Infontology

Klargörande (?) messande

Jag vill inte undanhålla våra läsare denna intensiva och fascinerande dialog mellan två trettonåringar, via sms:

- messa innan du ska ringa
- Men messa när jag kan ringa
- Du får messa när du ska ringa  messa innan?
- Men messa när jag ska ringa?
- Men messa till mig innan du ringer så jag vet att du ska ringa.
- Ska jag messa nu eller?
- Nej jag ska äta.
- messa när du ätit :d

/Per

Till försvar för (den sociala) individen

En sån här artikel trodde jag var närmast otänkbar idag... New York Times Magazine skriver om strävan efter "connections", och hur Bruce Sterling på SXSW hade provocerat med att säga att "de fattiga älskar sina mobiltelefoner"...

Ur artikeln:

Only the poor — defined broadly as those without better options — are obsessed with their connections. Anyone with a strong soul or a fat wallet turns his ringer off for good and cultivates private gardens that keep the hectic Web far away. The man of leisure, Sterling suggested, savors solitude, or intimacy with friends, presumably surrounded by books and film and paintings and wine and vinyl — original things that stay where they are and cannot be copied and corrupted and shot around the globe with a few clicks of a keyboard.

Det är lustigt, inte ens när jag läser om citatet är jag säker på att det inte är ironi -- får man verkligen föra fram individen som ideal idag?

En individ som fortfarande har status i dagens samhälle är ju "experten", men som Clay Shirky har framhållit så kanske det inte är för att expertens kunskap värderas, utan för att det finns en infrastruktur där man kan hitta experter (som universitet)...

Länk via Putting people first. /Simon

Kan kultur (etik) och teknikutveckling bli förenliga?

För mig är fortfarande en av de mest slående publikationerna under senare år Microsoft Research-rapporten Being Human: Human-Computer Interaction in the year 2020. Det är speciellt en vass formulering i förordet som har fastnat i mitt medvetande, särskilt som man i rapporten också faktiskt drar ut de praktiska konsekvenserna. Det står:

The questions that result are far-reaching and profound. HCI [Human-Computer Interaction] can no longer be solely the scientific investigation of what role technology might have -- it will need to be part of the empirical, philosophical and moral investigation of why technology has a role. It will entail asking new questions about how we ought to interact with technology in this new world and it will even entail asking what the use of computing implies about our conceptions of society. [kursiv i original]

Vad skulle det innebära i praktiken att ta detta på allvar? Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer (s 78ff), till exempel:

What will count as good in one domain may not apply in another; what is good for work may not be good for home life. The contrast here is [...] between productivity and efficiency as one very limited set of explanatory criteria and a whole range of other criteria that are encompassed in the spectrum of human value. Evaluation tools, techniques and criteria must reflect this new richness and diversity. [s 80; min kursiv]

HCI is concerned with the design of digital artefacts and landscapes. It creates new possibilities. Philosophy, meanwhile, is the discipline that explores and surveys the value landscape thus produced. Such explorations can lead HCI to develop new design possibilities, further altering and crafting the landscape. HCI undertakes one set of tasks; philosophy another. They are not merely steps in a process, however, but disciplines that, when properly understood for what they are, can be marshalled together. [s 81; min kursiv]

Med andra ord: Ny teknik kan inte -- bör inte -- tas fram i ett etiskt och filosofiskt vakuum. Teknik är inte bara teknik, inte bara "hjälpmedel". Teknik omformar själva verkligheten vi lever i och varje teknisk användning påverkar, mer eller mindre, samhället i övrigt. Tänk bara på hur mobil kommunikation i realtid är på god väg att inte bara omstrukturera den sociala kartan, utan också tvinga hävdvunna institutioner (som skolan) till antingen avståndstagande eller anpassning.

Eftersom de digitala teknologierna, med sina tillämpningar inom i princip alla områden är så kraftfulla, så finns det ett reellt, rentav akut behov av metoder för att studera och värdera deras möjliga konsekvenser innan de släpps ut -- helst under själva utvecklingsskedet. (Det är ju egentligen dumt att först göra en teknisk innovation inom ramen för en enbart teknisk problembeskrivning och föst sedan, eventuellt, fråga sig om den leder till något gott och i så fall hur och varför.)

Därför, menar Microsoftrapporten, krävs det input från fler -- humanistiska och samhällsvetenskapliga -- discipliner under själva utvecklingsskedet. Jag vill tillägga att detta förutsätter två saker: teknologer med intresse för kultur och samhällsliv och humanister/samhällsvetare som förstår och är positiva till teknik. Dessa krav behöver egentligen uppfyllas redan under utbildningstiden av såväl teknologer som humanister/samhällsvetare. Teknik är kultur! Men vilken kultur, vilka värden, främjas av just den här tekniken? Det behöver man kunna fråga sig. Och svara på.

För att någon på allvar ska kunna hävda att teknikutveckling är bra för människorna i samhället (och det vill jag gärna att den ska vara), så måste man ju praktiskt kunna relatera denna tro till en ständigt pågående och medveten diskussion även bland dem som faktiskt utvecklar tekniken -- och inte bara bland människor som bara tycker en massa i efterhand. Jag varken tror på eller förespråkar politisk styrning, utan en ökad praktisk medvetenhet hos dem som är verksamma inom fältet.

Noëmi Manders-Huits och Michael Zimmer har försökt pröva just det här. De berättar om resultatet i International Review of Information Ethics (Vol. 10, 02/2009, s 37-44). Uppsatsen heter "Values and Pragmatic Action: The Challenges of Introducing Ethical Intelligence in Technical Design Communities".

Zimmer sought to ensure that the value of privacy became a constitutive part of the technological design of emerging networked vehicle safety communication (VSC) technologies in the United States, while Manders-Huits was part of a team of academics specializing in ethics of information technology who participated in a project to create a User Profiling Infrastructure in The Netherlands. [s 39]

Resultatet var nedslående och den identifierade orsaken till svårigheterna (att de gav sig ut i faktiska utvecklingsmiljöer utanför akademin) är intressant:

Manders-Huits and Zimmer attempted to take the principles of Value-Conscious Design outside the laboratory and engage directly with designers of emerging technical systems in their native environments, revealing unique challenges that must be addressed in order to successfully introduce moral and ethical intelligence into “real-world” business and technical design environments outside the walls of academia.

Alltså: så länge man håller sig inom akademin så verkar det kunna fungera, men om man ger sig ut i "verkligheten" blir det plötsligt besvärligt. Författarna identifierar några av orsakerna:

1. Oklarhet om vilka man bör/behöver ta hänsyn till. Är det bara de som designar själva tekniken? Eller ska man inkludera leverantörer, direktörer, bolag, potentiella kunder etc?

2. Oklarhet om utgångspunkterna för en normativ diskussion. Ska man låta dessa växa fram "organiskt" under diskussionens gång, eller ska man relatera utvecklingsarbetet till ett givet och förutbestämt normsammanhang?

3. Den som ansvarar för värdeanalysen i teamet måste kunna ge rationella skäl för varje alternativ så att valen blir tydliga. "We think all choices in the design process have moral import. It is the task of the values advocate to make these as explicit as possible." [s 42]

En lärdom av Manders-Huits' and Zimmers erfarenhet verkar vara, som jag ser det, att på sikt så krävs just det som jag antytt ovan, nämligen att teknologer under utbildning lär sig att tänka på teknik i dess kulturella och sociala sammanhang och att humanister och samhällsvetare lär sig att tänka på kultur och samhälle i relation till den tekniska värld vi alla lever i idag.

I dagsläget, föresvävar det mig, kanske de bästa ställena att redan nu ändå börja pröva sig fram längs den här vägen är i unga entreprenörsmiljöer som är lierade med universitet och högskolor, typ Ideon i Lund eller Chalmers Innovation i Göteborg. Min erfarenhet av samtal med vänner och bekanta som är entreprenörer inom tekniska områden är att de (till skillnad från "gamla rävar" inom etablerad industri) faktiskt verkar mottagliga för den här typen av diskussion.

/Per

Gris-jakt i vardagsrummet

En riktigt fin video med en varg som jagar en gris. Jakten försiggår i vardagsrummet, men ser ut som om den är utomhus. Eller är det tvärtom...

Många av kommentarerna fokuserar på hur lång tid det måste ha tagit att göra filmen, men det är ju just så det är nuförtiden, för dem som har lyckats frigöra tid för kreativa sysslor, antingen genom automationen i samhället eller genom att de är studenter med fri tillgång till sin tid.

Tänk när personer motsvarande pensionärsgenerationen får tillgång till de här verktygen. Virkning, makramé och trasmattor, som tar lång tid att göra och som sen säljs för en spottstyver på välgörenhetsloppisar -- vad blir det i en digital tidsålder? Finns det sociala kvar då i det verkliga samhället, eller ägnar människorna med fri tid sin uppmärksamhet direkt åt sidor som "Ett klick för skogen" eller kanske spelar de ihop guld på World of warcraft som de säljer, och skänker pengarna till Cancerfonden?

Länk via Beta Alfas plus-flöde. /Simon

Science fiction och religion, en ohelig allians?

En kväll i slutet av 90-talet blev jag kvasiformellt invigd i de fanatiska science fiction-tillbedjarnas skara. Jag deltog i ett internat på Vetenskapsakademins forskningsstation i Abisko, som handlade om berättelser i vetenskapen och om vetenskapen. Företrädare för berättelser om vetenskapen var bl a några av världens ledande sf-författare.

En kväll satt jag länge och pratade med Gregory Benford, Greg Bear och Larry Niven. Vi blev så småningom riktigt uppspelta och kom in på vad det var, egentligen, som var så speciellt med bra science fiction. Då berättade jag vad jag hade upplevt när jag i tonåren först hade börjat läsa sf:

"Det var som att plötsligt lyftas upp från det vanliga gråa jordelivet och bli visad en oändligt, fascinerande panorama av nästan påtagliga, underbara och skrämmande möjligheter. Det var berusande att vara därute. Jag ville inte komma tillbaka. Ja, jag tror faktiskt att jag aldrig riktigt har kommit tillbaka.... I never landed!!"

Vid det sista utbrottet reste sig Greg Bear (på bilden utanför Riksgränsens turiststation) och höll ett skämtsamt högtidligt tal till mig, varpå han hittade på en invigningsformel som gjorde mig till medlem av det exklusiva brödraskap som består just av dem "som aldrig har landat igen". Det var roligt och lite smickrande också; det kom ju direkt ur munnen på en av mina författaridoler.

På ett seminarium däruppe höll jag en presentation som senare publicerades som en essä i boken Mission to Abisko. Få har riktigt förstått den där texten (mitt eget fel, antagligen) men diskussionen på seminariet var animerad och upplysande. Biologen Jack Cohen (även han sf-författare, tillsammans med sin vän matematikern Ian Stewart, som också var i Abisko) var den som förstod min poäng bäst, förmodligen tack vare många långa samtal. Det jag ville ha fram var att oavsett vilken världsbild eller verklighetsuppfattning man har, så är den djupast sett en fråga om tro, eller som jag då formulerade det:

"there's a real possibility of us becoming victims of what we know, by means of overindulging in our own truth. To my mind, the difficult and a little frightening thing to grasp about this, is that our technology, our science, and our economic system are both real and imagined at the same time, and more often than not it seems like imagination -- embodied in education -- comes first."

Jack Cohen tog upp tråden under den följande diskussionen och knöt an till både religion och science fiction, vilket jag också hade gjort i presentationen: "Wouldn't this mean that science fiction is actually the religion of our time?"

"Yes, in a way" svarade jag.

"But then we'll have to kill you!" replikerade Gregory Benford. Underförstått: avslöja inte sådana hemligheter!

[bilden: Ian Stewart, Paul McAuley och jag]

/Per

Människor, teknologi och deras speciella relation

Erik Starck har ett intressant inlägg på Skiften om varför han inte släckte ljuset under Earth hour. Utgångspunkten för resonemanget är att vi människor inte behöver be om ursäkt för att vi lever här på jorden. Enligt hans källor skulle det behövas 85 jordklot för att försörja 6 miljarder människor, om vi fortfarande levde som under jägarsamhället.

För mig är det självklart så att vi förbrukar för mycket av jordens resurser, och på Etech förra året var det en talare som uppskattade västvärldens energiförbrukning till 10 000 W per person, kontinuerligt. (Jag släckte inte heller ljuset, och framför allt gjorde jag inte som Earth hour-ambassadören Nina Persson och tände en brasa -- tänk om alla hade gjort det...)

Men både personligt och kulturellt tycker jag att vi ska behandla oss människor som något speciellt. Vi gör speciella saker som inget annat djur kan åstadkomma, och det är intressant att både följa det som görs och delta i det.

Kevin Kelly, vars intressanta projekt The Technium vi har skrivit om tidigare, gör ett något förvånande inlägg om anledningar till att vilja öka eller minska teknikens inflytande i världen. The Technium handlar ju om vad tekniken "vill ha", om man ser den som en entitet med en egen "agenda", och Kelly är väldigt medveten om vilka krav tekniken ställer på oss. Men ändå skriver han att vi har en "moralisk plikt att öka kraften och närvaron av teknik i världen".

Han tar upp några möjliga argument mot teknik, som jag kanske tycker är lite ytliga. De gäller att tekniken skulle vara "mot naturen, och/eller mot mänskligheten, och/eller mot tekniken själv och/eller mot Gud."

Jag gillar själv väldigt mycket teknik, om den är välutvecklad och fin, men ser lite faror mer vad gäller vår reaktion på tekniken. Jag tror att tekniken i sig ofta förblindar oss så att vi tittar på den fascinerande tekniken och glömmer vad det var vi ville att den egentligen skulle uträtta åt oss. När vi återfår fokus är det ibland för sent, och personliga och kulturella värden som vi ville behålla är borta.

Signaturen "John (Jshot)" postar en hel rad mycket bra citat om teknik i kommentarerna till Kellys inlägg. Det kanske mest relevanta är från Robert M. Pirsig:

There is an evil tendency underlying all our technology -- the tendency to do what is reasonable even when it isn't any good.

Men ta en titt på resten också. Det här från Max Frisch är fint, men kanske lite för "negativt" egentligen.

Technology is the knack of so arranging the world that we don't have to experience it.

Men det sättet att se ligger under böcker som "Don't make me think" och "The invisible computer".

Det finns massor av kommentarer till Kellys inlägg, och det är i princip bara en som går in på medvetenheten om vad tekniken åstadkommer. Får se hur Kelly följer upp det så småningom.

En av de anledningar till att jag varit skeptisk till en "tro" på tekniken är just det argument som Erik tar upp, nämligen att vi människor är så speciella så att jag inte vill att vi oreflekterat ska ersättas av teknik genom en process som ofta kallas "automation".

Kanske finns det här en dubbelhet i synen på människan som jag känner att jag vill återkomma till: det finns vissa människor vars arbetsuppgifter vi gärna ersätter med teknik (bankkassörskor blir bankomater) och andra människor som är svåra att ersätta (tänk "Håkan Hellström hoppar in som ersättare för Bob Bylan"). Det är svårt att diskutera sådant utan att frågor om värde och värdering kommer in i bilden.

/Simon