Infontology

Men vad ska man tro om Wikipedia?

För ett par år sen blev det ett himla liv i USA kring Wikipedia. Utlösande faktor var Wikipediaartikeln om John Seigenthaler (historien om fadäsen finns nu i Wikipedia). En kort översikt av en del reaktioner finns i denna USA Today-artikel. Kärnproblemet i denna incident var uppenbarligen möjligheten att publicera falsk information på Wikipedia. Det redaktörsystem som nu är i bruk tycks dock fungera hyfsat när det gäller att hålla sådant borta, även om det naturligtvis kan dyka upp tillfälligt, för att sedan raderas eller ändras. (Jfr dock slutet av detta inlägg...)

Min egen erfarenhet är att Wikipedia är mycket användbart och oftast "tillräckligt" pålitligt för begränsade syften, som att göra en snabbkoll, i flykten så att säga, i inledningsskedet av någon undersökning. När det gäller mera krävande uppgifter bör man dock alltid gå till andra källor också. När jag hade uppsatskurser och fungerade som handledare på universitetet tillät jag aldrig någon att använda Wikipedia som förstakälla för någonting. Men det ska tilläggas att jag inte tillät någon att använda NE som förstakälla heller -- NE måste också behandlas källkritiskt! Uppslagsbok som uppslagsbok. Ju primärare källa desto bättre och olika primära källor måste som regel jämföras och ställas mot varandra, etc etc.

Problemet med Wikipedia är m a o inte att det inte alltid är pålitligt; ingenting är alltid pålitligt. En mycket intressantare problematik har att göra med vad som finns/inte finns och hur något finns i ett uppslagsverk. Detta är källkritik på en högre nivå, som inte handlar om fakta, utan om tankeramen kring det som betraktas som fakta och om vilka fakta som är viktiga för vem.

I vårnumret 2008 av 2600 redovisas ett intressant experiment med Wikipedia. Barrett Brown testade "NPOV", dvs "Neutral Point Of View", som sägs vara vad Wikipediaartiklar strävar efter att upprätthålla. Först gjorde han ett tillägg till artikeln om Joseph Brown Jr, mormonernas "profet"; det handlade om omständigheterna kring Smith Jr:s död. Tillägget avlägsnades omedelbart med motiveringen att referenser saknades. Sedan gjorde han ett tillägg till artikeln om Joseph Smith Sr, den förres far, om att denne var medlem av frimurarna, med referenser. Detta tillägg behölls. Därefter gjorde han ett omfattande tillägg till artikeln om The Sovereign Military Order of Malta (SMOM), taget direkt från en av ordens interna medlemspublikationer. Fastän detta förfarande inte överensstämde med Wikipedias riktlinjer behölls tillägget. Brown gjorde också ytterligare provändringar, som jag inte går närmare in på här.

Slutsatser? Det är tydligt, påpekar Brown, att artikeln om Joseph Smith Jr övervakas noga, av administratörer med sympaati för mormonernas tro: "For example, in addition to the historical fact that Joseph Smith Jr. was shot to death in a gunfight, the article mentions that he is considered a martyr, even though he is only considered a martyr by Mormons. [...] The information I submitted was not libelous and was historically accurate. However, the information was not flattering, and so another editor found any excuse to remove it" [s 55]. Jag har själv sett flera artiklar där det efter vissa påståenden har stått en anmärkning om att referenser saknas och bör läggas till, men där texten står kvar så länge; det ligger alltså något i Browns misstanke. Tillägget om Smith Sr, med sakligt sett likartad information, behölls.

Den tillagda informationen om SMOM behölls, fastän den stred mot Wikipedias citeringsprinciper, vilket Brown menar beror på att även om detta är en inflytelserik organisation så är den föga känd och följaktligen okontroversiell. Brown kommenterar: "I find this to be very interesting. It illustrates to me that articles which are not well understood can easily be manipulated by anyone claiming to have information. It takes a concerted effort by concerned individuals to check citations and references" [ibid].

Avslutningsvis spekulerar Brown om hur en organisation med tillräckliga resurser, t ex CIA eller Al-Qaida, relativt lätt skulle kunna ta kommandot över vissa uppslagsord. Det finns många dimensioner i källkritikens konst...

/Per

Vissa märker att de blivit hackade -- andra gör det inte.

Skivbolaget EMI i Sverige fick sin hemsida hackad, enligt Beta Alfa Plus. I Resumé berättar dom om hur de är helt undrande inför intrånget. Men söker man på Google på lite av hackarnas "signatur" så får man fram andra som utsatts för attacker, men ännu inte verkar ha märkt något.

Så här ser det ut på axe.nu. Och det har det gjort åtminstone sen 23 oktober, när Googles cache-bild togs.

Den som har kontakter med AXE kan ju höra av sig till dem. Jag har ingen relation till Axe eller Mr. Axe, men Fredrick Federley verkar vara insatt.

För den som vill förstå mer om hackare och deras drivkrafter så tipsar CJ om en intressant P3-dokumentär om hackare. Lyssna/ladda ner här.

/Simon

Mediekompetenser

Inte så dumt som en introduktion till kompetenser som behövs i det nya medielandskapet. Jag börjar gilla de här nya videorna på ett par minuter som lyckas få en att lyssna till många röster om intressanta ämnen.

Och samtidigt är det ju mest en uppräkning av färdigheter:

• judgment
• negotiation
• appropriation
• play

etc. Men en del av förklaringarna är bra. Jag gillar förklaringen till "play": the capacity to experiment with your surroundings as a form of problem solving. Inte så dumt faktiskt, även om det gör om själva lekandet till ett mer målinriktat beteende än det skulle behöva vara. Men de menar något intressant även om man inte skulle kalla det "play". Och detta experimenterande med omgivningen är en riktigt viktig faktor.

Bakom ligger Henry Jenkins och andra inom projektet New Media Literacies vid MIT.
Länk via Howard Rheingolds flöde på delicious.com. /Simon

Warhammer online, vardagens orcher och affärsmodellen bakom recensioner

Att recensera en bok kan med lite ansträngning göras till ett lönande uppdrag, men min erfarenhet är ändå att man inte får det att gå ihop om man inte recenserar en bok man ändå skulle ha läst. Det brukar ta fler timmar än man kan ta betalt för.

Detsamma, fast med råge, torde gälla för dataspelsrecensenterna. DNs Jonas Thente spelar först 170 timmar innan han tycker att spelet är moget för en recension. Undrar vad han fick för texten, eller om hur mycket av speltiden han kunde sätta upp som arbetstid...

Men det är fascinerande läsning för mig som bara har nosat på berättelser från dem som lever stora delar av sitt liv i spelvärldar. Det är intressant att notera hur världarna utvecklas för att komma till rätta med de grupp-beteenden som uppstår i världarna (och som det nog är svårt att förutsäga för utvecklarna innan spelet spelats igenom av några hundra tusen spelare)...

Några exempel:

Till exempel: alla som någon gång spelat ett mmorpg är till leda bekanta med det desperata tjatet "lfg". Looking for group: spelare som vill komma vidare, men inte kan fixa det på egen hand, bönar om assistens [sic].

I "Warhammer" är landskapet fullt av öppna grupper och platser som ersätter traditionella instances och som man bara kan hoppa in och delta i, utan att be om lov eller behöva organisera sig. Ryktet säger att bland annat den kommande expansionen av "World of warcraft" som av en händelse kommer att införa denna sortens demokratiska instanser.

Och sen är det ju problemet med de andra spelarna...

Jag tänker fortsätta spela "Warhammer online". Jag bara hoppas att vardagens orcher fortsätter med sitt "World of warcraft" och aldrig, aldrig hittar hit.

En lustig form av elitism. Det är inte de datorgenererade orcherna och de andra figurerna som är problemet, utan att det kan komma en massa störiga människor till världen.

/Simon

Lite frustration hos studenterna

Jag höll en föreläsning för nybörjarstudenterna i medieteknik om internetjuridik. Inför föreläsningen fick de ställa frågor om ämnen att ta upp i föreläsningen. Det kom väldigt mycket frågor inom många områden, vilket visade att intresset verkligen finns för ämnet, även om deras begreppsapparat var väldigt begränsad.

Och det var inte bara fildelning och upphovsrätt, utan även mer övergripande som yttrandefrihet, äganderätt och integritetskränkningar.

Det blev inte så mycket konkreta svar från min sida, eftersom lag-apparten är så långt efter. Det är lustigt idag -- det känns mer givande att prata om det som diskuteras hos Copyriot än det som kommer från Regeringen eller Datainspektionen. Här är exempelvis ett av Rasmus inlägg om distinktionen mellan skapare och uttolkare som lever kvar inom juridiken, trots att verkligheten för länge sen har ändrats.

Den mest intressanta frågan var dock denna:

Borde inte regler om vad som får och inte får göras på internet läras ut redan i grundskolan?

Jag kan bara hålla med. Men frågan är hur man kan ställa upp en tidsram för detta.

/Simon

Aja baja, inte lita för mycket på GPSen

Bilden talar sitt tydliga språk. Visserligen hade föraren alkohol i blodet, men det fanns ändå tre varningsskyltar som talade om att vägen var avstängd efter att den hade svämmats över ett år tidigare.

Länk via Clay Shirky på delicious.com /Simon

Hur optimerade vill vi bli?

Häromveckan fick ICA:s kortkunder ett personligt erbjudande. ”Ingrid & Per: Här får ni lägre pris på 10 varor ni brukar köpa.” I utskicket säger kedjans vVD att de ”är först i världen att testa personliga erbjudanden till alla våra stamkunder”. I ett bifogat brev liknar man sig vid ”gamla tidens ICA-handlare, som stod bakom disken i vit rock och med blyertspenna bakom örat. Han lyssnade” på kunderna. Fast nu är det förstås kraftfulla datorer som har ”lyssnat”.

Varje gång du har dragit ditt ICA-kort i kassan har exakt information om allt du köpt lagrats. Och ingenting har glömts. Alla inköp av ICA:s mer än 3 miljoner kortkunder kan sedan sorteras och korreleras på alla möjliga sätt på bråkdelar av sekunder.

Detta har ICA gjort länge. Det enda som är nytt är att de nu använder samma data på ett ”personligt” sätt. Och då reagerar folk - många positivt, en del negativt. Datainspektionen överväger att inleda en undersökning och Jan Bertoft, generalsekreterare på Sveriges Konsumenter, tycker att ”det känns snuskigt”. Enskilda kunder oroar sig plötsligt för sin personliga integritet. Men varför har de inte gjort det tidigare? ICA har ju haft informationen hela tiden. Det nya nu är sättet att använda den. Och när vi får skrivet på näsan vad som är möjligt, då reagerar vi. Men först då.

Egentligen är detta bara en liten topp på ett mycket stort isberg av vad fackfolk kallar ”data mining”, avancerad databehandling av enorma mängder triviala data som rutinmässigt eller i specifika syften samlas in av en lång rad aktörer i samhället. De flesta av oss har ingen aning om det, men möjligheten att alltmer korrelera alla dessa data håller på att förändra samhällets grundvalar på sätt som blir allt svårare att överblicka.

AOL-ägda Tacoda, till exempel, sysslar med ”behavioral targeting”. Tiotals miljarder klick på olika webbsidor samlas in och analyseras varje dag. Sedan skräddarsys reklamerbjudanden till specifika typer av surfare, kategoriserade efter de beteendemönster som sållats fram. Yahoo skördar 110 miljarder olika data per månad om sina kunder. Rätt tolkat gör sådant det möjligt att närmast i realtid skönja trender i människors intressen.

Det handlar om ett närmast bottenlöst hav av digitala data och det krävs avancerade matematiska verktyg för att sålla fram och korrelera något meningsfullt bland allt skräp. Sådana verktyg tas nu fram inom en rad områden. I nya boken The Numerati (Houghton Mifflin, 2008) berättar BusinessWeek-journalisten Stephen Baker om vad som är på gång.

Microsoft ansökte 2006 om patent på en teknik som gör det möjligt att automatiskt övervaka puls, blodtryck, hudens elektriska ledningsförmåga och ansiktsuttryck hos kontorsarbetare. Varför gjorde man det? Därför att man ser en tydlig framtida trend på arbetsmarknaden.

IBM, väl medvetna om denna trend, håller i ett projekt på att utarbeta en taxonomi för olika förmågor hos sina 300 000 anställda, förmågor (och oförmågor) som sedan kontinuerligt kan registreras och omvandlas till siffror. Dessa siffror kommer att göra det möjligt att i detalj utvärdera varje anställds styrkor och svagheter. Arbetarnas prestanda kan sedan optimeras ekonomiskt som vilken annan resurs som helst. Företaget kommer att kunna räkna ut hur mycket vinst varje typ av förmåga genererar. De anställdas produktivitet kommer att mätas i allt större detalj och deras anställningsvillkor att utformas därefter. Många kommer att bli lika utbytbara och exakt definierade som maskindelar. Arbetskraften kommer att kontinuerligt optimeras efter skiftande behov, lika lätt och automatiskt som andra finansiella investeringar.

”Många yrkesfunktioner är egentligen handelsvara. Och om människor visar sig vara dåligt designade för de här jobben, så kommer de att göras om, först matematiskt och sedan i verkliga livet” skriver Baker. Kraven ökar. Dötid på jobbet blir ett minne blott, även för kontorsanställda.

De tekniker för matematisk optimering som används är gemensamma för en lång rad till synes orelaterade områden. Varje område (försäljning, arbetskraftfördelning, försäkringspremier, sjukvårdsåtgärder etc) måste, innan matematiken kommer till användning, studeras empiriskt på sina villkor. I de matematiserade samhällsfunktioner som nu växer fram, kommer därför många olika kunskaper till användning på ett verkligt gränsöverskridande sätt. Det handlar ju om oss människor och vi måste studeras på människors vis, först.

Historiker, antropologer, etnologer, biologer, beteendevetare, sociologer – alla kan de jobba med samma projekt, tillsammans med matematiker och ingenjörer. Ett ekonomiskt lyft för humaniora skulle man kunna säga. Eller ett svek. För när humanisterna och samhällsvetarna har gjort sitt tar datorerna över.

Det som driver på denna utveckling är den ekonomiska globaliseringen. Alla stora företag konkurrerar om samma mänskliga resurser, antingen som anställda eller som kunder. Den som lyckas optimera dessa bäst får ett markant försprång framför de andra. Frågan för oss enskilda människor blir hur optimerade vi vill bli. Det beror kanske på syftet. Handlar det om vår egen hälsa blir vi kanske tacksamma för all hjälp från datorerna? Handlar om billigare, skräddarsydda försäkringspremier är vi kanske nöjda så länge vi är optimala. Men sen?

Baker menar att vi behöver lära oss hur den här sortens optimering fungerar för att kunna utnyttja den för egna syften, när vi söker jobb till exempel, eller en partner på en datingsajt. Frågan är dock om det egentligen är så klokt att anpassa oss själva till maskinerna genom att acceptera deras kriterier. Vi skulle ju också kunna hävda våra egna, som människor. Fast då måste vi förstås ha en klar uppfattning om vad en "människa" är och borde vara. Och det är det inte många som har idag. Följden blir, som jag ser det, att vi faktiskt låter oss optimeras i förhållande till maskinerna.

/Per

Fem filmer datorhistoria

Nu behöver man inte läsa någon bok längre för att få en inblick i datorernas historia. På Viddler kan man se alla fem delarna av The Machine that Changed the World.

/Per