Sedan förra inlägget på detta tema har jag gjort lite efterforskningar och de möjliga infallsvinkarna på det som beskrivs där har mångfaldigats kolossalt.
Nyligen sade den kända brittiska hjärnforskaren, tillika baronessan, Susan Greenfield apropå användningen av olika sociala nätverkstjänster bland unga (inklusive sms:ande) detta:
My fear is that these technologies are infantilising the brain into the state of small children who are attracted by buzzing noises and bright lights, who have a small attention span and who live for the moment. [...]
I often wonder whether real conversation in real time may eventually give way to these sanitised and easier screen dialogues, in much the same way as killing, skinning and butchering an animal to eat has been replaced by the convenience of packages of meat on the supermarket shelf.
Jfr också denna artikel om Greenfield. Andra forskare pekar på sömnstörningar, depression och koncentrationssvårigheter som följder av tonåringars mobilanvändande.
Denna typ av uttalanden från Greenfield (hon tog upp samma ämne i en debatt i House of Lords i engelska parlamentet i februari) har fått Microsoft Research-forskaren Danah Boyd att gå i taket. Hon skriver på sin blogg:
There is NO EVIDENCE to prove her claims. Listening to her talk, it is very clear to me that she has no idea how social network sites work. She bemoans users' practice of collecting friends on social media, saying that no one _really_ has that many friends. She claims that today's youth are spending more time with social network sites than any previous generation spent with TV or rock-n-roll (with no evidence to back that claim). She clearly doesn't understand how people are using these, how they are being integrated into people's lives. Nor does she have evidence for her claims.
Nu ska man dock ha klart för sig, att bara för att det (ännu) inte finns några vetenskapliga belägg för ett påstående, så betyder inte detta att det saknar grund. Jag tror att Boyd har rätt i att Greenfield inte riktigt förstår hur ungdomar använder dessa tjänster och vilken betydelse de har för dem. Detta hindrar emellertid inte att effekterna av ungdomarnas upptagenhet av teknikmedierade sociala interaktioner, i realtid, är märkbart negativa i vissa specifika sammanhang -- såsom t ex i klassrummet, när en lärare försöker få eleverna att koncentrera sig på ämnet, samtidigt som en stor del av dem sitter och väntar på, eller skickar, nästa sms.
Ingen kan heller inbilla mig att uppåt 5000 skickade sms i månaden, plus minst lika många mottagna, inte skulle ha någon effekt på medvetandet eller hjärnfunktionerna hos den som ivrigt utsätter sig för detta. Vissa av dessa effekter kan i vissa sammanhang vara positiva, medan andra säkert är negativa. Situationen är också den att vi som har ansvar för tonåringars liv och uppväxt inte kan sitta och passivt vänta på mera entydiga forskningsresultat. Vi märker redan vad som händer och måste hantera det just nu. Det bästa är säkert att alla (föräldrar, ungdomarna själva, lärare) blir medvetna om vad som är på gång och börjar prata om och förklara för varandra hur man reagerar, vad man kan behöva tänka på, och vad som är bäst i olika situationer.
Boyd skriver vidare:
I think that we're living in a society that has different priorities and I think that multi-tasking is more deeply prioritized than sustained attention by professional circles today. I think that we are being trained to be "creative" thinkers rather than productive doers and I think that this means that we are encouraged to draw connections between new things. I think that we are living in an environment that is structurally divided and that sociality is increasingly mediated. But I don't think that the technology is to blame. I would argue that we're addicted to our friends, not the computer.
Nyckelformuleringen är: "multi-tasking is more deeply prioritized than sustained attention by professional circles today". Boyd verkar obekymrat positiv till detta, att döma av fortsättningen. Jag tenderar dock att se det som mycket problematiskt. För mig ser det ut som ett recept på produktion av sociala får -- lätta att manipulera, eftersom de sällan eller aldrig tänker efter ordentligt, och eftersom själva deras (teknikmedierade) socialisering lätt hämmar självständig eftertanke. I stället närmast kräver den ett ständigt lätt agiterat sinnestillstånd. Jag kan inte se att lugn eftertanke är möjlig om man är ivrigt upptagen av att ha koll på alla sina vänner och "vänner" hela tiden. Och vem vet vilka intressen som lika ivrigt utnyttjar detta för olika syften? "What the Net seems to be doing is chipping away my capacity for concentration and contemplation" skrev också Nicholas Carr i en artikel i The Atlantic förra året.
Därför ser jag det som nödvändigt att alla som blir medvetna om detta sakernas tillstånd tar sitt ansvar, och försöker uppmuntra och bereda tillfällen till att odla mental "urkoppling" och kritisk eftertanke. Men naturligtvis utan att gå fram som en rättfärdig ångvält. Det hela måste bygga på att man lyssnar lika mycket som man pratar. Ungdomarna själva vill ju som regel inget illa. De har helt enkelt försatts i en ny, mycket intensiv mediesituation som de inte (heller) är riktigt vuxna.
En artikel i WAtoday ger en samlad, spekulativ bild under rubriken Is technology eating our brains? Läs gärna den för överblick och ytterligare uppslag.
/Per
Recent Comments