fler finns på författarens sida, men det blir själva samlingen som visar ett speciellt sätt att se på världen.

Kanske ska inte Google lastas för det -- det är alla människor som ser på Street view som sållar ut bilder efter eget skön. Och samtidigt är det ibland bilder som ingen människa hade kommit sig för att ta, ibland för att människorna på bilderna gör saker som sällan syns i sociala sammanhang, och ibland för att människor helt enkelt inte kommer sig för att ta upp en kamera och plåta när vissa saker händer.

Länk via Michael Zimmer. /Simon

"Den mänskliga faktorn", än en gång

Simon och jag har gång på gång diskuterat innebörden i uttrycket "den mänskliga faktorn" och hur bakvänt detta ofta tolkas (som om människan är något som "gör fel"). I vår bok Digitalis filosofi ägnar vi ett helt kapitel åt detta, så viktigt anser vi att det är. Här tänkte jag tillföra ytterligare några synpunkter.

I förhållande till den alltsedan den industriella revolutionen allt mer maskindominerade ekonomin har människan som människa, dvs som person (en ursprungligen kristen uppfattning) blivit mer och mer perifer och, i helt andra avseenden, mer och mer central. Det har med andra ord skett en klyvning mellan ekonomi/teknologi och människa, typisk för hela den moderna tiden. (Jämför detta inlägg om följderna av det mänskliga livets uppdelning i privatliv och arbetsliv.)

Det tankemässiga problemet med denna existentiella situation är att vi å ena sidan inte sätter oss själva tillräckligt mycket i centrum i förhållande till teknologin, samtidigt som vi, å andra sidan, tänker alldeles för människocentrerat. Detta låter ju som en paradox, vilken emellertid upplöses om man tänker sig att det rör sig om två olika perspektiv på människan. Vi kan kalla det ett makro- respektive ett mikroperspektiv. Det hela kompliceras dock ytterligare av att såväl makro- som mikroperspektiv lätt blir "negativa" för människosynen. Låt mig förklara:

Det vanliga makroperspektivet är det som tolkar "den mänskliga faktorn" som något negativt. Det alternativa makroperspektiv som jag förespråkar ger i stället uttrycket en positiv tolkning. Om människa och teknik inte "trivs" tillsammans så är detta teknikens, inte människans fel. Den negativa mänskliga faktorn är alltså teknikcentrerad, medan den positiva mänskliga faktorn är personcentrerad. Ytterst har detta med prioriteringar i livet och i samhället att göra. Antingen strävar man efter att eliminera den "negativa" mänskliga faktorn i tekniska system som redan är -- i större eller mindre grad -- "personreducerande", eller också strävar man efter att konstruera tekniker som främjar oss som personer. Jag kallar detta makroperspektiv eftersom vidden av det hela bara framkommer, om man blir varse systemegenskaperna i en teknikcentrerad ekonomi, vilken endast strävar efter "effektivitet" på de tekniska modellernas egna premisser (jfr Digitalis filosofi, kap. 2).

Mikroperspektivet, där vi var och en sätter oss själva i centrum av livet, är, tror jag, med stöd av mycken modernitetsforskning, ett "urmodernt" fenomen. Det är i princip en sorts reaktion på att arbetsmiljöerna under den moderna historien har blivit opersonliga och maskinella, oavsett om det har rört sig om fabriker, byråkratier eller stora affärskoncerner. Denna reaktion är ju egentligen negativ, i analogi med hur "främmande" människan är när hon ses från det tekniska systemets synvinkel (irrationell, opålitlig etc). I privatlivet, på fritiden, odlar vi emellertid just den irrationalitet som är olämplig i arbetslivet.

Vad skulle då ett positivt mikroperspektiv kunna innebära? Först och främst, vill jag svara, förutsätter det en medvetenhet om vår faktiska situation enligt ovanstående; man får inte "titta bort" och låtsas som om det regnar. Ty situationen är allvarlig. Det förutsätter alltså att man inser vad som redan är på tok och verkar för att det inte ska fortsätta att vara lika tokigt; alltså förutsätter det att man inte är en radikal teknikdeterminist. En sådan kan ju bara haka på, eller flyta med, inte värdera något själv. Till sist förutsätter det att man tycker bättre om människor än maskiner, hur irriterande de förra än kan vara ibland.

Jag vill vidare betona skillnaden mellan kunskap och okunnighet när det gäller såväl makro- som mikroperspektivet. Det negativa, reducerande makroperspektivet och det negativa, individförhärligande mikroperspektivet konspirerar båda till att i tanken hålla i sär saker som egentligen hänger ihop. Vi är ju i verkligheten inte dualiteter -- en arbetsmänniska på dagarna och en fritidsmänniska på kvällarna. Och om diskrepansen mellan våra olika roller (som funktioner och som privatpersoner) blir för stark far vi illa. Utifrån det tudelade negativa perspektivet tar vi då själva på oss skulden för vårt lidande, eller också får vi höra det av andra, vilka kanhända har som yrke att "stärka" oss som individer, men utan att säga något om det system som skapar både det ena och det andra.

Det positiva makro- och mikroperspektivet, däremot, skiljer inte systemen/modellerna och oss åt på det där funktionella sättet. Det ser, som nämnts, saker och ting för vad de är, utan att skönmåla. Det ser hur vi faktiskt, på riktigt, förminskas när vi bli komponenter i modellbaserade system. Och det vill inte att saker och ting ska vara på det viset. Det tror att människan är och alltid bör vara viktigare än alla modeller eller system och att hon i princip är kapabel att förbättra både sig och sin omgivning på ett sätt som gynnar henne. Detta perspektiv förutsätter, för att ha någon substans, en klar uppfattning om olika ståndpunkters relativa värde. Vissa övertygelser är helt enkelt både viktigare och riktigare än andra -- för oss.

/Per

Pandoras ask och den digitala världen

Känner ni till historien om Pandoras ask? De flesta har säkert hört uttrycket och har någon vag uppfattning om att det var något i den där asken som inte borde ha släppts ut. Psykologen Susan Blackmore skrev nyligen i New Scientist: "We are Earth's Pandoran species, yet we are blissfully oblivious to what we have let out of the box." Asken är öppen. Det som fanns där har sluppit ut. Vad menar hon?

Den antika berättelsen om Pandora finns i flera versioner. En av de intressantaste går ungefär så här. Pandora var den första kvinnan. Zeus, den högste guden, lät skapa henne som hämnd för att Prometheus hade stulit den himmelska elden och gett den till människorna. Hefaistos fullföljde uppdraget. Alla de andra gudarna bidrog med var sin egenskap.(Pandora betyder "hon som ger allt" eller "är försedd med allt"; hon var m a o fullkomlig.) Zeus syfte var att hon med sin charm, skönhet och list skulle göra livet eländigt för människorna. Hermes, gudarnas budbärare, tog henne med till Epimetheos, som inte var särskilt klyftig. Han hade tidigare fått rådet att inte ta emot några gåvor av Zeus. Men det glömde han bort och gifte sig med Pandora. Som bröllopsgåva av Zeus fick Pandora en ask, eller egentligen en pithos, ett förvaringskärl. I det fanns alla välsignelser hon hade fått av gudarna. De skulle komma människorna till godo så länge kärlet inte öppnades. När emellertid Pandora av nyfikenhet lyfte på locket blev välsignelserna till förbannelser. Endast hoppet förblev kvar i kärlet.

Så, vad menar Blackmore? Hon följer Richard Dawkins syn på hur evolution går till och hennes tes är att världen nu befolkas av en tredje "replikator", dvs självkopierande och självförökande entitet. De tidigare replikatorerna är gener och mänsklig kultur, "memer". Den tredje replikatorn, som inte fått något namn (men du kan föreslå ett på artikelns webbsida) är självreproducerande digital information:

think of Google. It copies information, selects what it needs and puts the selections together in new variations - that's all three. The temptation is to think that since we designed search engines and other technologies for our own use they must remain subservient to us. But if a new replicator is involved we must think again....

The accelerating expansion, the increasing complexity, and the improving interconnectivity of all three are signs that the same fundamental design process is driving them all. Road networks look like vascular systems, and both look like computer networks, because interconnected systems outcompete isolated systems....

We humans were vehicles for the first replicator and copying machinery for the second. What will we be for the third?

Den där nya replikatorn är alltså "det som har släppts ut ur Pandoras ask". Dawkins har tidigare liknat memer (dvs kulturen) vid "virus" som parasiterar på oss som biologiska varelser. Den tredje replikatorn skulle alltså parasitera på kulturen.

Jag har inte så mycket till övers för Blackmores resonemang i allmänhet. Hennes bok The meme machine tycker jag är riktigt dålig, vetenskapligt sett. Men på ett sätt ligger det något i vad hon säger i New Scientist-artikeln. Förmerandet av digital information sker i allt större utsträckning frikopplat från direkt mänsklig inblandning. Så långt stämmer det som Blackmore säger. Men jag köper inte att denna process  är något som kan förstås oberoende av en adekvat förståelse av vad mänsklig kultur är och gör -- och även borde göra. För den som vill tränga lite djupare in i vad jag menar med det rekommenderas det här inlägget. Och det naturliga urvalet (gen-replikationen, för att tala med Dawkins) har inte upphört.

Men hur ska man egentligen tolka den mytologiska liknelsen med Pandoras ask, om man fullföljer den lite djupare? Jag överlämnar frågan till läsarna, medan jag sjäv funderar vidare på det.

/Per

I utkanterna

Jag hade en kollega som när han kom till en främmande stad brukade fråga vilka delar man borde besöka, och vilka man borde hålla sig borta från -- och sen gick han till bådadera.

Vistas man mycket på nätet tycker jag att man ska ta del av det som händer där, eller åtminstone läsa informerade berättelser. Douglas Rushkoff har skrivit en läsvärd reseskildring av 4chan, som jag själv hade det tvivelaktiga nöjet att besöka när jag försökte förstå vad som hade hänt när Sarah Palins epostkonto hade blivit hackat. Det är inte ett kul ställe, men Rushkoff lyfter fram den anonyma kraften bakom tusentals koordinerade människor och deras kreativa potential.

Och Deepedition har besökt en del av den svenska bloggosfären och hittat saker att lyfta fram. Själva postningen kanske blev lite trubbig, men jag är glad att de här bloggarna kom fram, mest för att man ska förstå vidden av det som ibland kallas bloggosfären, när bloggarnas död förutspås, eller deras betydelse hyllas. (Och så gav hans inlägg upphov till denna oförglömliga mashup, utförd av Stationsvakt.)

/Simon

Bli kollega med mig på universitetet!

Vid sidan om Infontology och min konsultfirma i interaktionsdesign är jag lektor i medieteknik på Växjö universitet, och för tillfället studierektor. Nu söker vi fler lektorer till ett spännande ämne.

Jag skulle gärna se att det kom fler personer med intresse för infontologiska frågeställningar, om samhälls- och kulturförändringar som digitaliseringen drar med sig, och alla intressanta teknologier som bidrar till förändringarna.

Hör av dig om du vill veta mer, eller kontakta någon av personerna i annonsen.

/Simon