Alla objekt är utskrifter, sa Bruce Sterling på Reboot-konferensen i veckan. Hans råd till oss är att göra oss av med allt som vi inte använder dagligen, dokumentera det digitalt om det behövs och sen slänga eller sälja det. Sterling har hållit på med förhållandet mellan information och verkliga objekt ett tag, och nu landat i synen på objekt som "utskrifter", något som kan framställas vid behov efter de digitala specifikationerna.
Det stämmer bra med flera av aktiviteterna på Reboot. Sterling och jag gick bland annat på en workshop med Arduino-datorer -- riktigt primitiv gör-det-själv-stämning med 30 entusiaster i ett litet kakelklätt rum med världens eko som blev helt outhärdligt när alla kopplade in sina små pipiga piezo-högtalare och kopplade till ljus- och berörings-sensorer.
Arduino har blivit en populär plattform för att bygga små maskiner med sensorer och motorer. En sådan maskin är RepRap, en 3D-skrivare som man kan bygga för ca 5 000 kronor. (Bild från reprap.org)
RepRap är också själv digitalt specificerad, och varje maskin blir som en utskrift av den digitala specifikationen. Idag kan ca 60 % av maskinens komponenter reproduceras på en RepRap-maskin! På Reboot fanns det ett par maskiner med medföljande entusiastiska holländare.
Tekniken utvecklas helt i linje med Neil Gershenfelds idéer som han förde fram bland annat i boken Fab, som jag recenserade för ett par år sen. "Skicka cykeln med epost" var den lite provocerande titeln på recensionen, men jag tror att det blir en snabbt mindre och mindre förvånande uppmaning.
Dagen innan konferensen var jag hos N. Nilsson Fiolbyggare. Det var ett intressant besök, längesen jag var där senast, och underliga historier om gamla fioler och Liebenzeller-hartsets udda upphovskvinna.
På frågan om det kommit en flod av billiga instrument från Ryssland eller Kina fick jag en visning av Jay Heide-instrument. Fantastiskt vackra gamla instrument. Ja, fast de är ju nya.
(Bild från ifhinviolins.com.) Instrumenten har tagits fram i Kalifornien av Jay Ifshin och Lin Haide, en amerikan och en kines, och tillverkas sedan i Kina till priser som är långt under motsvarande europeiska instrument av motsvarande klang-kvalitet. Och så får man ju utseendet dessutom. Ifshin skriver på sin hemsida:
The varnish is a new formulation, carefully applied and beautifully antiqued giving each instrument the patina of age, so desired by both musicians and connoisseurs.
Men är det patinan man är ute efter, eller är det åldern, det faktiska faktum att en violin har funnits i tvåhundra år? Eller kommer Jay Heides fioler att göra att man struntar i utseendet och bara lyssnar på ljudet? Eller är det så än en gång att "fejk är gott nog"?
Vad sägs om en historisk jämförelse av musik- och klang-ideal för att sätta saker i perspektiv. Här är en mer än hundra år gammal inspelning med Joseph Joachim. Den är med största sannolikhet gjord på en Stradivarius, eller möjligen en Guarneri, Guadagnini eller Ruggeri. Joachim var en av den tidens superstjärnor, och ändå låter det som det gör!
(Den som inte kan spela musiken får höra av sig så skickar jag en inbjudan till Spotify.)
Och jämför med en modern inspelning från början av 80-talet, min favoritinspelning med Thomas Zehetmair.
Ja, jag vet inte. På Joachims tid hade väl inte efterforskningarna i barockens uppförandepraktik börjat, och det låter faktiskt som om han inte riktigt förstod vad han spelade! Men jag ska inte gnälla på dem som repar och antikbehandlar sina fioler, en av mina favoritlåtar, Trickys Hell is round the corner, är full av LP-skrap...
/Simon
Comments