Att recensera en bok kan med lite ansträngning göras till ett lönande uppdrag, men min erfarenhet är ändå att man inte får det att gå ihop om man inte recenserar en bok man ändå skulle ha läst. Det brukar ta fler timmar än man kan ta betalt för.
Detsamma, fast med råge, torde gälla för dataspelsrecensenterna. DNs Jonas Thente spelar först 170 timmar innan han tycker att spelet är moget för en recension. Undrar vad han fick för texten, eller om hur mycket av speltiden han kunde sätta upp som arbetstid...
Men det är fascinerande läsning för mig som bara har nosat på berättelser från dem som lever stora delar av sitt liv i spelvärldar. Det är intressant att notera hur världarna utvecklas för att komma till rätta med de grupp-beteenden som uppstår i världarna (och som det nog är svårt att förutsäga för utvecklarna innan spelet spelats igenom av några hundra tusen spelare)...
Några exempel:
Till exempel: alla som någon gång spelat ett mmorpg är till leda bekanta med det desperata tjatet "lfg". Looking for group: spelare som vill komma vidare, men inte kan fixa det på egen hand, bönar om assistens [sic].
I "Warhammer" är landskapet fullt av öppna grupper och platser som ersätter traditionella instances och som man bara kan hoppa in och delta i, utan att be om lov eller behöva organisera sig. Ryktet säger att bland annat den kommande expansionen av "World of warcraft" som av en händelse kommer att införa denna sortens demokratiska instanser.
Och sen är det ju problemet med de andra spelarna...
Jag tänker fortsätta spela "Warhammer online". Jag bara hoppas att vardagens orcher fortsätter med sitt "World of warcraft" och aldrig, aldrig hittar hit.
En lustig form av elitism. Det är inte de datorgenererade orcherna och de andra figurerna som är problemet, utan att det kan komma en massa störiga människor till världen.
/Simon
Comments