Infontology

"Finanskrisen en troskris"

Förra söndagen kunde man läsa en lång artikel av Per Svensson på Sydsvenskans kultursida (En kris värd att gråta över). Jag bad Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturredaktör, att få skriva en replik på denna. Jag fick 1700 tecken på mig och resultatet kan läsas här, tillsammans med Per Svenssons korta svar. Han bekräftar där i princip det jag utläste ur hans ursprungliga artikel: "Krisen är en tragedi därför att ett fungerande finansiellt system är en förutsättning för fortsatt ekonomisk tillväxt som i sin tur är en förutsättning för mänsklighetens fortsatta frigörelse från naturen". Jag anser alltså att den sortens "frigörelse", och strävan efter att realisera den, är en bokstavligen livsfarlig illusion. Det är bra att Per S. lägger korten så tydligt på bordet.

/Per

Vad tände elden?

The Onion har ännu en fantastisk video om framtidens teknik och kultur. Genom att gå igenom alla bilder som togs med mobiler och kameror på en studentfest där det började brinna hittar man till slut anledningen. Stackars framtidens poliser -- vilket jobb när man anar att informationen om ett brott faktiskt finns i drivorna av digitala bilder, det gäller bara att veta var man ska hitta den. Med möjligheten att veta följer skyldigheten att veta, som Dennett och andra filosofer har konstaterat.

Police Slog Through 40,000 Insipid Party Pics To Find Cause Of Dorm Fire

Tack Christer för länken! /Simon

Visar du att du ska säga upp dig innan du "vet" det själv?

Google, detta extremt datadrivna företag, har nu börjat använda en algoritm för att förutsäga vilka av företagets anställda som riskerar att säga upp sig.

Genom att väga in faktorer från intervjuer, personalmätningar och lönerevisioner säger nu Google att de kan avgöra vilka anställda som kommer att lämna företaget, även om den algoritm de använder är hemlig och inte helt testad ännu.

Det är oerhört spännande att se vilka komplexa fakta man kan få fram genom att analysera människors beteende i stor skala. Mycket av detta märks på oss människor redan innan det har nått upp till en medveten nivå i våra sinnen, vilket kan göra oss till lätta "offer" för en datadriven analys av vårt beteende.

Och det är denna undermedvetna (eller för-medvetna) nivå som Google uttryckligen riktar in sig på. I ett citat från den personalansvarige Laszlo Bock på Google gäller det att "get inside people's heads even before they know they might leave".

För att knyta an till Pers inlägg från i förrgår så håller jag med JÅs kommentar om att det alltid har funnits skvaller som har varit en viktig del av kulturen, och en inflytelserik teori om språkets uppkomst, av Robin Dunbar, lokaliserar faktiskt själva språkets upphov till vårt behov av att skvallra och socialt putsa pälsen på varann.

Samtidigt rör det här inlägget om Google något annat, något som faktiskt ibland känns som en oundviklig trend i internets utveckling, att allt mer blir mätbart och att vi ersätter mänskligt omdöme och självuppfattning med ett informationssystem som vet mer än du själv om dig själv, och att det blir mer och mer rumsrent för informationssystemet att visa upp vad det har kommit fram till, och fälla avgöranden i olika frågor.

JÅs kommentar till Pers inlägg berör en annan mycket intressant aspekt av den här utvecklingen, nämligen statusen för den mänskliga "individen" såsom något inre skilt från det yttre. Det är ju mycket i diskussionen om internets funktion och konsekvenser som rör just detta, bland annat hela diskussionen om personlig integritet. Det är möjligt att vi är på väg tillbaka till ett samhälle där vi åter igen kommer att sitta på rad på toa, och ha sex på offentlig plats, för det är väl det som är konsekvensen av det här resonemanget? Eller överdriver jag betydelsen av upplösningen av barriären mellan det inre och det yttre?

Via Google Blogoscoped via Erik på Opportunity Cloud. /Simon

Internet, ett "pöbelrike"? Gardell vs Olsson i Sydsvenskan

Häromdagen publicerade Sydsvenskan ett anmärkningsvärt ramaskri från författaren och komikern Jonas Gardell (De ansiktslösa styr pöbelväldet). Utgångspunkten är ett anonymt mordhot som Gardell fått via internet. Utredningen lades emellertid ned då personen bakom hotet inte har kunnat spåras. Den förståeliga frustrationen över detta får Gardell att utbrista:

människan förvandlas i skydd av sin anonymitet och sin mängd till pöbel. När det sker kan hon göra sig skyldig till snart sagt vilka brott som helst eftersom hon inte riskerar att straffas, hon kan också hetsas till handlingar och grymheter hon under normala fall skulle stå helt främmande inför. Det är exakt den situation som nu uppstått via internet. Människor som i kraft av sin anonymitet och sin mängd kan åsidosätta lag, ordning, anständighet och respekt för sina medmänniskor. Med ett annat ord: pöbelvälde.

Gardell har m a o upptäckt att internet inte bara är fantastiskt och användbart utan också en mental kloak. Och det har han rätt i, men sedan blandar han bort korten så att all möjlighet till adekvat förståelse avdunstar; det blir mycket hetta utan insikt.

I ett inlägg för några år sedan pekade jag på internets karaktär av allomfattande, lättillgänglig "matris" för människolivets höjder och avgrunder (Internet avslöjar människan). Där framhåller jag det som få ännu verkar redo att  kunna acceptera fullt ut: Internet innebär ett gigantiskt och fortlöpande offentliggörande av allt som finns i människan. Ingenting är längre dolt. Insidan har kommit ut, det onda med det goda. Och hur upprörda Gardell och andra än kan bli över den ondhjärtade sidan av detta, så gör internets tekniska uppbyggnad det praktiskt omöjligt att sortera bort det som "vi" inte vill ha eller veta. Samma teknik som gör det möjligt för politiska dissidenter att utmana diktatoriska regimer gör det också möjligt för idioter att mordhota kändisar.

Ärligt talat är jag lite förundrad över att detta faktum fortfarande är så föga känt (jag menar det bokstavligen: känslomässigt insett, inte bara "förstått" på ett abstrakt intellektuellt plan). Det är, verkligen, helt enkelt inte möjligt att "slippa" saker på och via internet. De enda teoretiska möjligheterna att komma dithän vore att skrota internet (inte realistiskt) eller att bygga om dess underliggande tekniska struktur (lite mera realistiskt, men knappast möjligt fullt ut; se The future of the internet and how to stop it). Detta kan f ö också relateras till fildelningsdebatten: få verkar ännu ha insett att bolagens kamp redan är förlorad.

Idag har Sydsvenskan en replik på Gardells artikel, författad av journalisten Anders R Olsson (Slägga fel verktyg för snorkråkor). Olsson ondgör sig främst över Gardells resonemang om den lag och ordning i samhället som tycks åsidosättas av internets möjligheter. Gardell skriver t ex:

Ända sedan de tidigaste högkulturerna, i Mesopotamien mellan floderna Eufrat och Tigris då det växte fram städer som hade ett reglerat politiskt styre och någon form av armé och ordningsväsende, har vi haft lagar som reglerar på vilka villkor människan skall leva samman och en överhet som kan se till att lagarna efterlevs. I antiken uttryckte man det med att Gud satt gränser för kaos.

Man märker att Gardells bibelstudier, kända från ett par böcker, har satt sina spår... Men, som Olsson helt riktigt påpekar, den här jämförelsen är helt inadekvat och omöjliggör en riktig förståelse av det verkliga historiska sammanhanget:

Rimligare är att börja i 1700-talet. När vår första tryckfrihetsförordning antogs 1766 vilade den naturligtvis på de beslutandes 1700-talsmässiga föreställningar om samhället. Att skriva och sprida tryckta skrifter skulle vara allas rätt – men naturligtvis föreställde sig ingen att vanligt folk skulle utnyttja den. Tryckfrihetsförordningen var för de bildade klasserna, de som hade kunskaper och förstånd och samhällsansvar. Det var inte gödseldoftande drängar eller pigor som skulle skriva pamfletter eller ge ut tidningar. Herregud – de kunde ju knappt läsa katekesen!

Här sätter Olsson fingret på något som jag också tror är centralt i sammanhanget: De som i och via traditionella massmedia allra starkast och högljuddast reagerar på internets allomfattande möjligheter representerar i de flesta fall maktpositioner och intressen som hotas av just dessa möjligheter. De förfärar sig över "pöbelns" plötsliga förmåga att göra sig hörd helt ofiltrerat, t o m direkt till enskilda personer. Ryggmärgsreaktionen blir då att ropa på "lag och ordning", dvs en lag och ordning som skapades som svar på den förra informationsexplosionen, orsakad av den moderna tryckpresstekniken.

Jag kan, liksom Olsson, inte godta ett resonemang som innebär att alla som inte har en etablerad massmedial position är detsamma som "pöbel". En mera objektiv inställning borde i stället leda till en fråga om hur mycket av det som massmedia förmedlar snarast är en sorts manipulativ mental förorening, något som dessutom i praktiken försvaras av det Gardell anser vara "lag och ordning".

Slutsatsen av denna och alla liknande debatter kan för min del bara bli denna:

1. Kunskap om hur internet faktiskt fungerar och vad detta oundvikligen leder till måste bli allmängods.

2. Alla konstruktiva försök att främja det goda på bekostnad av det onda i en värld som gjort sig beroende av internet måste grundas på insikten, att hittills- (dvs nu-)varande lagstiftning inte fungerar. Det betyder att de etiska normer som skapades på 1700-talet och som ligger till grund för denna lagstiftning måste revideras, genom en offentlig debatt som inte envetet vill blunda för innebörden i punkt 1.

/Per

PS. Andra läsvärda bloggar om den här debatten: Oscar Swartz, Copyriot.

Hur våra liv återspeglas i datorns operativsystem

Det är en av många punkter i den senaste uppdateringen av OS X, Apples operativsystem:

Användarkonton för icke-administratörer kan nu lägga till och ta bort skrivare genom att aktivera föräldrakontrollen och välja "Får hantera skrivare".

Traditionellt finns det tre sorters användare i en dator. Vanlig användare, administratör och gäst. För att installera program (och skrivare) krävs det att man är administratör. Är man administratör får man å andra sidan göra allt i en dator, inklusive att ändra villkoren för de andra användarna... För att vara administratör för en dator bör man veta vad man håller på med.

Det är så mycket av dagens familjesituation som återspeglas i den nya funktionen i operativsystemet: det är uppenbart att det är föräldrar och barn inblandade, eftersom de har valt att lägga funktionen i föräldrakontrollen.

Jag ser framför mig pappan i familjen (ja, jag är fördomsfull har studerat data över hur det förhåller sig i verkligheten) som är trött på att behöva hantera skrivarna -- det finns väl inga problem med att vem som helst skulle få ansluta en skrivare, jämfört med allt farligt som finns ute på nätet, tänker han.

Men det är ändå lustigt att en sån här ändring ändå kan göras i ett operativsystem givet vilken stor apparat det är -- kanske är det någon Apple-medarbetare som själv har haft problemet och lyckats få med det i roadmappen för utvecklingen. Och visst är det lustigt att de är så försiktiga -- varför inte låta vilken användare som helst hantera skrivarna, utan bara de som får tillstånd genom föräldrakontrollen?

Funktionen kommer förstås att användas av systemadministratörer på arbetsplatser där de vanliga arbetstagarna inte har administratörsrättigheter, men där IT-supporten är trött på att behöva springa runt och installera skrivare åt folk. Vad säger IT-supporten om att behöva aktivera föräldrakontrollen på arbetsplatsen? :-)

/Simon

Lekplatsgymmet

Sen jag första gången som förälder satte min fot på en lekplats har jag funderat på varför det inte finns mer saker för vuxna att göra på en lekplats -- det fattas bara lite grand för att förvandla en lekplats till ett gym, och så skulle de vuxna också kunna ha en sysselsättning medan barnen leker.

Första gången jag ser något om vuxenaktiviteter på en lekplats är i den här (för övrigt ganska outhärdliga) videon:

Det är typiskt att det inte är någon annan på lekplatsen där de håller till, för det är väl rätt social oacceptabelt att köra gym-övningar på en lekplats...

Tack till Anna för länken. /Simon

"Ingen kan lära sig tänka utan att ha något att tänka på."

Det är vanligt att höra att dagens pedagogik bör gå ut på att lära ut modeller för kunskap, vilket jag aldrig har trott på. Visst är det svårt att veta vilken kunskap man ska lära ut till elever och studenter, men jag tror inte ett ögonblick på att man först kan lära sig modellen och sen om tio år vara beredd när det kommer relevant kunskap flygande.

Snarare får vi snällt lära ut den kunskap som finns nu på ett sätt som gör att eleverna blir redo att tillämpa modellerna för kunskap även på den verklighet de möter i "framtiden".

Äntligen har jag hittat en text som stödjer en hel del av min pedagogik-syn. Kanske gäller den inte alla elever/studenter, men i alla fall tillräckligt många för att man ska ta den på allvar. Den handlar just om sånt som att man måste ha något att tänka på om man ska kunna lära sig tänka, och också om hur dåligt det är att göra själva lärandet för lätt! Att lära sig något är per definition något svårt.

Om man försöker göra undervisningen "enkel" genom att ta bort innehållet i den, snuvar man studenterna på det viktigaste man kan ge dem: möjligheten att göra något svårt.

Är det helt ute att föra fram sådana tankar? Texten är från 2002, men jag tror inte att det var mer poppis med den sortens pedagogik precis i början av vårt millennium...

Sen går författaren vidare till en jämförelse mellan lär-program och våldsspel som kanske är lite överdriven, men där jag faktiskt förstår de poänger han gör.

Det finns en hel del i texten som handlar just om IT och lärande, och om hur det mesta av lär-programmen är helt poänglösa, eftersom de inte låter eleverna lära sig av sina misstag på ett vettigt sätt. Och de program som belönar elevernas lärande genom att låta dem spela ett roligt spel när de är färdiga med själva lärandet sågar han helt. Det blir som att belöna barnen med glass för att de har ätit upp sina grönsaker -- det nedvärderar grönsakerna och ökar det åtråvärda hos glassen. En fin liknelse.

Länk via Clive Thompsons Tumblr-flöde. /Simon

Apparater för att hantera störande intryck?

En kort artikel i New York Times häromveckan, Ear Plugs to Lasers: The Science of Concentration, ger goda exempel på absurditeter i samhället och bra saker att tänka på, om man vill få något vettigt gjort eller tänkt. Den ger också en dålig eftersmak i sinnet.

Utgångspunkten är ett neurofysiologiskt faktum. När något skarpt eller nytt blinkar till i närheten, så tenderar det att vinna konkurrensen om hjärnans uppmärksamhet. Det vill säga, om teven är på, om telefonen ringer, om du hela tiden klickar vidare till nästa sajt, så får du svårt att koncentrera dig på något annat än det som för stunden intensivt pockar på din uppmärksamhet.

Nu har forskare tydligen upptäckt hur det går till när hjärnan tar kommandot över sådana här krävande sinnesintryck. Neuroner i främre delen av hjärnan, sätet för planering, kan genom en medveten viljeansträngning fås att svänga i takt. Denna koncentrerade oscillering gör det möjligt att bry sig om något annat än de där högljudda intrycken.

En av forskarna, Robert Desimone, påpekar att det här är synnerligen ansträngande i en störig miljö. Men det vet vi ju redan. Forskarnas nya förslag är en manick som med hjälp av ljuspulser får våra neuroner att synkronisera sig, en sorts artificiellt hjälpmedel för koncentration med andra ord. Apparaten är ännu på försöksstadiet, men visionen är att den ska kunna bli som en sorts "hörapparat", fastän för koncentration.

Winifred Gallagher, som skrivit en bok (Rapt) om forskningen om koncentration och uppmärksamhet, yttrar sig också i artikeln. Hon menar att meditation är ett bra sätt att lära sig att inte bli distraherad av allt möjligt hela tiden. Dessutom förespråkar hon öronproppar.

Viktigast är dock, menar Gallagher, att lära sig att välja vad man bryr sig om. "Uppmärksamhet är en ändlig resurs, precis som pengar." Det gäller att investera klokt. Jag känner inget behov av att raljera här. Hon har rätt. Kvaliteten på det du gör, vad det än är, är faktiskt direkt relaterad till kvaliteten på din koncentration och uppmärksamhet. Och du kommer inte undan att välja, hela tiden, hela dagen.

Men vad ska man säga om apparaten för att med ljuspulser koordinera neuroner? Vi lever i ett samhälle vars tekniska förmågor i stor utsträckning används för att kontinuerligt producera nya fängslande sinnesintryck (de där blinkande pockande sakerna). När vi själva sedan blir störda av just det, då konstrueras ny teknik för att motverka det som den andra tekniken redan har ställt till med. Är det någon mer än jag som anar något absurt här, något som är lite för stort för att man riktigt ska kunna ta det till sig?

/Per

När övervakaren övervakas.

Turkiska forskare skriver om ett system som övervakar operatörerna av övervakningskameror. Det använder ögonrörelsemätning för att se vilka delar av sändningen från övervakningskameran som övervakaren missar. De missade delarna klipps sen ihop automatiskt till en film som man kan titta på för att försäkra sig om att ingenting farligt hände under den tiden när operatören tittade bort.

Artikeln i New Scientist ironiserar över möjligheten att operatören kommer att se systemet som integritetskränkande. Själv tänker jag på vilken roll operatören har i detta extremt teknologiserade system. Att sitta timme ut och timme in och titta på en skärm där det oftast inte händer något...

Man kunde hoppas att operatören i stället kunde känna lite frihet med det nya övervakningssystemet, och känna att hn kan gå på toa eller ta en liten paus och snabbt ta igen den förlorade tiden. Men risken för ändamålsglidning är ju uppenbar när arbetsgivaren börjar mäta hur lång tid som operatören tittar bort, och kopplar lönesättningen till när operatören faktiskt jobbar...

Men visst, på Luftfartsverket kanske man hade behövt ett system för att se vad de anställda verkligen tittade på...

Det är lustigt -- det finns en del såna här riktigt dystopiska system som man bara trodde skulle finnas i en deprimerad människas inre en mulen dag, och som inte riktigt lämnar en.

Det är viktigt att vi designar en värld där vi själva vill leva.

Länk via BoingBoing. /Simon

Utvecklas mänskligheten till nya människoarter?

Detta kan låta som en egendomlig fråga, mer än lovligt science fiction-inspirerad. Ändå tränger den sig emellanåt på, i och med att fler och fler entusiaster, såväl som kritiker, faktiskt tänker i sådana banor. För att få rätt perspektiv på det här behöver man ha lite hum om vad artbildning, dvs uppkomsten av nya biologiska arter, egentligen innebär.

Frågan är vetenskapligt komplicerad men enkelt uttryckt kan nya arter uppstå när olika populationer av en art, vilka tidigare blandat sig tämligen fritt med varandra, blir fortplantningsmässigt mera isolerade. Det uppstår två eller flera populationer som inte har så mycket sexuellt samröre. Deras respektive isolering kan leda till att de utvecklas vidare under olikartade lokala omständigheter. Efter x antal generationer kan detta leda till att populationerna blir så olika att man måste tala om två arter i stället för bara en, som det var från början.

Under vilka omständigheter skulle då detta kunna "drabba" mänskligheten? Teoretiskt sett: på grund av vad som helst som reproduktivt isolerar olika grupper från varandra under tillräckligt lång tid. I vårt fall kompliceras bilden av att vår biologi är nära sammanvävd med vår kultur, i antropologisk mening. Under den senmoderna tiden, med våra globala kommunikationer, har de tidigare ganska starka kulturella barriärerna mellan olika folk försvagats kraftigt. Detta har också lett till ökat genetiskt utbyte. Så långt tycks alltså trenden vara mot mindre snarare än större skillnader mellan olika människogrupper. Raka motsatsen till ny artbildningstendens med andra ord.

Men samtidigt är mänskligheten differentierad på andra sätt. Vissa grupper lever allt intimare sammankopplade med nya digitala teknologier och denna omgivning ställer allt större krav på anpassning. Andra grupper lever relativt "frånkopplade". De använder kanske datorer och har mobiler, men deras dagliga liv präglas inte av teknologiutvecklingen i sig.

Om det nu skulle bli så, att denna "skillnad på folk" skulle förstärkas så pass, att den minskar det genetiska utbytet signifikant mellan dessa grupper, så kan det faktiskt -- teoretiskt sett -- på lång sikt leda till åtminstone nya "underarter" av människor, vilka globalt sett fyller helt olika nischer i samhällena och i världen i övrigt, dvs i förhållande till naturmiljön.

The Singularity Institute for Artificial Intelligence, t ex, skriver på sin hemsida:

From an evolutionary perspective it is absurd to expect major changes to happen in a handful of centuries, but today's changes occur on a cultural timescale, which bypasses evolution's speed limits. We should be wary of confident predictions that transhumanity will still be limited by the need to seek venture capital from humans or that Artificial Intelligences will be slowed to the rate of their human assistants.

Och vidare:

If the Singularity involves not just a few smarter-than-usual researchers plugging into standard human organizations, but the transition of intelligent life on Earth to a smarter and rapidly improving civilization with an enormously higher standard of living, then it makes sense to regard the quest to create smarter minds as a means of directly solving such contemporary problems as cancer, AIDS, world hunger, poverty, et cetera.

Om man i det nedre stycket i stället för "intelligent life on earth" läser "certain reproductively relatively isolated human groups", så är hela singularitetstänkandet och de praktiker och innovationer som detta medför en väg mot den artbildningsprocess som antytts ovan. Och de i citatet nämnda samhällsproblemen löses då egentligen bara för den "underart" som befinner sig i direkt allians med maskinutvecklingen.

Ett par som börjat tänka i dessa banor är K. Michael och M. G. Michael vid University of Wollongong i Australien. I uppsatsen Homo Electricus and the Continued Speciation of Humans [pdf] skisserar de ett scenario i vilket mänsklighetens framtida eventuella (under)arter lever i ett riskabelt beroendeförållande:

The machine in the Electrophorus scenario, though given breath by man, is still the more dominant member. It cannot be held accountable for malfunction, including viruses, and for this reason ‘traditional’ humanity will always be at the mercy of the machine. Homo Electricus is at a greater risk than its predecessors in terms of natural selection, as it cannot exist without a man-made power source. It will also to some degree, rely on the ‘have nots’ or those who ‘opt out’ of a virtual existence, as the key to its continuum. [s 8]

Så är det ju även nu i viss utsträckning och hela det här evolutionsscenariot är egentligen mest en fråga om att spetsa till en diskussion om förhållanden som redan visar tecken på att kunna bli rådande. För min del påvisar allt detta det nödvändiga i att vidga perspektivet på vad IT-utvecklingen innebär för oss. Hur "äventyrligt" man sedan vill resonera och spekulera får var och en ta ställning till. Men skaffa orientering och kunskap behöver alla göra.

/Per