Dawkins, igen

”The truth knocks on the door and you say, 'Go away, I'm looking for the truth', and so it goes away.” (Robert M. Pirsig)

Att höra och se Richard Dawkins framföra sin multimediala, retoriskt mycket effektiva Crafoordföreläsning i Lund hösten 1999 var som att bevista ett väckelsemöte för de redan frälsta. Där framme på podiet stod ingen mindre än en rasande skicklig väckelsepredikant. Och stora delar av publiken log och nickade införstått på de rätta ställena. Det var faktiskt precis samma känsla som  jag fick en gång för många år sen, när jag motvilligt låtit mig dras med till ett frikyrkomöte, av en snygg tjej, naturligtvis -- något intresse för mötet hade jag inte. Och när jag långt senare såg och hörde professor Dawkins orera i samma retoriska anda svalnade faktiskt mitt intresse väldigt plötsligt, av just denna anledning. Det var en slående uppvisning i malplacerat trosviss rationalitet. Det var en sorts ”call to arms”, en tydlig föraning om det sekulära antikorståg, kan man väl kalla det, som Dawkins några år senare sjösatte, ackompanjerad av massmedialt buller och bång.

Vad är det Dawkins tror på så starkt? Eller rättare sagt: hur tror han? Jag minns en gång när jag stötte på en emfatiskt bibeltroende individ, riktigt bokstavstroende. Han motsvarade exakt Dawkins beskrivning:

Fundamentalists know that they are right because they have read the truth in a holy book and they know, in advance, that nothing will budge them from their belief. The truth of the holy book is an axiom, not the end product of a process of reasoning" (The God Delusion, s 282).

Kursiveringarna är mina och rymmer själva poängen: den sortens bibeltroende har läst sanningen och tror att deras förståelse ("belief") av vad de har läst är axiomatiskt sann, dvs rationell. Sådana människor tror i verkligheten inte på Gud (i betydelsen Absolut Verklighet, det levande upphovet till allt annat), utan faktiskt snarare på sitt eget förnuft.

Men Dawkins misstar sig i grund och botten på samma sätt. Han menar, för det första, att den enda acceptabla grunden för att hålla något för sant, är att man har kommit fram till det genom ett förnuftigt resonemang, alltså genom en rationell process. För det andra menar han att (den kristna) Gudstron är direkt jämförbar med hans egen förnuftiga tro -- på hans premisser. En sådan ståndpunkt måste egentligen motiveras utifrån metaposition, men det gör inte Dawkins och det är faktiskt inte heller möjligt på ett enbart rationellt plan. Det hela slutar oundvikligen i en oändlig regress. Alltså finns det inga fundamentalt rationella skäl vare sig för tron på Gud eller för den moderna tron på förnuftet. Och anledningen är att det faktiskt inte finns några rationella skäl att tro på något alls. Det finns i grund och botten bara en utväg och det är att erhålla/utveckla förmågan att "pröva andarna" (1 Joh. 4:1).

Den avgörande skillnaden mellan den verkligt Gudstroende (ej att förväxla med den ovannämnde bokstavstroende) och Richard Dawkins är att professor Dawkins inte tror på Gud, medan den Gudstroende inte bara tror på förnuftet. Detta betyder alltså inte att den Gudsmedvetne är oförnuftig, men det betyder att han eller hon ser vissa avgörande begränsningar hos det mänskliga förnuftet, såsom att det inte kan grunda sig självt. Det betyder också, att den som är medveten om det Absoluta som en levande verklighet har fått tillgång till en ickerationell form av visshet, tillförsikt, tillit, alltså pistis -- det grekiska ord i Bibeln som översätts med "tro" ("faith" snarare än "belief").

Felet med den där bokstavstroendes tro, liksom med Dawkins' analoga uppfattning, är alltså att ingen av dem egentligen "prövar andarna". De förväxlar sin förståelse med Gud respektive med Sanningen (två olika namn för samma sak). De är samma andas barn.

/Per

Comments

[ctail]

Hur rättfärdigar du att likställa Gud med Sanningen eller Absolut Verklighet? Jag uppfattar det som en betydelseglidning som gör Gud till ett meningslöst begrepp, med syftet att, antar jag, kunna säga att man tror på Gud utan att det förpliktigar till någonting. Enligt den kristna trosbekännelsen är Gud en Fader som sitter i himmelen med Jesus Kristus på sin högra sida. Det är ett långt steg från att inte bara tro på förnuftet till att acceptera den bilden.

I någon del håller jag med om ditt resonemang. Jag är inte ateist för att jag kommit fram till det genom något resonemang, utan för att det är uppenbart för mig att det inte finns någon Gud. Men nog tycker jag att det är rationellt: att tro på den verklighet man uppfattar. Allt annat vore självbedrägeri. Om någon på samma sätt upplever det som uppenbart att Gud existerar så kan jag inte argumentera emot det, bara konstatera att den troende mentalt inte funkar riktigt som jag (dvs. enligt min måttstock inte är riktigt klok). Jag uppfattar dock inte att det är så det funkar för de flesta troende, utan tvärtom att de visst har (ungefär) samma mental funktion som jag, men att de tror av kulturella skäl. Eller med andra ord, för att den mentala parasiten religionen har snärjt dem i sitt grepp.

[Per]

Att "likställa Gud med Sanningen eller Absolut Verklighet" är inget konstigt. Det är den traditionella uppfattningen om vad ordet "Gud" betyder:

"Jag är vägen och sanningen och livet."
(Joh. 14:6)
"Gud är den Förste och den Siste (Jes. 44:6), alltings Begynnelse och Slut."
(Katolska kyrkans katekes, 198)
"God is the wholly Other, invisible, inconceivable, beyond all words, beyond all understanding."
(K. Ware, The Orthodox Way, 1979, s 13)
"Medan alla skapade varelser har betingat liv (Apg. 17:28), tillkommer Gud obetingat eller absolut liv (Joh. 5:26). Gud är det urliv, i vilket allt liv har sitt upphov, och av vilket allt liv framgår."
(Pieper-Mueller, Kristen dogmatik, 1985, s 189)

Den kristna uppenbarelsen att Gud är Treenig innebär att den absoluta verkligheten enligt kristen tro är personlig till sin innersta karaktär. Ett ofattbart mysterium, men enligt samma tro fullt verkligt; ja, ingenting kan vara verkligare.

Jag är lite inne på samma linje när jag brukar säga att verkligheten fundamentalt sett är relationell; det finns inga objekt utan subjekt som varseblir dem och världen i sin helhet kan därför inte existera utan en relation till Någon. Jfr detta inlägg med kommentarer:
http://infontology.typepad.com/infontology/2006/02/allt_r_verkligt.html

Själva verkligheten är m a o varken objektiv eller subjektiv, utan just "beyond all understanding" i dessa termer. Men fullt insiktsmässigt vetbar, om man inte låter sig klavbindas av förnuftets sedvanliga kategoriseringar.

Nej, jag är nog "inte riktigt klok" i dina termer.

[Fredrik]

Jag läser ofta recensioner av Dawkins skrivna verk eller framföranden som framställer honom som enfaldig i sin kritik och oförmögen att bemöta kritik. Jag har själv aldrig orkat läsa det han skrivit, men de gånger jag har lyssnat på honom tycker jag inte alls att kritiken stämmer, jag tycker att han är tämligen nyanserad, och det polemiska i hans budskap riktar sig mest mot bokstavstroende, vilket är berättigat.

Jag tycker dock att den allmänna uppfattningen av Dawkins budskap är illavarslande och har många anhängare - vetenskapen som absolut sanning, och som en trosuppfattning. Vi har fått en materialistiskt sjukdom sedan Newtons dagar, att verkligheten bara består av mekanisk orsak och verkan. Få har tagit till sig, även bland vetenskapsmän, att 1) komplexiteten gör att vetenskapen står sig slätt att förutsäga de flesta värdsliga förlopp. 2) Den nya fysiken visar mer på hur lite vi förstår mer än något annat.

Det behövs fler personer som Freeman Dyson som talar om 1) vetenskapen som något positivt men samtidigt ett verktyg med kraftiga begränsningar, samt 2) att religion och vetenskap är fullt kompatibelt.

[ctail]

Per: jag uppfattar inte dig som tillhörande min "inte riktigt klok"-kategori. Då skulle du inte ha så stort behov av att blanda bort korten och släta över religionens hokus-pokus-element.

[Per]

ctail: Det känns ju i och för sig bra att du anser mig fullt "klok". Men mot denna bakgrund måste jag nog be dig att lite närmare utveckla:
1. Vad du menar med "religionens hokus-pokus-element".
2. På vilket sätt jag "slätar över" dessa.
3. På vilket sätt jag "blandar bort korten".

[ctail]

1. Sådant som jungfrufödsel, återuppståndelse, brinnande buskar – för att ta några exempel från kristendomen.
2. Genom att ignorera dem och reducera religionen till livsåskådning, och exmpelvis Gud till Sanning och Verklighet.
3. Med krångliga definitioner och påhitt som att skilja mellan olika sorters verkligheter, och med intetsägande utsagor som den om treenigheten ovan.

Du är naturligtvis inte den enda som gör detta. Du har en omfattande skola av moderna apologeter att citera från.

[Per]

1: Jungfrufödsel etc måste förstås i sitt sammanhang. Eftersom Infontology inte är en teologisk blogg diskuterar jag inte sådant här.

2: Jag har inte reducerat någonting till en "livsåskådning". Jag pekar bara på att världen uppfattas annorlunda beroende å vilka grundantaganden man gör. Den djupaste frågan är naturligtvis alltid hur en viss uppfattning förhåller sig till den större verklighet i vilken varje uppfattnig ingår. Så djupa metafysiska frågor är i sig inte heller Infontologys ärende, bara att peka på att de lurar under ytan på till synes mera vardagliga fenomen. Syftet är alltså (här) att säga: "Titta, här finns vidunder", inte att (här) dyka ned.

3: a. "krångliga definitioner och påhitt" betyder ju bara att du inte förstår vad jag har försökt uttrycka; specificera vad du menar så gör jag ett nytt försök.

b. Det jag säger om treenigheten är inte på något sätt intetsägande, såvida man inte är teologiskt illiterat. Jag har givit några referenser. Läs dem eller andra motsvarande källor innan du talar om vad som är "intetsägande".

[ctail]

Det var inte min avsikt att dra in diskussionen på religiösa detaljfrågor. Jag förstår naturligtvis att Infontology inte handlar om jungfrufödsel. Det jag hängde upp mig på i blogginlägget var att det du tar upp som särskiljande för en teistisk världsbild inte alls är särskiljande enligt mitt sett att se det. Att vara ateist behöver inte t.ex. alls betyda att bara tro på förnuftet. Frågan om hur du rättfärdigar att likställa icke-teistiska (ateistiska?) begrepp som Sanning med Gud fick jag svar på direkt: du rättfärdigar det med att hänvisa till vad andra har skrivit. Med mina därefter följande kommentarer försökte jag bara specificera vad jag menade som svar på dina reaktioner.

Visst är jag teologiskt illiterat, precis som astrologiskt, scientologiskt osv. Det hindrar mig förstås från att dyka ner i teologiska diskussioner, men det är ingenting jag är ute efter. Jag tycker att jag förstår det mesta av de krångliga definitionerna och påhitten du hänvisar till, i den mån jag orkar bry mig om dem. Men jag tycker inte att jag behöver dem; min verklighet är så mycket enklare. Att du behöver dem beror enligt min (hypotetiska) uppfattning på att de hjälper dig att hålla blicken tillräckligt obskyr för att slippa konfronteras med den gudlösa verkligheten. Naturligtvis ser du det annorlunda.

[Per]

"Det hindrar mig förstås från att dyka ner i teologiska diskussioner, men det är ingenting jag är ute efter."
Ändå är det du som drar in de teologiska frågorna och gör tvärsäkra påståenden om dessa...
Det finns uppenbarligen något som irriterar dig här.

Den som läser mitt inlägg noga märker nog att kärnan i resonemanget och därmed avsikten inte har något teologiskt innehåll.
Att jag sedan personligen finner en renodlat materialistisk världsbild omåttligt naiv är naturligtvis en del av hela bilden, men inte en nödvändig del av mitt argument ovan.
Därmed avslutar jag för min del kommentarerna till just detta inlägg. Men diskussionerna fortsätter på andra sätt framöver.