Sedan september förra året är jag engagerad som konsult för ett omfattande
och mycket spännande utställningsprojekt på Malmö muséer. Slutmålet är en ny permanent stor utställning på Malmöhus slott, med invigning 2010. Arbetsnamnet är "Synen på naturen" och projektet är unikt på flera sätt, särskilt för sin radikala integrering av naturvetenskapliga och humanistiska synsätt, centrerat kring besökaren som person -- mitt i naturen, mitt i tekniken, mitt i tankarna om världen. Ingen "miljö" utan människor skulle man kunna säga. Ambitionen för utställningen sammanfaller inte så lite med Infontologyprojektet, så därför tänkte jag utveckla dessa likheter något.
På vår uppdaterade "Lite om oss själva"-sida framhåller vi nu ännu tydligare en viktig utgångspunkt för allt vi gör och har gjort under de senaste fem åren:
Infontology förespråkar ett integrerat, ämnesöverskridande perspektiv
och propagerar för det praktiska införandet av ett sådant på alla
utbildningsnivåer. Till detta hör också en mera kreativ koppling mellan
utbildning och näringsliv; här är en strikt ämnesuppdelning direkt
kontraproduktiv. I varje teknologi finns i grund och botten alltid
människan i centrum och "den mänskliga faktorn" behöver komma i
blickpunkten mycket tydligare än hittills.
För Simon som kognitionsforskare och mig som humanekolog har det länge varit självklart, att inte låta tänkande och forskning begränsas av artificiella ämnes- och fakultetsgränser. Specialisering, en radikal reduktion av vad som studeras, har kännetecknat den moderna vetenskapens hela historia. De framsteg detta har lett till är uppenbara för alla. Men idag är också baksidan av samma utveckling lika uppenbar. Vi har svårt att göra det, som reduktionismens ur-inspiratör René Descartes menade borde följa på uppdelningen av världen i allt mindre fack, nämligen att på nytt koppla ihop det vi har plockat isär, för att återvinna en helhetssyn, fastän nu med en ojämförlig detaljkunskap.
Detta återvinnande av helheten har visat sig vara svårt av två skäl. Det första är att vetenskapen, som sagt, numera är institutionellt uppdelad i fack. Den mest fundamentala uppdelningen härvidlag är den mellan natur- och humanvetenskaper. I den mån "helhetsförsök" pågår idag består dessa som regel av att naturvetenskaperna (i synnerhet biologin) strävar efter att ta över humanvetenskapernas studiefält. Detta innebär att alla perspektiv, som mera utgår från vår inre upplevelse och erfarenhet av att leva i världen får stryka på foten. Resultatet blir ingen verklig helhet, utan snarare vad jag brukar kalla en totalisering av delperspektiv.
Det andra skälet till att det har visat sig svårt att åstadkomma en intellektuellt bärkraftig helhetssyn, hänger ihop med ovanstående. Om det inte är försvarbart att totalisera ett naturvetenskapligt perspektiv, så är det naturligtvis inte heller försvarbart att totalisera ett humanistiskt sådant. Var och en som under en längre tid kämpar med detta problem inser, att det behövs ett genuint integrerande synsätt för att det hela ska gå ihop. För Infontologys del, med vårt fokus på de digitala teknologiernas omstörtande inverkan på oss och vår omgivning, innebär detta, att vi betonar att människa och teknologi inte kan förstås och inte bör studeras separat, utan alltid tillsammans. Detta kräver helt nya tänkesätt, på tvärs mot hävdvunna specialiseringar.
Vad gäller Malmö muséer så har den integrerande ambitionen i stor utsträckning, intressant nog, orsakats av en administrativ omvandling. För några år sedan avskaffade man den gamla uppdelningen i olika avdelningar, som naturhistoria, kulturhistoria och teknik, för att i stället placera alltihop under ett tak, bildligt talat. Den nya utställningen "Synen på naturen" kommer att bli det första påtagliga större uttrycket för denna omorganisation. Projektet innebär sålunda, att de tidigare avdelningar som sedan gammalt har arbetat separat, måste samarbeta i samma utställning.
Min första uppgift som konsult blev också att bidra till att hitta ett perspektiv och ett arbetssätt, som gjorde att arbetsgruppen, med företrädare för olika ämnen och funktioner, kunde börja arbeta mot det ambitiöst satta målet -- att utmana besökaren att se människan i naturen och naturen i människan. Samtidigt. Och då gällde det också, så klart, att inte glömma bort att vi numera lever lika mycket (ja, mer) i en teknologisk miljö som i en naturlig. Min andra uppgift handlade följaktligen om att hjälpa till att hitta ett samlande sätt att få själva innehållet att gå ihop, utan att det svämmade över alla bräddar.
Problemet var således både intellektuellt och konkret. Det handlade om att hitta ett fruktbart sätt att hantera det omfattande innehållet och en form för projektarbetet, som fungerade för alla inblandade och fick dem att entusistiskt arbeta mot ett gemensamt mål. Man kan säga att jag fick en katalyserande och inspirerande funktion i sammanhanget (min roll har inte varit projektledarens) men jag måste framhålla, att denna insats inte hade kunnat bära så god frukt om det inte hade varit för den kunnighet och idérikedom som finns hos muséets anställda i den här arbetsgruppen (och hos två konsulter från Damanco som också är engagerade och som även har bidragit stort till den ursprungliga idén). Vid det här laget har vi uppnått en ganska detaljerad och specifik gemensam vision som fungerar över förväntan.
Så långt står det i alla fall klart, att man kan komma mycket långt vad gäller ämnes- och kompetensöverskridande arbete, om man tar sig tid att verkligen prata ihop sig först. Någon sorts vag vision finns där från början, men den måste diskuteras och ältas om och om igen och den måste förankras hos deltagarna. Under en relativt lång tid verkar det som om inget händer, men när de inblandade väl har fått ett gemensamt språk, och märker att de kan påverka och inspirera varandra på ett obundet sätt, då händer det saker.
Museiprojektet befinner sig nu på manusstadiet, liksom för övrigt Infontologys lärarhandledningsprojekt, vilket på sitt sätt är lika ambitiöst -- åtminstone i förlängningen.
/Per
Recent Comments