En kväll i slutet av 90-talet blev jag kvasiformellt invigd i de fanatiska science fiction-tillbedjarnas skara. Jag deltog i ett internat på Vetenskapsakademins forskningsstation i Abisko, som handlade om berättelser i vetenskapen och om vetenskapen. Företrädare för berättelser om vetenskapen var bl a några av världens ledande sf-författare.
En kväll satt jag länge och pratade med Gregory Benford, Greg Bear och Larry Niven. Vi blev så småningom riktigt uppspelta och kom in på vad det var, egentligen, som var så speciellt med bra science fiction. Då berättade jag vad jag hade upplevt när jag i tonåren först hade börjat läsa sf:
"Det var som att plötsligt lyftas upp från det vanliga gråa jordelivet och bli visad en oändligt, fascinerande panorama av nästan påtagliga, underbara och skrämmande möjligheter. Det var berusande att vara därute. Jag ville inte komma tillbaka. Ja, jag tror faktiskt att jag aldrig riktigt har kommit tillbaka.... I never landed!!"
Vid det sista utbrottet reste sig Greg Bear (på bilden utanför Riksgränsens turiststation) och höll ett skämtsamt högtidligt tal till mig, varpå han hittade på en invigningsformel som gjorde mig till medlem av det exklusiva brödraskap som består just av dem "som aldrig har landat igen". Det var roligt och lite smickrande också; det kom ju direkt ur munnen på en av mina författaridoler.
På ett seminarium däruppe höll jag en presentation som senare publicerades som en essä i boken Mission to Abisko. Få har riktigt förstått den där texten (mitt eget fel, antagligen) men diskussionen på seminariet var animerad och upplysande. Biologen Jack Cohen (även han sf-författare, tillsammans med sin vän matematikern Ian Stewart, som också var i Abisko) var den som förstod min poäng bäst, förmodligen tack vare många långa samtal. Det jag ville ha fram var att oavsett vilken världsbild eller verklighetsuppfattning man har, så är den djupast sett en fråga om tro, eller som jag då formulerade det:
"there's a real possibility of us becoming victims of what we know, by means of overindulging in our own truth. To my mind, the difficult and a little frightening thing to grasp about this, is that our technology, our science, and our economic system are both real and imagined at the same time, and more often than not it seems like imagination -- embodied in education -- comes first."
Jack Cohen tog upp tråden under den följande diskussionen och knöt an till både religion och science fiction, vilket jag också hade gjort i presentationen: "Wouldn't this mean that science fiction is actually the religion of our time?"
"Yes, in a way" svarade jag.
"But then we'll have to kill you!" replikerade Gregory Benford. Underförstått: avslöja inte sådana hemligheter!
[bilden: Ian Stewart, Paul McAuley och jag]
/Per
Måste kännas fantastiskt att få träffa sina författarförebilder. Jag ser fram emot nästa blogginlägg. Superintressant!
Posted by: Mimmi Lowejko - samhällsninja | 08 april 2009 at 12:23