Infontology

Ska man vara anonym på nätet?

Den här frågan måste vara fel ställd, inser jag efter att ha funderat lite, läst på Elza Dunkels blogg och lite av den forskning hon baserar sig på.

I oktober dök det plötsligt upp signaler om att man inte skulle vara anonym på nätet, och Elza fann sig och norske kollegan Petter Bae Brandtzæg debattera i radio mot norska Rädda barnen. Deras tes var, något oväntat, att det var skadligt att vara anonym på nätet.

Ett par månader senare fick jag genom Elza tag på den studie som sas ligga bakom den nya slutsatsen, ett bidrag till en konferens i Barcelona anordnad av European Communication Research and Education Association, ECREA.

I denna undersöker nämnde Brandtzæg och kollegor trakasserier på nätet i ett "höganvändnings- och högriskland" som är Norge. (Kontexten är Europa, och de övriga länderna i kategorin är Estland, Holland och England.)

Studie 2 är där man kommer fram till slutsatserna om anonymitet, och där har man under 2007 intervjuat användare i de då fyra största nätgemenskaperna (social networking systems, SNS) i Norge.

Jag blir inte riktigt klok på den slutsats som sammanfattar diskussionen om anonymitet:

Participants in our study that suffered from harassment were mainly members of SNSes where users mainly choose nicknames instead of real names. This suggests that anonymity using SNSes might be regarded as a facilitator of a more negative outcome in terms of aggression and hostility or “flaming” (see also Kaare, Brandtzæg, Heim, & Endestad, 2007), and should therefore be avoided. [min kursivering]

Det är som om författarna tror att man kan ändra en egenskap hos denna nätgemenskap och på detta sätt undvika trakasserier. Men i själva verket är ju användarna oftast medvetna om huruvida de är på en anonym sajt eller på en där de framträder med namn, och agerar därefter.

Men visst, det är mest den sista lilla bisatsen som är konstig, men väldigt viktig för vilka resultat man väljer att föra fram av studien. Författarna fortsätter dock med intressanta saker om beteende på nätet:

Furthermore, several of the SNSes users that reported harassment and sexual solicitation did experience this in sites that were associated with quite a bad and sex-related reputation. Harassment may, therefore, not follow the person, but rather the SNS, in terms of anonymity policy and community goal. However, early teenager girls are in a period of sexual orientation (Jackson, 2006) and several of the girls in these SNSes (e.g. www.deiligsts.no and www.penest.no ) do have revealing pictures of them self, showing their ass or tits. These girls that report this as sexual solicitation seem to have a quite ambivalent relation to sexual attention because it is quite new to them and because of the age differences: On the one hand, they seek sexual attention by uploading revealing pictures and on the other hand they think the sexual attention is scary and find it vulgar.

En bit senare kommer dock ett stycke som jag finner helt omöjligt att förstå, framför allt den första meningen:

Based on our data, particularly younger girls in the age 14-16 years seem to behave more risky because they might be more inhibited in SNSes where the users are acting anonymously. One explanation is that young people online communicate unrestricted when they are anonymous, because they in a way feel kind of safe as they act anonymous. However, this unrestricted communication and presentation might facilitate contact with paedophiles and others more easily. The quotes and experiences from the participants also point out a very uninhibited behaviour online, where some young people easily get in touch with (what is perceived to be) sex oriented older men, not despite their anonymous behaviour, but because of the anonymous behaviour. [min kursiv]

Är det så att det ska stå "disinhibited" i stället? Författarna citerar inte John Suler, men Elza kunde ha tipsat dem om intressanta artiklar om "the online disinhibition effect" som hon skrev på sin blogg om redan i maj 2007.

Det blir lätt långt och segt att skriva om sånt här, men jag tycker det är viktigt att förstå dynamiken på de här nätgemenskaperna. Dels hur beteendet hos användarna förändras om man förväntas eller tillåts vara anonym, dels vilken sorts anonymitet vi pratar om. Är det här att vara anonym? (En bild som författarna använder i uppsatsen, från penest.no.)

När jag tittade på motsvarande sidor blev jag helt förvånad över att många skickar bilder där de är lätt igenkännbara. Men visst, den här flickan är ju också anonym, för jag vet inte vad hon heter. Men medan flickan här ovan kan gå på ICA-butiken och handla utan att nån tittar underligt på henne så skulle jag säga att situationen är helt annorlunda för flickan nedan.

Och jämför man båda dessa bilder med någon som drar runt på online-forum och prövar sina spirande politiska åsikter med att gå i svaromål mot andra anonyma användare i en text-baserad diskussion, då har vi ju en helt annan form av anonymitet.

Var det anonymiteten eller bristen på anonymitet som fick flickan att ladda upp den här bilden? Eller är anonymitet ett begrepp som inte säger så mycket i det här sammanhanget?

/Simon

Vi börjar bli klara med våra texter...

...till lärarhandledningen vi håller på med, finansierad av .se, så nu behöver vi lite hjälp.

Den kretsar kring begreppen maskiner, datamodeller och människor, och går in på en hel del som vi har skrivit om här på Infontology tidigare, som den mänskliga faktorn och relationer på nätet och i verkligheten.

Även om målgruppen är "lärare" så riktar vi oss även till en mycket bredare publik.

För att texterna ska bli så bra som möjligt skickar vi gärna ut dem om det är någon som vill läsa och ge synpunkter.

Hör av er per epost eller skriv en kommentar -- epostadressen i kommentaren går bara till oss och visas inte.

/Simon

Grannar: Eudoxa och vikten av kontraster

Tankesmedjan Eudoxa ägnar sig åt många av de fenomen som Infontology också fokuseras kring. Däremot är Eudoxas "anda" väldigt annorlunda, åtminstone så som den kan utläsas ur deras publikationer och nättexter. Detta får mig att tänka på att grannar som man inte är överens med också är väldigt viktiga, särskilt om de är så artikulerade och kunniga som gänget bakom Eudoxa.

För ett tag sedan skrev jag ett långt, för vissa kanske lite kryptiskt, inlägg om konsten att tänka fritt. Kontentan var tydlig nog: att verkligen tänka fritt kräver att man verkligen prövar olika tankemöjligheter vad gäller en sak mot varandra. Mot denna bakgrund är jag glad att Eudoxa finns här i Sverige.

Nu är det inte mycket här i världen som är svart eller vitt och jag är säker på att det finns en del överensstämmelser och sympatier mellan Eudoxa och Infontology (något som dock ännu inte har utsatts för någon verklig prövning). Men för att bara kort säga något om vad som jag anser skiljer mig och Eudoxa åt, så kan jag peka på följande.

I sin presentation skriver Eudoxa:

We work for a diverse society based on a strong moral foundation of individual rights, where individuals have the right to utilize modern technology and medicine according to their own moral judgment. We believe this foundation promotes tolerance and acceptance that will tie our society together, not break it apart. The inspirations behind our vision are a firm belief in individual liberty, free enterprise, a limited government and that ideas have impact on our society.

För mig är påståendet "a strong moral foundation of individual rights" problematiskt. Ty vad är grunden för "individual rights"? Det låter väldigt atomistiskt, som om vi som individer existerade frikopplade från familj, vänner, kulturella traditioner och geografiska sammanhang. Många människor i vårt samhälle kan nog uppleva tillvaron så, åtminstone ibland, men för mig är detta ett problem, inte ett ideal.

Med tanke på svårigheten (jag skulle säga omöjligheten) att basera en allmän moral i individen, så blir nästa påstående också problematiskt, att "individuals have the right to utilize modern technology and medicine according to their own moral judgment". Här underförstås det inte ens någon mera allmängiltig vägledning för på vilka grunder individen skulle kunna göra sådana avgöranden. Jag, däremot, eftersträvar att försöka artikulera sådana fundament.

"Tolerans" och "acceptans" är meningsfulla bara som preliminära hållningar, innan man har satt sig in i en sak och bildat sig en klarare uppfattning. När man har gjort det så kommer vissa andra uppfattningar, sedvänjor eller moralfilosofier inte att kunna tolereras. Därför är den här sortens ställningstaganden alltid konfliktbefrämjande. (Försök tänka och tala fritt en tid och se själv vad som händer.) Nyckeln till hur detta hanteras i samhället ligger inte i "tolerans" och "acceptans", utan i att ha en intellektuell och politisk tradition, som tillåter sådana konflikter att brytas mot varandra utan att blodvite uppstår. Demokrati, med andra ord. "Tolerans" och "acceptans" i sig är inte detsamma som demokrati (sådan den borde vara), utan ett recept på ett darwinistiskt samhälle.

Vad gäller "free enterprise" och "limited government" är jag för detta, så länge "free enterprise" är något som utövas av individer och mindre, gärna lokalt förankrade grupperingar, men det förlorar sin mening om samma uttryck tillämpas på transnationella, teknokratiska korporationer. Och att kredit i budgetar och bokslut, såsom fallet är idag, anses vara det enda högsta värde som sällan eller aldrig är förhandlingsbart, ser jag också som problematiskt.

Som ni förstår finns det mycket att diskutera i relation till Eudoxa och för detta är jag dem tacksam!

/Per

Sexuell upphetsning -- mätningar och rapporter

Jag gillar undersökningar som visar på hur människan "objektivt" upplever en sak men i ord rapporterar en annan.

Den här gången gäller det sexuell upphetsning, och otroligt spännande könsskillnader mellan män och kvinnor, som jag tror kommer att bli så kontroversiella att jag inte ens vill ge mig in i diskussionen om vilka slutsatser man skulle kunna dra. Läs själva artikeln och se.

Mätningarna är i princip blodflödesmätningar i könsorganen under tiden man exponeras för olika visuella stimuli, och parallellt med det kunde deltagarna rapportera sin upphetsning. Det intressanta blev avvikelsen mellan det "objektiva" blodflödet och de "subjektiva" rapporterna.

Ja, jag tror att jag vågar säga så mycket som att för männen fanns det huvudsakligen en överensstämmelse mellan mätningarna och rapporterna, medan för kvinnorna kunde man mäta upphetsning för stimuli som de inte alls rapporterade att de blev upphetsade av. (Om jag säger "chimpans", klickar ni på länken då?)

Via Erik, som av rubriken att döma gärna hade varit med i försöken... /Simon

Tid, tillgång, smak och musik

Mårten skriver en del spännande i en kommentar till ett tidigare inlägg om hur man förr skapade sin musiksmak, och huruvida det spelade nån roll att det tog mer tid förr att hitta alla influenser, på blandband och i backar av utgallrade LP-skivor. Några reflektioner över detta:

Min egen nuvarande musiksmak skapades i princip med början 1991, när jag började umgås med en god vän, T. Det var förstås mycket lyssnande och lånande av LP-skivor och band, och ljudkvaliteten var sådär, men det spelade ju ingen roll.

Mest fascinerad var jag av att T hade hittat allt det här och på något sätt fått ihop till en helhet som kunde fylla olika behov -- det var inte precis mainstream-musik, men ändå något som kunde köpas i en välsorterad skivaffär.

Idag kan man mer eller mindre ta vilken artist som helst av de som jag exponerades för och mata in artisten i last.fm eller Spotify och så hittar jag de andra som fanns med i klustret. Idag med Internet-tjänsterna hänger artisterna i stället ihop i ett socialt genererat kluster på ungefär samma sätt som de hängde ihop i T:s huvud. Det gör att jag ser på T och hans musiksmak med mycket mindre fascination, som om det fanns något förutbestämt i det han gjorde...

Jag tror absolut att det spelade roll att det tog tid att forma sin musiksmak, men kanske mindre för själva tidens skull än för att det var en person som stod för rekommendationerna, och som kunde lägga fram musiken i en intressant ordning, så att man kom i kontakt med bra inkörsportar till nya former av musik. Jag har funderat på att lägga ut Spotify-listor till klassisk musik, men tänkt att man var tvungen att ha olika listor för vana och ovana lyssnare. Det blir lite som med franska ostar.

Jo, tiden spelade förstås en viktig roll också. Ibland funderar jag på att "audioscrobbla" för att se hur många gånger jag lyssnar på vissa låtar. Det är fascinerande med musik hur den kan passera olika stadier över tiden när man lyssnar om och om igen.

Sen kan jag undra lite över tillgängligheten också -- jag hade en kollega för några år sen som laddade ner alla filmer som hon och familjen såg, och som nästan hade slutat titta på film, för hon kunde ju göra det när hon ville, och det fanns oftast något bättre att hitta på vid varje givet ögonblick.

TV har ju traditionellt byggt på att höja "suget"/efterfrågan genom en begränsning av "utbudet" i det att man har varit tvungen att titta vid en viss tid. Alla som spelat in på DVD/video/hårddisk har väl råkat ut för att man sen inte har tittat på den inspelade filmen.

Jag undrar om liknande gäller för musik, men musiken är ju annorlunda bland annat eftersom många lyssnar samtidigt som de gör något annat, och den konkurrerar inte lika kraftigt om uppmärksamheten.

/Simon

Grannar: The New Atlantis

The New Atlantis är nog min favorit bland de internationella Infontology-grannarna. Alltid intressanta, ofta djuplodande artiklar om sådant vi också bevakar och bryr oss om. Och allt går att läsa på nätet dessutom. Tidskriftens namn anspelar på Francis Bacons visionära bok från 1627, vilken förebådade ett teknologiserat, vetenskapsstyrt samhälle:

To a great extent, we live in the world Bacon imagined, and now we must find a way to live well with both its burdens and its blessings. This very challenge, which now confronts our own society most forcefully, is the focus of this journal.

Likheterna med vår egen presentation är tydlig: "I varje teknologi finns i grund och botten alltid människan i centrum och 'den mänskliga faktorn' behöver komma i blickpunkten mycket tydligare än hittills." Själsfränder, således. På ett plan är det ju märkligt att man faktiskt behöver göra både sig själv och andra människor uppmärksamma på att de, vi, är viktigare än maskiner... Men så är det.

I senaste utgåvan finns t ex en mycket tänkvärd artikel av Christine Rosen om People of the Screen, som bl a handlar om något vi skrivit om ett flertal gånger, nämligen kontrasten mellan böcker och "skärmmedia":

For centuries, print literacy has been one of the building blocks in the formation of the modern sense of self. By contrast, screen reading, a historically recent arrival, encourages a different kind of self-conception, one based on interaction and dependent on the feedback of others. It rewards participation and performance, not contemplation. It is, to borrow a characterization from sociologist David Riesman, a kind of literacy more comfortable for the “outer-directed” personality who takes his cues from others and constantly reinvents himself than for the “inner-directed” personality whose values are less flexible but also less susceptible to outside pressures.

/Per

Städer är inte bra för oss

Mer än hälften av Jordens befolkning bor nu i städer. Städer lockar uppenbarligen. Suger åt sig människor. Man vad händer med oss när vi väl har hamnat där? The Boston Globe skrev i början av året om ny forskning som visar hur våra hjärnor påverkas av stadslivet.

Just being in an urban environment, they have found, impairs our basic mental processes. After spending a few minutes on a crowded city street, the brain is less able to hold things in memory, and suffers from reduced self-control. [...] cities actually dull our thinking, sometimes dramatically so.

Och vidare:

The reason such seemingly trivial mental tasks leave us depleted is that they exploit one of the crucial weak spots of the brain. A city is so overstuffed with stimuli that we need to constantly redirect our attention so that we aren't distracted by irrelevant things, like a flashing neon sign or the cellphone conversation of a nearby passenger on the bus. This sort of controlled perception -- we are telling the mind what to pay attention to -- takes energy and effort. The mind is like a powerful supercomputer, but the act of paying attention consumes much of its processing power.

Det positiva i studierna är att naturliga omgivningar, om så bara träd och små parker här och var utanför fönstren och bland gatorna, har påtagligt lugnande effekt. Jag kan inte låta bli att tänka: Om nu stadsmiljön i sig är så krävande för vår "uppmärksamhetskraft", hur blir det då när vi till detta lägger mobiler och andra trådlösa tillgänglighetsprylar? Tänk om vi blir dummare?

/Per

Grannar: Erik Starck

Erik Starck är en flitig bloggare, entreprenör och skribent och skriver om många aspekter av teknologi, samhälle och framtid, oftast relevant för Infontology, men också ofta från en mer "liberal" utgångspunkt -- jag vill inte skriva "optimistisk", utan snarare menar jag en grundinställning att många fenomen klarar sig bra om man släpper dem "fria".

Bloggen Framtidstanken var länge en mycket intressant publikation, och som en spinoff av den tillkom rapporten Den nya politiken som Erik skrev för tankesmedjan Eudoxa. Nu uppdateras inte Framtidstanken alls lika ofta som för några år sen.

Framtidstanken ägnar sig åt den accelererande utvecklingstakten och dess inverkan på samhället, systematiserat i tre "megatrender". Ur Framtidstankens manifest:

• Globaliseringen, vilket leder till nationalstatens död och städerna som de starka noderna i det internationella nätverket.
• Automatiseringen, vilket leder till kraftigt pressade priser på de flesta arbetsuppgifter vi idag använder människor till och en ständigt accelererande teknisk utveckling.
• Individualiseringen, vilket leder till ett fokus på hälsa, personligt välbefinnande, erkännande från andra och mental stimulans.

Bloggen Opportunity cloud är i så fall en mer "optimistisk" publikation som tittar på mänsklig aktivitet i "möjlighetsmoln", definierat som "summan av alla positiva möjliga saker som kan hända dig om du gör något för att de ska hända". En typisk, men intressant, inställning hos en entreprenör.

Dessutom bloggar han på gruppbloggen Skiften, som är uttalat "framtidsoptimistisk", vad nu det kan betyda... Den är intressant såtillvida att det finns en grupp människor som alla skriver om samma tema en vecka, men lite för inskränkt på grund av medlemmarnas alltför lika åsikter och utgångspunkter. En plats att kolla vad som är på gång, snarare än att kanske sätta sig in i en intressant debatt, om jag får vara lite bitsk...

Erik stötte jag på första gången på Pär Ströms diskussionslista Stromlist, för 4-5 år sen, och noterade hans då ohämmade optimism och ovilja att kritisera och reglera teknikutvecklingen. Sen dess har väldigt mycket hänt, eller så har jag förstått honom bättre, och några av de mest intressanta infontologiska diskussionerna har förts med den ofta mycket påläste och intresserade Erik.

/Simon

Trehundramiljondollar-knappen

Genom att ändra ett användarflöde på en ehandelsplats från en "Register"-knapp till en "Continue"-knapp fick användbarhetsföretaget UIE kundens försäljning att öka med 300 miljoner dollar för ett år.

Jag ska börja göra konsulting på provisionsbasis i fortsättningen...

Tips från Erik. /Simon

"Framtiden for dummies"

Detta är den något märkliga "förtiteln" på en artikel i Sydsvenskan idag om interaktiondesign. Inne i tidningen är rubriken "Maskiner för människor". Julia Svensson har intervjuat personer från The Astonishing Tribe. Titeln får mig att undra vilka dumbommarna är.

"Vi vill att världen ska få vackrare och mer lättanvända telefoner" säger Ludvig Linge på TAT.
Svensson ställer bra frågor:
"Jag tänker mig att människor har en vilja att förstå hur saker hänger ihop. Men vad får det för konsekvenser i det långa loppet att produkterna blir omöjliga att begripa?"
Linges svar tål att tänka på:
"Tekniken blir alltmer komplicerad. Men det ställer också högre krav på att systemen kan berätta vad som är fel när de inte fungerar. Jag tror inte att människor kommer att bli apatiska och sluta vara nyfikna -- bara för att teknik är omöjlig att förstå. Vi kommer att få möjlighet att begripa nya saker. Abstraktionsnivån höjs hela tiden. Du kanske inte bryr dig om ettor och nollor inuti din dator, däremot vill du veta mer om hur internet fungerar och hur det påverkar vår värld."

Jag håller med Linge om att många kanske vill (eller åtminstone skulle behöva) veta mer om hur internet fungerar och hur det påverkar oss. Detta har vi ju skrivit om här på Infontology i över fem år nu, så det är klart att jag tycker att det är viktigt. Men det där med att "abstraktionsnivån höjs hela tiden" gör mig fundersam. Det är ju sant och det är nog också detta som föranleder Svenssons fråga. Men vad får det för konsekvenser när detta abstraherande gör mer och mer av vår vardagsteknologi i princip obegriplig, inte minst när man tänker på hur saker och ting kopplas ihop och vävs in i "gamla vanliga" mänskliga aktiviteter? Som därför inte längre blir "de gamla vanliga".

Artikeln nämner ett antal exempel på IT-användning i vardagen, de flesta än så länge mest på idé- och prototypstadiet, men de ger en fingervisning om vad som läggs i uttrycket "maskiner för människor": musikspridning på bussen via bluetooth, omvandling av streckkoder till hiphoploopar, dokumentation av äldres möte med sjukvården, toaskyltar som byter plats (dvs ömsom herr, ömsom dam), ett bord som visar olika ljusmönster beroende på hur konversationen artar sig.

Exemplen i artikeln är antingen bara "kul", irriterande eller etiskt ambivalenta. Alla som känner sig dumma inför allt detta kan ju fundera över vad det innebär när vi alla överöses med mer eller mindre genomtänkta produkter av detta och otaliga andra slag, den ena obegripligare än den andra.

/Per