Infontology

Amerikaner bryr sig om integritet på nätet men vet inte hur det funkar...

En infontologisk mardröm, och resultatet av år av media-hajp.

En ny studie från Pew Internet, refererad av integritetsforskaren Michael Zimmer, visar att amerikaner är oroliga för vad som händer med deras personliga information på Internet.

72 % är oroliga för att deras beteende på nätet ska spåras och användas för profilering, och lika många vill ha rätt att hindra företag från att följa vad de gör online.

Samtidigt vidtar många människor åtgärder för att skydda integriteten, som att inte uppge korrekt information, eller använda flera alternerande epostadresser.

Men samtidigt har hälften missuppfattat grundläggande principer för informationshanteringen:

• 61 % är övertygade om att vad de gör online är privat och inte sprids utan deras medgivande.
• 57 % tror felaktigt att företag måste identifiera sig och tala om varför de samlar in data och om de avser att sprida dem till andra organisationer.
• 48 % tror felaktigt att deras medgivande fordras för att företag ska få använda den personliga information de samlar in online.

Ja, så blir det när media informerar på ett ytligt sätt. Det är en sak med ytliga tumregler när de föreskrivna beteendena faktiskt fungerar. Det är en annan sak när man säger till folk att använda ett paraply med gigantiska hål.

Att jag pekar ut amerikaner i rubriken betyder inte att jag tror att de är sämre än andra på det här -- bara att undersökningen var begränsad till amerikaner...

/Simon

infontology, komplexitet, mentala modeller, samhällsbyggnad

Verkliga virtuella fördomar

Du befinner dig i Second Life, eller rättare sagt de bitar som representeras i form av en viss avatar på skärmen befinner sig i en av Linden Labs servrar. Din avatar ser ut som en WASP. Du ställer en fråga, via din WASP-avatar, till en annan avatar, som också är WASP-ig: "Tjena har du lust o hänga me t femti olika ställen i SL o låta mig ta skärmdumppar av oss där?"

Den andre tvekar kort och svarar sen: "Nej."

Då säger din avatar: "Men t ett ställe då?"

"Okej."

Detta exempel illustrerar ett känt socialpsykologiskt faktum. Om du först kommer med en orimlig begäran till någon, så säger denne som regel nej. Men samtidigt känner sig hon/han lite skyldig för att han/hon har gjort dig besviken. Så när du direkt kommer med en jämförelsevis mera rimlig begäran är sannolikheten hyfsad att svaret denna gång blir ja. Fast det beror också på vem som frågar...

Forskare vid Northwestern University har gjort detta experiment i There.com, just så som skisserats ovan. Och resultatet blir detsamma i den virtuella världen som i den verkliga. Sen gjorde de om försöket med avatarer med olika utseende och det är här det där med WASP kommer in i bilden. Forskarna upptäckte nämligen att färgen eller det synbara könet på avataren hade betydelse för vilken reaktionen blev. Om en svart avatar ställde ovannämnda fråga till en vit avatar så blev svaret oftare nej, även på den andra frågan.

In one of the most striking findings, the effect of the DITF technique was significantly reduced when the requesting avatar was dark-toned. The white avatars in the DITF experiment received about a 20 percent increase in compliance with the moderate request; the increase for the dark-toned avatars was 8 percent. [...]

The finding is consistent with studies in the real world as well as the few in the virtual world that clearly demonstrate that physical characteristics, such as race, gender and physical attractiveness, affect judgment of others.

På ett plan är ju detta inte särskilt förvånande. Men från en annan synpunkt är det extra intressant och det var därför som jag betonade det där med bitar i servrar ovan. De här forskningsrönen är ju tydliga tecken på att människor i gemen inte tänker på vad som "verkligen" äger rum i en virtuell värld som Second Life eller There.com. De tror att det som händer där, är ungefär detsamma som i den vanliga världen och i och med att de tror detta, så agerar de också därefter framför skärmen.

Jag har inte varit i Second Life så många gånger, men lite små experiment har jag gjort. Min första tanke (tydligen till skillnad från de flesta andras) var att här kan jag vara vem jag vill och hur jag vill! Men allra först hade jag bråttom och tog en manlig WASP-standardavatar. Då hände inget särskilt, annat än vad jag själv hittade på. Sen ville jag prova något annat. Eftersom jag inte då ville betala extra för att åstadkomma något riktigt exotiskt, nöjde jag mig med att ändra så mycket jag kunde med de gratisverktyg som står till buds för avatarbyggande. Jag blev en veritabel sexbomb av kvinnligt kön, synnerligen minimalt "klädd" dessutom. (Ja, ja, lite pubertalt, visst, men:) Mindre än fem sekunder efter min ankomst i den virtuella världen kommer det fram en sliskig (ja, utseendemässigt) manlig avatar och säger:

"Wanna fuck?"

Nej det ville jag inte så jag stack vidare. Men jag kunde inte gå eller flyga någonstans utan att liknande scener utspelade sig med tröttande enformighet. Det gav mig mycket att tänka på -- relationer mellan könen, mottagligheten för grova visuella stimuli, den flytande gränsen mellan fantasi och verklighet. Jag har också alltsedan dess tänkt mer än vanligt på frågan varför det verkar vara så få, som släpper fantasin loss helt ohämmat och blir vem som helst, hur som helst. Det är ju faktiskt bara bitar, som man kan leka hur man vill med.

/Per

"Hackare"

Apropå Simons intressanta inlägg här nedan har det uppstått en egendomlig liten diskussion om innebörden i begreppet hackare. Att detta bara skulle ha att göra med en persons förmåga att skriva (svår) kod låter mycket märkligt i mina öron. För mig har "hackare"/"hacker" alltid stått för en attityd och för detta har jag det bästa stöd -- från hästens mun som det heter på ett annat språk:

invariably anyone who was drawn into the hacker culture wound up learning an awful lot whether they wanted to or not. But it was mostly the fun of playing with some incredible new toys that got them involved in the first place. [...] throughout it all, new bits of information and all sorts of theories were constantly making the rounds concerning the latest discoveries. [s 16]

The most fundamental change I think we can all strive for is to realize that playing with toys and having a blast while doing it are good things. How often are we told exactly the opposite, whether it's by our parents, our teachers, our bosses, or our legislators? The mentality is that playing with things is a waste of time, not at all constructive, and potentially even damaging. Nothing could be further from the truth. [...] But here's a secret. It's not always fun and games. In fact [...] there aren't a whole lot of car chases and rollerblade activity. Instead, figure on a lot of nights spent poring over anything from computer code to hardware manuals to, quite literally, garbage. [...] you always need to be doing more and, as far as hackers go, that means figuring out new ways to exploit systems, find bugs, notice the security holes, think outside the box. [s 731-732]

Det var och är roligt att upptäcka hur ny fantastisk teknik fungerar i verkligheten och att därmed skapa alla möjliga användningsområden, som ingen hade en aning om var möjliga -- och sedan dela med sig. En del av dessa användningar kan förefalla dubiösa, men vem är egentligen mest dubiös -- storföretaget som samlar, köper och säljer data om dig och mig och miljoner andra privatpersoner, helt utan vår vetskap, eller den som upptäcker och talar om hur lätt det är att komma åt allt detta för "vem som helst"?

Det verkliga sammanhang i vilket hackare i ovanstående mening är av godo är ju också detta:

In the current day, we are security-obsessed without having gotten any better at getting secure. We seem to have lost any semblance of the trust that once guided us as human beings. Instead, we live in a state of perpetual alertness, suspicion and fear. [...] We would say that it's a sad reality and one that needs to be analyzed and hopefully altered. [s 832]

Citaten är hämtade från den nyligen utkomna The Best of 2600 [A Hacker Odyssey], som är en diger samling av det bästa som skrivits i den ledande hackertidskriften 2600 genom åren. Själv har jag haft svårt att lägga volymen ifrån mig sedan jag fick den i min hand häromdagen.

/Per

Om Sarah Palins hackade epost, och lite annat

Söker man på Google news om vad som hände när Sarah Palins epost-konto hackades så får man alldeles för mycket information... Låt mig ge en sammanfattning. Det finns mycket godis här.

• Sarah Palin hade tidigare kritiserats för att använda ett Yahoo-konto (gov.palin) i tjänsten. På Wikileaks finns också en del av den information som erhölls vid intrånget.
• Michelle Malkin har en intressant berättelse om vad som hackaren "rubico" hävdar hände, och hur lätt det var att hitta svaren på Palins säkerhetsfrågor så att hn kunde återställa Palins lösenord. Den svåraste frågan att knäcka var var Palin hade träffat sin make...
• 4chan /b/ som nämns i Malkins artikel är verkligen inget ställe dit man vill släppa sina barn. Alltid intressant att se vad som är på gång inom kulturer långt ifrån ens egen, men här var det riktigt svårt att fatta att det kunde hända något kreativt. På egen risk (som alltid).
• Det är intressant att studera de mentala modellerna hos Bill O'Reilly och Fox nyhetsankare Amanda Carpenter när man ser det här klippet. O'Reilly kräver stränga straff för alla som publicerar information som härrör från Palins epost-konto, eftersom han räknar informationen som "stulen". Att publicera den blir en sorts häleri. Men det är inte riktigt så det fungerar.
• I klippet kommer det upp en del felaktiga fakta, vissa rätt roliga: "Den person som har hackat kontot kallar sig själv 'Anonymous' ". Det finns ju en "grupp" som går under namnet Anonymous, men jag tror inte att de här personerna är en homogen grupp. Snarare som i fallet med "Vuxna förbannade hackare" i vintras, där det var ett fåtal som genomförde själva hacket och en betydligt större grupp som hängde på och förvärrade skadeverkningarna genom att utnyttja den information som kom fram vid intrånget. Att "kalla sig Anonymous" är lite lustigt. Det blir som att man skulle kunna "heta" Anonym, snarare än att "vara" det... Personer som signerar med "Anonym" klumpas ihop i en grupp som om de hade gemensamma egenskaper och värderingar!
• Hackaren som antagligen hette rubico använde en tjänst Ctunnel för anonymisering. Genom att han lämnade stora delar av Ctunnel-urlen synlig på de skärmdumpar som postades var det lätt för Ctunnels ägare att hitta det IP-nummer som låg bakom attacken. Det verkar nu som om det var David Kernell, sonen till en demokratisk politiker, som genomförde attacken, och att denne även tidigare hade använt användarnamn som liknade "rubico".

Det kommer säkert ut mer lärorikt av det här hacket, vad gäller bestraffning, mentala modeller och ungdomskultur...

/Simon

Uppdatering 13 nov 2010: Hackaren David Kernell nu dömd till 1 års fängelse.

infontology, mentala modeller, säkerhet

Att sätta ett ansikte på sökorden

För två år sen släppte AOL 20 miljoner webbsökningar, avidentifierade men med unika användarnummer så att man kunde plocka ut och profilera enskilda personer som låg bakom sökningarna. AOL släppte informationen för att den skulle kunna vara intressant för forskningen.

Jag missade att följa upp nyheten då, men den är än mer aktuell idag, i diskussionerna om övervakning och mass-avlyssning. För det visade sig relativt lätt att plocka fram verkliga personer bakom sökningarna. Läs gärna artikeln i New York Times.

Det här kommer nog att bli en av de kommande stora AI-utmaningarna, att ta ett material av underbestämd information, genererad av människor, och sedan dra slutsatser om intentionerna hos människorna som ligger bakom informationen.

Artikeln beskriver en Thelma Arnold i 60-årsåldern som spårades upp av tidningsreportrar baserat på sina sökningar. Hennes liv exponerades genom sökningarna. Eller var det kanske andras liv? Hon sökte på “hand tremors,” “nicotine effects on the body,” “dry mouth” och “bipolar” men inte för sin egen skull, utan för att få information så att hon kunde lugna sina vänner som var sjuka eller ville sluta röka.

Men det är väl som i fallet med Arboga-morden och Pirate Bay, att den här sortens diskussion bara kan komma upp när det finns några känslomässigt gripande omständigheter, som att personers liv exponeras på det här sättet.

/Simon

infontology, integritet

Skriv ut ditt hus

Apropå det tidigare inlägget om att skapa och "skriva ut" sin egen design i form av bruksföremål, så upptäckte jag just att framöver kan i princip samma sak bli möjligt när det gäller att bygga hus. Caterpillar har börjat arbeta med ett system som ska kunna bygga hela hus på några timmar.

Notera denna möjlighet: "Future phases of the project are expected to include geometric design issues, research in deployable robotics and material delivery methods, automated plumbing and electrical network installation, and automated inspection and quality control."

Det är många mänskliga arbeten som kan komma att ersättas om detta blir verklighet.

 

/Per

Emotionell drivkraft och Pirate bay som public service

Ingen gång har jag upplevt mediedebatter som så gripande som denna sommar. Kanske är det för att de senaste årens ökande petande i brottslingars och brottsoffers intima detaljer denna sommar avbrutits av att de inblandade själva fått ta till orda.

Förra gången var för en månad sen när jag skrev om den bloggande modern till den mördade Engla Juncosa Höglund. Den här gången är det ett uppgivet inlägg från Brokep, en av Pirate bays förgrundsfigurer, angående att förundersökningsprotokollet från "Arboga-fallet" länkats till från Pirate bay, och det TV-program som sändes på SVT Debatt 11 september.

Det är riktigt fascinerande att läsa. Den totala besvikelsen på medier, och engagemanget i den egna tjänsten Pirate bay, en tjänst som beskrivs som det enda som tar det publika ansvar som "public service"-media borde ta.

Jag inser hur dum jag själv varit som litat på att SVT skulle vara ett dugg bättre än någon annan tv-kanal i Sverige. Att man har public service som intresse - det är det nog bara TPB som har idag.

Det är en fascinerande läsning av hur media manipulerar en debatt som skulle kunna komma fram till något, men där det finns några komponenter som gör att den står och stampar i jättelika emotionella pölar:

• Den tekniska okunskapen om hur Pirate Bay fungerar som länkbibliotek men inte själva tillhandahåller något material, och hur denna okunskap vidareförmedlas av medier som TV4.
• Den oerhörda emotionella kraften i att kunna säga "Om det hade varit dina döda barn, hur hade du resonerat då?" som en kvinna faktiskt släpper ur sig i programmet.

Och samtidigt är det ju den emotionella kraften bakom det som offentliggjorts av tingsrätten och sedan lagts ut på Internet av en ännu oidentifierad person som kallar sig "Beckroth" som gör att folk nu äntligen diskuterar frågorna om offentlighet i en alltmer digitaliserad värld.

Nästa steg av debatten blir förhoppningsvis något om likheter mellan lagring och spridning i digitala nätverk, som vi har skrivit om ett par år nu.

Länken hittad hos Copyriot. /Simon

infontology, integritet, känslor, nya medier

Telia -- kommunicera med oss! (Och internt!)

Den tidigare glädjen över att jag kunnat köra Telias e-legitimation med Firefox på min Mac förbyttes i frustration när det visade sig att Firefox 3 bara fungerar för inloggning, och inte själva signeringen som behövs när man ska exempelvis begära utbetalning av ersättning från Försäkringskassan. (Varför det inte räcker att göra detta inloggad med e-legitimation går över min förståelse av säker datorkommunikation.)

Dessutom finns det ingen information om detta hos Telia. Tjänsten kollar själv vilken webbläsare man har, och godkänner Firefox, men sen tar det stopp. Och på Telias webbsidor står det inget.

Kundtjänsten är lika frustrerad som jag själv. Här är lite korrespondens:

Kundtjänst:

Felet du får har att göra med att Firefox 3 inte kan hantera just signeringen. Man jobbar på en lösning för detta men jag har inget klardatum. Den enda lösningen för tillfället är att köra med en äldre version av Firefox.

Jag:

Men vad sägs om att informera om detta tydligt på era sidor?

Kundtjänst:

Vi har påtalat det ett xx antal gånger och hoppas det ändras så fort som möjligt då många råkar ut för detta problem.

Är det inte fascinerande?

P.S. Fick också ett fint svar från Gardinia som jag frågade om varför jag inte kunde hitta information om en viss produkt på hemsidan:

Kundtjänst:

Tyvärr är det ju så att vi inte kan ha med all information om alla produkter på vår hemsida., vilket jag beklagar.

(Sen följde i emailet detaljerad information om artikelnummer, material och färger.)

Jag:

Men vänta nu -- vitsen med att ha infon på nätet är ju just att man inte har några utrymmesbegränsningar. Gör bara en länk och lägg upp en fil med informationen. Eller fungerar det annorlunda hos er?

Kundtjänst:

Tyvärr är det inte så enkelt. Vi har väl ungefär 1000 olika produkter där en del har olika användningssätt. Därför är det svårt att lägga upp alla den informationen man skulle önska. Jag skall givetvis vidarebefordra ditt önskemål till ansvarig. Vi försöker hela tiden att förbättra vår hemsida.

Jag ställde aldrig frågan "Men det är alltså inget problem för företaget att ha anställda som svarar på de här frågorna, eller kanske är det så att era kunder söker sig till ett företag som erbjuder bättre information?" eller "Jaha, men den informationen du har kanske kommer från ett artikelhanteringssystem. Vill du veta en hemlighet -- nuförtiden kan man publicera delar av den infon direkt på själva Internet!"

/Simon

infontology, kommunikation

Var och en sin egen designer

Var och en som drömt om att själv designa sina bruksföremål kan nu börja göra detta på nätet. Hos Studio Ludens (="den lekfulla studion") kan alla pröva direkt. Sedan återstår bara beställa det man har åstadkommit i form av ett verkligt 3D-föremål i önskat material. En lampa eller ett underlägg av egen design kan man få redan nu.

/Per

Motion och fetmagen

Fetmagen är ett fint ord, för man kan läsa det både som fetma-gen och fet-magen.

Det här med gener för olika egenskaper tycker jag är problematiskt, framför allt när det används som argument för att förklara det som inte har blivit som det borde, typ att någon kan förklara sin sjukdom som beroende på ärftliga faktorer. Det är mycket som är ärftligt, men det finns också mycket som inte är det.

Så veckans nyhet att en fetmagen kan "slås ut" av fysisk aktivitet ger lite mer nyanser till diskussionen. Människor som bär på den här genen har genom fysisk träning alltså kunnat hålla vikten.

Den sortens resonemang blir mer fruktbara, att man genom sin genuppsättning har tendenser till en mängd utseenden och beteenden, men att slutresultatet ändå inte blir förutbestämt, utan till stor del kan påverkas av beteende och motivation.

/Simon

infontology, genetik