För några år sedan, när jag fortfarande var forskare och lärare vid Lunds universitet, föreslog jag flera gånger för personer som sysslade med ekologisk ekonomi, att man borde göra en ordentlig undersökning av hur utvecklingen av informations- och kommunikationsteknologi (IKT) effektiviserar -- och därmed accelererar -- produktionen av varor globalt, och vilka konsekvenser detta kunde ha på ekosystemen. Jag tog också upp detta som en del av en ansökan om forskningsmedel. Den avslogs. Jag tyckte att det kompakta ointresset för mitt förslag var anmärkningsvärt, men jag kunde inte göra så mycket åt det. Sedan dess har jag då och då funderat över varför det var så här.
Mitt grundresonemang var att om IKT verkligen leder till en ökning/acceleration av produktiviteten, så kan man anta att detta "snabbar på" degraderingen av naturliga ekosystem -- det är ju trots allt därifrån allt råmaterial för alla sorters produkter kommer, och dit de sedan återvänder i form av sopor. En enkel formel kan tyckas, men inte så lätt att testa empiriskt, eftersom en rad icke uppenbara faktorer kan antas vara inblandade. Det är inte så enkelt som att bara korrelera två kategorier av siffror; detta säger ju i sig ingenting om eventuella verkliga samband. Den springande punkten är så klart hur de relevanta orsakssambanden ser ut, och huruvida en förståelse av dessa sedan bekräftar eller dementerar tesen i fråga. Och är det något som alla inom humanekologin och besläktade discipliner vet, så är det att sådana orsakssamband är komplexa, svåra att bena upp och ofta inte de man tror. Därav behovet av forskning.
Detta var dock inte vad jag fick höra från dem jag diskuterade saken med. Mitt dominerande intryck var i stället, att IKT ansågs kunna minska belastningen av ekosystemen. I efterhand ser jag denna attityd som en del av den i allmänhet ogrumlade IKT-optimism som alltjämt råder i tongivande kretsar i samhället, i såväl forskningssammanhang som i industrin. Jag vill också gärna vara optimistisk på den här punkten, men jag är ogärna optimistisk utan grund.
Hur som helst så lämnade jag det här problemkomplexet för egen del och ägnade mig åt annat. Nyligen blev jag därför "positivt" överraskad när jag läste ett par artiklar i senaste numret av Seed (# 20). Det positiva är att det nu tydligen finns både forskning och data som är högst relevanta för att börja få lite grepp om de ovannämnda dunkla orsakssambanden. Men vad denna forskning antyder är inte särskilt "positivt", tyvärr.
En artikel i det aktuella Seed-numret heter "City gravity" och handlar om vad som är så speciellt med städer. Det viktigaste är inte själva ansamlingen av människor, utan i vilken utsträckning dessa interagerar med varandra och ger upphov till nya beteenden. Forskare vid MIT:s SENSEable City Lab har hittat och visualiserat dolda mönster i bl a New Yorks telekommunikationer med omvärlden, alltså just den typ av IKT-aktivitet jag nämnde ovan. Vad man har funnit är märkligt (citat från Seed, 20):
As if
governed by some universal urban logic, all cities fit a mathematical equation in which telecommunication increases according to population size, scaled to an exponent of about 1.5 [...]. cities can be thought of as scaled versions of one another: Chicago is a blown-up Springfield, which is in turn a blown-up Whoville, Illinois. Even more interesting is what the exponent itself
implies. Because it is greater than one, any growth in a city's population has a so-called "superlinear" effect on its telecommunications rate. "If the scale were linear, a city whith a population of 1 million would talk to New York City about 10 times as much as a city with a population of 100,000," says Nashid Nabian [...]. "Instead we see a roughly 30-fold increase."
Det här är en utmärkt illustration av vad jag menade med komplexa orsakssamband, att saker och ting sällan är som man tror, eller som de kan verka på ytan. Men vad betyder egentligen ett sådant här egendomligt forskningsresultat? Seed-artikeln går vidare och kopplar ihop den oväntade upptäckten med forskning som bedrivits vid Santa Fe Institute av Luis Bettencourt och Geoffrey West. I en artikel i Santa Fe Institute Bulletin [pdf], som finns tillgänglig på SFI:s hemsida, beskrivs Bettencourts och Wests forskning så här:
Using data from international census and statistics bureaus, the researchers compared infrastructure, energy consumption, and a handful of social phenomena for cities large, small, and in between. They found that as a city’s size increases, the infrastructure networks realize economies of scale, while the social phenomena grow faster than the population. In other words, the surface areas of streets and the lengths of electrical cables lag behind a city’s population growth whereas income, crime rates, disease transmission and certain measures of innovation outpace it.
Vidare:
As diverse as the social data were, they all scaled superlinearly with roughly the same exponents. This led the researchers to conclude that an underlying social metabolism was driving their growth. [...]
As a city grows, its social metabolism speeds up. Individual productivity rises (15% per person when the city doubles) as people get busier. Average walking speeds increase. Businesses, public spaces, nightclubs, and public squares consume more electricity. The city draws in more inventors, artists, researchers, and financiers. Wealth increases, as does the cost of housing.
The superlinear growth rates also suggest that a city can grow indefinitely. [...] cities driven by [...] innovation or wealth creation had the potential for unbounded growth.
Seed-artikeln drar ut konsekvenserna: "[Cities] spawn an explosion of growth, inevitably exhausting the resources that support them." Problemet är att innovationstakten vad gäller "miljöhänsyn" också måste öka exponentiellt för att motverka de negativa ekologiska effekterna. Och det kan den ju inte göra hur länge som helst. Ett mer eller mindre globalt problem idag kan inte bokstavligen lösas i morgon.
Det var något i den här stilen som oroade mig, när jag (då) förgäves propsade på att man borde ha koll på IKT-utvecklingen i samband med globala miljöfrågor. Om den här refererade forskningen stämmer med verkligheten, så är de utmaningar stadsplanerare och i förlängningen vi alla står inför sannerligen, ja... utmanande. Det gäller verkligen att börja tänka i nya banor, i synnerhet i termer av vilka typer av innovationer vi verkligen, tämligen akut, kommer att behöva. Inte sådana som ökar konsumtionenen i alla fall, så mycket är klart.
/Per
Comments