Intellektuella drabbas lätt av en kommunikativ åkomma som emellanåt tar sig rent maligna uttryck. Den yttrar sig i att allt du säger till en sådan figur omedelbart omvandlas till påståenden, eller satser som filosoferna säger. (Samma sak händer med eventuella observationer som den intellektuelle gör.) Sedan börjar han eller hon –- oftare en han -- analysera satserna. Han slutar alltså att lyssna på dig, eller att verkligen se något.
Eftersom den aktuella situationen som sådan, det vill säga anledningen till att just du sade just det just då, eller att just den observationen var möjlig just då, inte ryms i det som nu plötsligt har omvandlats till satser, så relaterar den drabbade intellektuelle i sina följande påståenden (om dessa bör kallas ”svar” kan diskuteras) inte till den verkliga situationen.
I stället relaterar de till hur ”dina” satser (eller eventuellt gjorda observationer) kan tolkas inom den begreppsram som han har lärt sig under sin akademiska utbildning, eller som han har snappat upp från sina lika intellektuella vänner och bekanta. Eftersom denna begreppsram av naturliga skäl inte har någon given anknytning till den aktuella situationen – den har ju nyss inträffat – så blir följden, att det du har sagt (eller det han har ”observerat”) blir ohjälpligt förvanskat. Detta är en förutsättning för att begreppsramen i fråga över huvud taget ska vara brukbar för de stackars drabbade intellektuella. Men för att dessa nu ska slippa inse hur det egentligen ligger till, så gaddar de ihop sig med varandra och berömmer sig.
Och sen, om det vill sig riktigt illa, börjar de tillsammans göra om världen för att den ska passa in i deras påståenden. Där har ni finanskrisen i ett nötskal. Och så blir vi alla stackare, för att vi tror för mycket på alla de där som tror ännu mer än vi.
/Per
Haha helt klockrent! =)
Posted by: Life Explorer | 16 oktober 2008 at 00:48