Detta är den något märkliga "förtiteln" på en artikel i Sydsvenskan idag om interaktiondesign. Inne i tidningen är rubriken "Maskiner för människor". Julia Svensson har intervjuat personer från The Astonishing Tribe. Titeln får mig att undra vilka dumbommarna är.
"Vi vill att världen ska få vackrare och mer lättanvända telefoner" säger Ludvig Linge på TAT.
Svensson ställer bra frågor:
"Jag tänker mig att människor har en vilja att förstå hur saker hänger ihop. Men vad får det för konsekvenser i det långa loppet att produkterna blir omöjliga att begripa?"
Linges svar tål att tänka på:
"Tekniken blir alltmer komplicerad. Men det ställer också högre krav på att systemen kan berätta vad som är fel när de inte fungerar. Jag tror inte att människor kommer att bli apatiska och sluta vara nyfikna -- bara för att teknik är omöjlig att förstå. Vi kommer att få möjlighet att begripa nya saker. Abstraktionsnivån höjs hela tiden. Du kanske inte bryr dig om ettor och nollor inuti din dator, däremot vill du veta mer om hur internet fungerar och hur det påverkar vår värld."
Jag håller med Linge om att många kanske vill (eller åtminstone skulle behöva) veta mer om hur internet fungerar och hur det påverkar oss. Detta har vi ju skrivit om här på Infontology i över fem år nu, så det är klart att jag tycker att det är viktigt. Men det där med att "abstraktionsnivån höjs hela tiden" gör mig fundersam. Det är ju sant och det är nog också detta som föranleder Svenssons fråga. Men vad får det för konsekvenser när detta abstraherande gör mer och mer av vår vardagsteknologi i princip obegriplig, inte minst när man tänker på hur saker och ting kopplas ihop och vävs in i "gamla vanliga" mänskliga aktiviteter? Som därför inte längre blir "de gamla vanliga".
Artikeln nämner ett antal exempel på IT-användning i vardagen, de flesta än så länge mest på idé- och prototypstadiet, men de ger en fingervisning om vad som läggs i uttrycket "maskiner för människor": musikspridning på bussen via bluetooth, omvandling av streckkoder till hiphoploopar, dokumentation av äldres möte med sjukvården, toaskyltar som byter plats (dvs ömsom herr, ömsom dam), ett bord som visar olika ljusmönster beroende på hur konversationen artar sig.
Exemplen i artikeln är antingen bara "kul", irriterande eller etiskt ambivalenta. Alla som känner sig dumma inför allt detta kan ju fundera över vad det innebär när vi alla överöses med mer eller mindre genomtänkta produkter av detta och otaliga andra slag, den ena obegripligare än den andra.
/Per
Jag förstår inte gammal god vardagsteknologi heller. Hur kan kraften bli större när man växlar ner i en växellåda? Jag kan inte ärligt säga att jag fullt ut förstår var den där extra kraften kommer ifrån. Än värre är det med elektricitet - hur kan en strömstyrka transformeras till en annan? Hur kan elektroner som flyttar sig i en tråd få en elmotor att snurra? Även icke-teknologi är bortom vad jag förstår - hur fungerar ämnesomsättningen?
Men med en blandning av abstraktion och blind tillit så kan jag ändå leva i och känna mig hemma i den här världen. Jag har svårt att se varför inte samma sak skulle gälla bara för att tekniken är ny.
Posted by: Tommy | 12 januari 2009 at 09:36
Denna typ av diskussion beror förstås på vad man menar med "förstår". Du har absolut en poäng, Tommy. Men ta växelexemplet. Nog förstår man det så till vida att man faktiskt känner hur kraften ökar när man växlar ner och sedan åter trycker på gaspedalen. Någon motsvarande relativt direkt intuition har åtminstone inte jag vad gäller min mobil. Min förståelse av den, i den mån jag har någon, är enbart abstrakt.
Till detta kommer frågan om i vilken utsträckning jag själv (eller någon annan) kan fixa något om det inte fungerar. Idag kastar man ju ofta dyra elektroniska komponenter (styrdon i bilmotorer t ex) och sätter in nytt eftersom det är "dyrare" att hitta felet än att bara byta mot nytt.
Men det viktigaste, vågar jag påstå, är att obegripligheten är på en annan nivå när det gäller hopkopplade digitala teknologier, än när det gäller kraftöverföring eller strömförsörjning.
Den slutsats jag drar av detta är att teknologin numera håller på att bokstavligen bli en andra natur, som kanske är på väg att bli lika gåtfull i summan av sina delar som den naturliga ekologin, med sina otaliga enskilda "hopkopplade" ämnesomsättningar. Detta behöver inte nödvändigtvis vara "negativt", men det är definitivt ett annat perspektiv på teknologi än den vanliga -- när vi bara ser den som redskap. I den nya artificiella ekologin är vi lika mycket komponenter som "användare" och detta spär på begriplighetsproblemet, eftersom det förutom teknikförståelse också krävs självreflektion.
Posted by: Per | 12 januari 2009 at 09:59
"Nog förstår man det så till vida att man faktiskt känner hur kraften ökar när man växlar ner och sedan åter trycker på gaspedalen. "
Förstår man? Eller noterar man bara att det fungerar som det ska?
Jag tror inte skillnaden går mellan "gammal" och "modern" teknologi, utan mellan pålitlig och opålitlig. Växellådor numera är tillförlitliga, kraften ökar alltid när man växlar ner och det är sällan de går sönder - därför kan de abstraheras bort. Jag antar att det fanns en tid när man på ett helt annat sätt var tvungen att reflektera över sin förståelse för växellådan, eftersom risken var mycket större att man var tvungen att fixa med den.
Sedan håller jag med dig om man vill förstå, så är växellådan - mekanisk och konkret - lättare att begripa sig på än en mobiltelefon. Men å andra sidan har vi andra saker i vår historia som är svårare att förstå sig på - till exempel ämnesomsättningen.
Så jag tänker ge mig på en hastigt framimproviserad samhällsteori:
I tider där den formande teknologin är lätta att begripa, till exempel under den mekaniska industrins framväxt, så får förnuftet en framträdande roll.
I tider när den är svår att begripa, som när vi var beroende av våra kroppar och av de helt oförutsägbara och obegripliga naturkrafterna, och i nutiden när man inte har ens ett rimligt hopp om att förstå sig på mobiltelefoner och subprimelån, så får religionen en allt mer framträdande roll.
Posted by: Tommy | 12 januari 2009 at 11:11
Jag är inne på samma tankar som du nämner i din improviserade samhällsteori. Om det ligger något i detta (och det tror jag att det gör!) så förstärker det faktiskt analogin jag antydde mellan den naturliga och den artificiella ekologin. När samhällen levde nära sammanbundna med sin naturliga omgivning, så var de också mera "religiösa".
Detta skulle ju innebära två saker:
1. Att vi nu genomlever en "nyskapande återgång" till tankeformer som ligger närmare de "gammalmänskliga", men under andra yttre förhållanden. Jag kan se många tecken på det (också i mina egna intressen).
2. Att den förnuftstro som karakteriserade den första industrialiseringen hörde till ett övergående stadium och alltså inte har någon universell giltighet.
Av detta har jag dragit slutsatsen, att "förståelse" inte längre på ett meningsfullt sätt (enbart) kan likställas med intellektuell, abstrakt förståelse, utan har mera med utvecklandet av adekvata intuitioner att göra. Jag skulle m a o vilja förankra förståelsen djupare i den enskilda människan själv, snarare än (bara) i text- eller modellbaserade uttryck.
Detta är anledningen till att jag brukar betona medvetenhet som ett centralt mänskligt värde. Det är just här som det gäller att inte vara dum.
Posted by: Per | 12 januari 2009 at 11:51
Apropå något liknande resonemang om hur – föregivet genomgripande – Teknik/datorer/internet påverkar våra liv, började jag häromdagen fundera på hur mycket internet egentligen förändrat tillvaron som vi upplever den i väsentliga avseenden.
Jag kom inte på särskilt mycket som är viktigt och som jag verkligen upplever helt annorlunda. Något som känns lite tryggt att tänka på i det sammanhang som Pers inlägg tar upp.
Ett exempel är musik, som nu kommer till många via internet och MP3-spelare, vilket ofta beskrivs som revolutionerande. Ökad tillgänglighet, sökbarhet, mångfald, kanske billigt och man kan ha det med sig över allt. Stor skillnad jämfört med 20 år sedan, men ändå inte.
Jag hittade för ca 20 år sedan ett kassettband med väldigt bra musik på i en container. Heminspelat och omärkt. Några månader senare rotade jag i skivbackar på Åhléns (Tempo?) med skivor som på något sätt var lite defekta och kostade 9.90 eller 19.90. Jag kände igen några ord i en titel från kassetten, som visade sig vara Black Sabbath. Jag köpte alla deras skivor på en gång för någon 100-lapp. Det ledde sen till att jag lyssnade på OZZY och Dio, gick på konserter fick gemensamt intresse med andra som också gillade det etc. Jag spelade av dem på kassett och hade dem i en walkman vart jag gick.
Visst tog det lite längre tid, och en walkman klumpigare och mer begränsad. Men när jag kände efter innebar inte det någon avgörande skillnad. Känslan av att ha upptäckt riktigt bra musik och skaffa sig tillgång till mer av den och bära med sig den och lyssna när man cyklade till skolan var densamma som att hitta något på Itunes och ha det i Ipoden när man promenerar till jobbet.
Och ju mer jag tänker i liknande banor, desto mindre känns det som om något verkligen ändrats i grunden. Jag använder datorer och internet många av dygnets timmar och njuter av det, men ändå. Det var lika kul att stå med en airbrush-spruta i en rivningslokal och färglägga tävlingsplanscher på arkitektkontoret 1989 som att sitta vid Photoshop 2009. Det är inte roligare att spela stråkkvartett-arrangemangen som är gjorda i Finale än de som plitades ner med blyerts. Det är definitivt inte roligare att spela fotboll på Xbox än i stadsparken. Räkningar är inte roligare att betala på internetbanken än på posten. Det går dessutom åt lika mycket tid, fast i kön på posten kunde man sitta och fundera med sin walkman och sen låta någon annan lägga in betalningarna.
Jag försöker inte säga att det var bättre förr. Bara att det inte är så annorlunda nu som tycks vara den allmänna uppfattningen. Dygnets 24 timmar och förmågan att sålla och njuta styr till sist lika mycket nu som förr hur mycket vi ”får ut” av tillvaron.
Och om man inte köper rakt av att IT har revolutionerat hela vår tillvaro, kan man istället (som ju Infontology gör!) fundera över vilka förändringar som kommer med IT som verkligen kommer att betyda något.
Att acceptera att tekniken kryper innanför sitt skal och upplevs/används via ett gränssnitt kan jag tycka är lite sorgligt. Jag tillhör dem som förstår en växellåda, och möjligen skulle kunna laga en om det knep, men som definitivt inte kan laga en dator på nivån över starta om.
Man kan reflektera över att vårt skolväsende för 20-30 år sedan faktiskt hade ambitionen att lära ut hur explotionsmotorn, växellådan, elekticiteten mm fungerade till alla, redan i högstadiet. Min gräns gick väl ungefär vid transistorer. Men som Per är inne på är väl det viktigare om stora system blir obegripliga snarare än enskilda apparater.
Posted by: Mårten Belin | 16 januari 2009 at 20:59
Mycket att tänka på, Mårten!
Ju mer jag har tänkt på det och studerat saken, desto svårare har jag fått att sätta fingret på vad som är de viktigaste konsekvenserna av internet och digitaliseringen. I Infontologys annaler finns många exempel, ofta förknippade med de mera storskaliga samhälleliga effekterna, men kanske inte så lätta att sammanfatta i en formel.
Mycket är en kraftig förstärkning av något som fanns innan men som nu tilltar "i kubik", så att säga, snarare än att utgöra något "helt nytt". Men förstärkningen och accelerationen är så extrem, att den i sig själv blir något nytt. Detta spär i sin tur på den obegriplighet som var temat i detta inlägg.
I det "lilla" sammanhanget tror jag du nämner något viktigt när du skriver:
"Dygnets 24 timmar och förmågan att sålla och njuta styr till sist lika mycket nu som förr hur mycket vi 'får ut' av tillvaron."
Detta är sant, men för egen del finner jag att jag ägnar mycket mera energi åt att SÅLLA nu än jag gjorde förr. Det är faktiskt jobbigt och i princip kräver det (för min del) en strikt internetdisciplin, vad gäller tid och uppmärksamhet, fastän (eller p g a?) att jag är yrkesmässigt beroende av nätet.
Och jag tror att alla som har barn som kommit ur småbarnsåren märker, att man tillbringar mera tid och energi med att säga "Nej" än med att visa på möjligheter. Detta eftersom "möjligheterna" infinner sig närmast automatiskt hela tiden och eftersom barn/yngre ungdomar har liten egen förmåga att sålla.
Unga nu för tiden får knappast uppleva det du beskriver med banden i containern och rotandet i skivbackar, så som jag tolkar det -- och väl känner igen. Det man hittade på detta sätt hade, upplever jag, innebar ett djupare subjektivt värde än det mesta man "hittar" (väldigt lätt) nu för tiden.
Ibland är jag rädd för att "lättheten" och "tillgängligheten" nu för tiden främjar någon sorts ytlighet och flyktighet som gör OSS själsligen lättviktiga på något sätt, såvida vi inte bjuder motstånd.
Posted by: Per | 19 januari 2009 at 17:04
Detta är förvisso en stor och svår fråga - det går ju inte/är inte bra att skärma sig från alla "möjligheter". Men en reflexion är ändå att problemet med att sålla infinner sig/växer om man först ställer kravet på sig att "hänga med" och prova allt.
Jag har redan infört så många möjligheter i min tillvaro att jag förhåller mig ointresserad till exempelvis allt vad TV-, dataspel och onlineaktiviter, chat etc heter. Jag känner inget som helst behov av att först kolla och sen sålla.
Risken att man slutar i en stuga i skogen med en kopp kaffe och en transistorradio med P1 är ändå liten. Och gör man det kanske man trivs med det.
En anna fråga är förstås barnen, som kommer att kolla, så att man tvingas sålla. Men även där tror jag mycket på att man som vuxen presenterar de möjligheter man väljer - min devis är att allt som kan göras i verkligheten istället för på dator ska göras i verkligheten. Dottern får en ukulele istället för guitar Hero (som hon i och för sig är för liten för, men som princip)
Posted by: Mårten Belin | 29 januari 2009 at 10:24