Simon och jag har gång på gång diskuterat innebörden i uttrycket "den mänskliga faktorn" och hur bakvänt detta ofta tolkas (som om människan är något som "gör fel"). I vår bok Digitalis filosofi ägnar vi ett helt kapitel åt detta, så viktigt anser vi att det är. Här tänkte jag tillföra ytterligare några synpunkter.
I förhållande till den alltsedan den industriella revolutionen allt mer maskindominerade ekonomin har människan som människa, dvs som person (en ursprungligen kristen uppfattning) blivit mer och mer perifer och, i helt andra avseenden, mer och mer central. Det har med andra ord skett en klyvning mellan ekonomi/teknologi och människa, typisk för hela den moderna tiden. (Jämför detta inlägg om följderna av det mänskliga livets uppdelning i privatliv och arbetsliv.)
Det tankemässiga problemet med denna existentiella situation är att vi å ena sidan inte sätter oss själva tillräckligt mycket i centrum i förhållande till teknologin, samtidigt som vi, å andra sidan, tänker alldeles för människocentrerat. Detta låter ju som en paradox, vilken emellertid upplöses om man tänker sig att det rör sig om två olika perspektiv på människan. Vi kan kalla det ett makro- respektive ett mikroperspektiv. Det hela kompliceras dock ytterligare av att såväl makro- som mikroperspektiv lätt blir "negativa" för människosynen. Låt mig förklara:
Det vanliga makroperspektivet är det som tolkar "den mänskliga faktorn" som något negativt. Det alternativa makroperspektiv som jag förespråkar ger i stället uttrycket en positiv tolkning. Om människa och teknik inte "trivs" tillsammans så är detta teknikens, inte människans fel. Den negativa mänskliga faktorn är alltså teknikcentrerad, medan den positiva mänskliga faktorn är personcentrerad. Ytterst har detta med prioriteringar i livet och i samhället att göra. Antingen strävar man efter att eliminera den "negativa" mänskliga faktorn i tekniska system som redan är -- i större eller mindre grad -- "personreducerande", eller också strävar man efter att konstruera tekniker som främjar oss som personer. Jag kallar detta makroperspektiv eftersom vidden av det hela bara framkommer, om man blir varse systemegenskaperna i en teknikcentrerad ekonomi, vilken endast strävar efter "effektivitet" på de tekniska modellernas egna premisser (jfr Digitalis filosofi, kap. 2).
Mikroperspektivet, där vi var och en sätter oss själva i centrum av livet, är, tror jag, med stöd av mycken modernitetsforskning, ett "urmodernt" fenomen. Det är i princip en sorts reaktion på att arbetsmiljöerna under den moderna historien har blivit opersonliga och maskinella, oavsett om det har rört sig om fabriker, byråkratier eller stora affärskoncerner. Denna reaktion är ju egentligen negativ, i analogi med hur "främmande" människan är när hon ses från det tekniska systemets synvinkel (irrationell, opålitlig etc). I privatlivet, på fritiden, odlar vi emellertid just den irrationalitet som är olämplig i arbetslivet.
Vad skulle då ett positivt mikroperspektiv kunna innebära? Först och främst, vill jag svara, förutsätter det en medvetenhet om vår faktiska situation enligt ovanstående; man får inte "titta bort" och låtsas som om det regnar. Ty situationen är allvarlig. Det förutsätter alltså att man inser vad som redan är på tok och verkar för att det inte ska fortsätta att vara lika tokigt; alltså förutsätter det att man inte är en radikal teknikdeterminist. En sådan kan ju bara haka på, eller flyta med, inte värdera något själv. Till sist förutsätter det att man tycker bättre om människor än maskiner, hur irriterande de förra än kan vara ibland.
Jag vill vidare betona skillnaden mellan kunskap och okunnighet när det gäller såväl makro- som mikroperspektivet. Det negativa, reducerande makroperspektivet och det negativa, individförhärligande mikroperspektivet konspirerar båda till att i tanken hålla i sär saker som egentligen hänger ihop. Vi är ju i verkligheten inte dualiteter -- en arbetsmänniska på dagarna och en fritidsmänniska på kvällarna. Och om diskrepansen mellan våra olika roller (som funktioner och som privatpersoner) blir för stark far vi illa. Utifrån det tudelade negativa perspektivet tar vi då själva på oss skulden för vårt lidande, eller också får vi höra det av andra, vilka kanhända har som yrke att "stärka" oss som individer, men utan att säga något om det system som skapar både det ena och det andra.
Det positiva makro- och mikroperspektivet, däremot, skiljer inte systemen/modellerna och oss åt på det där funktionella sättet. Det ser, som nämnts, saker och ting för vad de är, utan att skönmåla. Det ser hur vi faktiskt, på riktigt, förminskas när vi bli komponenter i modellbaserade system. Och det vill inte att saker och ting ska vara på det viset. Det tror att människan är och alltid bör vara viktigare än alla modeller eller system och att hon i princip är kapabel att förbättra både sig och sin omgivning på ett sätt som gynnar henne. Detta perspektiv förutsätter, för att ha någon substans, en klar uppfattning om olika ståndpunkters relativa värde. Vissa övertygelser är helt enkelt både viktigare och riktigare än andra -- för oss.
/Per
Comments