Via Elza Dunkels hittar jag P1:s nya programserie om livet på nätet. Första programmet sändes idag och handlade om vilken information man lägger ut på nätet. Inte mycket till djupare analys, utan det mesta kretsade kring att man har olika uppfattning om vad man tycker är privat (och personligt), samt att man får se upp lite med vad man lägger ut.
Det jag saknade var bland annat en diskussion om det som inte är lättillgänglig information idag, men som riskerar att bli det i nästa generation av tjänster. Som automatisk igenkänning av ansikten. Idag finns det redan vissa problem med att folk "taggar" bilder av sina vänner på Facebook och andra nätgemenskaper. I nästa generation kan den taggningen ske automatiskt, och det blir en grannlaga uppgift att skydda sina "framträdanden" på Internet, för att inte tala om vad man ska göra när man får en "dubbelgångare", en person som man liknar, och som får ens eget namn kopplat till sig...
Samma problem som med personliga bilder finns inom många områden, som sökhistorik, eller helt enkelt textanalys av texter man lämnar efter sig på olika sidor.
En av deltagarna i programmet var Joakim Jardenberg, känd som en mycket transparent person i sitt förhållande till information på nätet. Och visst, programmet var inte ens i närheten av hans bedrifter, som den här, att publicera sin fortkörning i 194 km/h, tagen från hans Sports Tracker, en GPS-tjänst som man kör på sin mobiltelefon.
/Simon
Den där graden har jag skrutit om en del, den är naturligtvis från en cykeltur;) Alternativt hävdar jag envist att det är ett mätfel...
När det gäller programmet förstår jag hur du menar, vi hade nog alla kunnat gå mycket djupare. Om vi haft två timmar var, istället för 25 minuter att dela på. Men så är det ju alltid.
Posted by: Joakim Jardenberg | 16 februari 2009 at 23:18
Jag är rätt imponerad över vilken koll folk har om när de nämns i olika sammanhang. Det börjar verkligen bli som det där sjätte sinnet som Clive Thompson pratar om som "ambient awareness", när bloggar och mikrobloggar och statusuppdateringar blir som en kontinuerlig ström av sinnesdata.
Vad gäller programmet så är det på ett sätt konstigt att man inte får sina 2 timmar, om det är ett angeläget ämne. Då hade man ju kunnat producera ett radioprogram som faktiskt var något att spara på och sprida också, som en referens till ett resonemang.
Idag blir mediebevakning ju inte intressantare för att alla medier känner sig tvingade att rapportera en liten snutt var... Och att traditionella medier inte vet hur man länkar till information, ens på deras webbsidor, gör ju inte saken bättre heller.
Posted by: Simon | 17 februari 2009 at 08:44
@Simon: det är därför bloggarna är en sådan gudagåva för det djupare samtalet. Ibland, inte alltid med ofta nog, så kan man låta texten svälla över alla gränser. Givetvis blir aldrig allting sagt ändå - det vore ju förfärligt - man två timmars läsning är ju ingen match att dundra in ;)
Det är fan så mycket svårare att skriva kort...
(och kollen, den skyller jag på utmärkta ego-filter)
Posted by: Joakim Jardenberg | 17 februari 2009 at 17:47
Ja, jag hoppas ju också att bloggarna kan fylla det syftet, men ibland är jag tveksam. Dels för att folk tenderar att hålla sig till andra människor som tycker som de själva, och kanske framför allt för att innehållet på bloggarna så snabbt blir "osynligt". Vi har hållit på i 5 år nu, har massor av material som ligger "under ytan" och som är svårt att lyfta upp. Enda sättet är att göra en webb-sökning ner i "smeten" och hoppas att nåt kommer upp när man fiskar...
Posted by: Simon | 18 februari 2009 at 10:22
Meta-observation: @namn har blivit en defacto-standard för ett publikt meddelande med en specifik mottagare.
Tänk att det tagit 14 år av web-existens för det beteendet att växa fram.
Bygger också på att man har ett unikt identiferbart namn, åtminstone i den kontext som det publika meddelandet publiceras.
Posted by: Erik Starck | 20 februari 2009 at 23:04
Själv tycker jag att det nya bruket av @ är lite förvirrande. Jag läser det fortfarande som en partiell epost-adress, men det ändras väl snart. Jag har ju lyckats börja läsa smileys halvvägs, så...
@ betydde ju ursprungligen à, som i 13 grisar à 15 kronor, på engelska 13 grisar "at" 15 kronor, och det känns som om det blev ett litet hopp i betydelserna när det började bli ett plats-betecknande ("lokativt") "at" i epost-sammanhang.
Men om vi tycker det är okej att det är lokativt så kan jag väl tycka det är okej att göra den nya betydelseförskjutningen. I en epostadress betecknar det som står efter @ kontexten som man ska göra tolkningen inom, och så kan man tolka det nya bruket också.
@erik anger att det är något som sägs som ska hållas inom kontexten erik.
Sen kanske man inte kan säga att det här bygger på unikt identifierbara namn, mer än något annat som sägs. Allting vi säger är sådär lite lagom underbestämt, så länge vi inte har en aristotelisk modell med band som knyter orden till tingen. Nuförtiden kanske det blir en myndighet som utfärdar unika etiketter som kopplas till specifika objekt (som sedan inte får delas eller byggas ihop med något annat, för då vet vi inte hur vi ska referera otvetydigt igen...).
@namn verkar också kunna användas på ett lite annat sätt, förresten. Lite som en teaterviskning, när jag säger något från scenen som är riktat till en viss person men som alla kan höra. Det blir lite exkluderande för den som inte är adressaten. Så här till exempel:
@Erik: Vi hörs.
@Alla andra: Ha en skön helg.
Posted by: Simon | 21 februari 2009 at 07:38