Jag jobbar som interaktionsdesigner, men ofta är det "amatörer" som gör mitt jobb i utvecklingsprojekten. I vilka fall finns det egentligen skäl att ta in proffs?
Ett skäl är förstås när man behöver ställa någon till ansvar -- för att en läkare ska kunna göra sitt jobb är det ju viktigt att hn har adekvat utbildning, men det är ju också viktigt att veta vad man ska göra om något går fel. Det finns en infrastruktur för att hantera misstag och konsekvenserna av dem.
Om man ser på den revolution av amatörer som gör bra jobb, så kan man förvänta sig att det går från de områden där man lätt kan inspektera resultatet, och lätt avgöra om det är ett bra jobb som är gjort, men också de områden där det inte är nån katastrof om det blir fel.
Grafisk design är ju ett område där det blivit vanligare med amatörer som tävlar med proffs, liksom för fotografi, där sajter som iStockPhoto snabbt blivit ett ställe där amatörer kan sälja sina bilder, betydligt billigare än om man skulle köpa en proffsbild, men den kanske å andra sidan säljs till fler.
Att det är icke utbildade personer som gör interaktionsdesign, ja det är klart att jag inte gillar det. Men den förändring som måste ske är kanske att det blir en koppling mellan resultatet av själva interaktionsdesignen och resultatet av projektet i form av företagets försäljning.
Det behövs fler resultat att visa upp som "3-hundra-miljoner-dollar-knappen" där man direkt kan koppla pengar till resultatet av användbarhetsarbetet. Då kan man också ställa krav på det jobb som görs med användbarhet inom projekten.
Och själv då -- håller jag mig till mitt professionella område. Nja, knappast -- jag extraknäcker både som fiolist och surdegskonsult...
Samtidigt som jag skriver det här är det Blogglördag i Stockholm. Förra gången var temat "lågkonjunktur" och jag var med på plats. Idag sitter jag hemma och följer med på Bambuser, och i en Skype-chatt. Med i leken är Judith Wolst, Uncle CJ, Henrik Ahlén, Martin Spanar, Disruptive och Erik Starck. Filmar gör Björn Falkevik.
Erik tar upp en intressant fråga, om det som en amatör gör är mer "äkta", för att hn inte drivs av pengarna utan av kärleken till det som görs. Ja, det gäller ju inte de som är interaktionsdesign-amatörer i utvecklingsprojekt. Och inte en amatörfiolist heller. Amatör verkar ha en hel mängd betydelser, både positiva och negativa, och en hel del relaterade till ordets ursprung, av att älska det man gör.
/Simon
Känner att jag måste rätta dig lite, eller "rätta" är fel ord, "fördjupa" kanske passar bättre. Jag är fotograf. Jag arbetar inte yrkesmässigt även om jag drar in 10-15 tusen per år genom bildbyråförsäljning. Jag har fotograferat intresserat med systemkamera i över 20 års tid, har tom. en liten studio med studioblixtar osv. (såna där paraply-grejjor). Många skulle kalla mig proffs och rent kunskapsmässigt kan jag mäta mig med många av dem. Detta då nämt som att jag vet vad jag talar om.
Du nämde iStock vilket är en sk. microstock-byrå (pris på micro-nivå) och detta är anledningen till denna kommentar. Ja, amatörer kan sälja sina bilder via t ex. iStock som är en av de fyra stora inom microstock tillsammans med Shutterstock, Fotolia och Dreamstime, finns många fler. Du nämde dock iStock som om amatörer aldrig tidigare kunnat sälja bilder via bildbyråer, kanske en olycklig formulering. Amatörer har givetvis alltid kunnat sälja bilder, inget nytt under den solen. Det har dock skett en dramatisk förändring genom datorernas intåg och att kvalitativa digitalkameror blivit överkomliga för gemene man.
Förr kostade varje bild i form av film, framkallnning och kopiering. Distribution av bilder var också en böking och dyr hantering med snigelpost. Förr var det nästan bara proffsen som hade kunnandet som krävdes för att komma över alla trösklar av kostnader. Idag kan folk bränna av lika mycket bilder som proffsen och då händer det ju att även den blinda hönan hittar något korn. Dessutom kan gemene man utföra både kopieringen distributionen till nära på nollkostnad. Tillgången på bilder har således exploderat fullständigt, vilket drivit ned priserna rejält.
Visst, det finns fortfarande kvar byråer med gårdagens prissättning där priset baseras på kundens tänkta användning och upplaga, ibland uppåt flera tusen per bild och användningstilfälle. Men.. fotografer har ändock aldrig levt på bildbyråförsäljning allena, det har alltid bara varit en sidoinkomst, ofta inte mycket mer än kaffepengar under ett år. Ett litet bidrag från bilder som ändå bara skräpar omkring. Proffsfotografer har alltid levt på uppdrag, leveranssäkerhet och hantverksskicklighet, utöver sina rent konstnärliga kvaliteer förstås.
Men vad har hänt? Idag finns det faktist en hel del fotografer som drar in 6-siffriga belopp i dollar på ren microstock-försäljning! Alltså något som var närmast otänkbart tidigare och detta på bilder som säljs för typ. 3 kronor styck royalty-fritt, alltså köp en gång och använd sedan helt fritt i vilken upplaga som helst, hur många gånger som helst. Bildbyråvärlden har alltså gått från att sälja sällan och dyrt, till att sälja samma bild tusentals gånger för en spottstyver.
Idag kan en designer köpa samma bild många gånger. På en reklambyrå är det i arbetstid ränknat billigare att betala och ladda ned bilden på nytt, än att be kollegan vid skrivbordet mitt emot att leta reda på den redan nedladdade bilden och kopiera den. Men en annan sak har också skett. Kvalitetskraven hos microstock-byråerna har drivits upp till astronomiska nivåer ibland, i synnerhet då för bilder med vanligt förekommande motiv, det är inte längre vem som som helst som klarar att möta deras krav. Rätt naturligt egentligen. Genom att antalet bidragande fotografer har exploderat har givetvis också konkurrensen ökat dem emallan och ingen av byråerna tar emot bilder utan granskning. Inom vissa motiv så är givetvis marknaden också mättad, så där krävs något alldelens formidabelt extra och världsunikt för att bilden ens skall bedömas rent tekniskt om den håller måttet.
Här i sverige har dock många byråer valt en annan väg, istället för att införa en sanslöst petig granskningsprocess så krävs oftast att fotografen har en registrerad firma och kan fakturera, detta oavsett hur bra bilder som levereras. Mycket av detta har nog egentligen sin grund i svensk byråkrati och är inte så medvetet valt som kvalitetströskel. Men faktum är, bildbyråförsäljning i stort är en betydligt större business idag än vad det var före Internets tid och den fotograf som klarar att konkurrera på denna marknad, proffs eller ej, har större pengar att hämta idag än någonsin förr trots att bildpriset sänkts fler-hundrafalt.
Posted by: Fotoanon | 14 mars 2009 at 21:09
Två "amatörer" vid Faculty of Informatics, University of Wollongong, har skrivit ett paper med titeln Homo Electricus and the Continued Speciation of Humans.
En klarögd rapportering om vart den glada profesdionaliseringstron nu har fört oss!
Posted by: Robert L | 14 mars 2009 at 21:20
Jag kommer också att tänka på den här bloggposten av Charlene Li, en av författarna till Groundswell, som la ut förfrågan om logo till sitt nya företag. Det är ett tag sedan jag läste den men jag minns att kommentarerna var intressanta.
http://blog.altimetergroup.com/2008/11/crowdsourcing-the-logo-for-altimeter.html
Posted by: chris Jangelov | 14 mars 2009 at 22:28
Fotoanon -- intressant att se lite hur marknadsförutsättningarna förändras för fotografer!
Robert -- på vilket sätt är de amatörer?
Chris -- intressanta stridigheter där mellan proffs och amatörer. Ska bli spännande att se hur folk kommer att hantera grafisk design om bara ett par år!
Posted by: Simon | 15 mars 2009 at 21:45
De är "amatörer" på så sätt att de vetenskapar på djupet av kärleken till människolivet.
Posted by: Robert L | 16 mars 2009 at 11:14
Robert -- ja det är ju en extremt bra drivkraft... Besvärligt med det här ordet amatör, som har så många betydelser...
Posted by: Simon | 16 mars 2009 at 12:52