Anders Rydell har skrivit en bra artikel i tidskriften Arena om problemen runt demokratiska yttringar i online-spel. Eller alltså snarare runt de konflikter som kan uppstå i spelen och som i det vanliga samhället brukar lösas med demokratiska verktyg.
Han utgår från det problematiska (och samtidigt självklara) i att det är programkod som är "lagen" i de virtuella världarna, och att den som äger programkoden också styr lagarna.
Avslutningen går oväntat mycket i riktning mot att vi ska kopiera in medbestämmande från den verkliga världen till de virtuella världarna.
Huvudfrågan är om vi inte bör låta våra reella rättigheter virtualiseras i samma takt som människor, arbete, pengar och tid gör det? Om dessa världar ökar i betydelse finns risken att många av oss lever i en demokrati när vi går till kaffeautomaten och en diktatur när vi sitter framför datorn. En värld som vi har liten möjlighet att påverka och förändra. Där vi ständigt övervakas, kontrolleras och där allt vi säger och gör ägs av någon annan. Och där yttrandefrihet bara är så fri som ägaren tillåter den att vara. Problemet med att upprätthålla rättigheter online är att förtryck är lika lätt som ett knapptryck. Delete.
Men för mig är det inte självklart att vi ska kopiera in den verkliga världens mänskliga rättigheter i de virtuella miljöer där vi rör oss allt mer. Det är ju också från en del av dem som vi flyr iväg!
Resonemangen kan kanske också användas på ett annat sätt: att fundera på i vilka sammanhang i den verkliga världen som vi har och kan utöva demokratisk makt, och i vilka som vi är en del av ett "maskineri" som fungerar förvillande likt en virtuell miljö.
Ett modernt storföretag är ju ingen demokrati, precis, och det finns många delar av samhället som kanske bäst beskrivs som "maskiner". Allt ifrån bibliotek till symfoniorkestrar och universitet styrs av en regel-apparat som är "algoritmisk" snarare än demokratisk, och det är intressant om den ökade kunskapen om virtuella miljöer leder till att de mekanismerna kan få ny belysning.
Jag hade tidigare uppfattat Anders Rydell som en ganska framtidsoptimistisk skribent, så jag blev positivt överraskad av den kritiska tonen i artikeln. På senare tid har det även varit andra som jag tidigare sett som teknik- och framtidsoptimister som skrivit i mer "infontologisk" anda, såsom Waldemar Ingdahl i hans artikel om nätkulturens mörka sidor i UNT i augusti.
/Simon
Comments