Kritik av The Dumbest Generation

Jag har i tidigare inlägg om den här boken (1, 2) nämnt, att jag å ena sidan ser många av samma problem som Bauerlein, men att jag också är kritisk. När jag väl satte mig ned och skulle försöka sätta fingret på vad som var "fel" i The Dumbest Generation blev det snabbt lite för intrikat för ett blogginlägg. Men lyckligtvis kom häromdagen The New Atlantis till min hjälp. I senaste utgåvan skriver James Bowman i en recension av Bauerleins bok:

It may be that “books afford young readers a place to slow down and reflect, to find role models, to observe their own turbulent feelings well expressed, or to discover moral convictions missing from their real situations,” but what makes him think that most kids want to do any of these things? And if they don’t, are they to be forced? How does he propose that their consumption of junk culture of the sort mentioned here should be curtailed in order that they should spend more time with books? In other words, isn’t this a problem of discipline? And where there is no discipline, how does he propose to introduce it?

Detta sätter fingret på en öm punkt och för min del relaterar jag den till detta stycke hos Bauerlein:

An informed contentiousness serves a crucial function, forcing each antagonist to face potent dissenters, to come up with more evidence and stronger arguments. When values, ideas, and customs collide in an open public contest, one side wiins and the other retires, not returning for further contest until it amends its case. And the winning side gains, too, for a steady and improving adversary keeps it from slipping into complacency and groupthink. Good ideas stay fresh by challenge, and bad ideas go away, at least until they can be modified and repackaged. [s 218]

Idéer är vapen. Men de behöver inte nödvändigtvis upptäckas bara i böcker.

Under alla de år jag var verksam som universitetslärare strävade jag alltid efter att få studenterna att säga emot. Och sedan sade jag själv emot det som de påstod. Detta brukade väcka viss konsternation, tills jag fick dem att förstå att jag inte utövade någon sorts lärarmakt, utan att jag själv verkligen ville förstå. I vissa grupper (responsen varierade) uppstod sedan en ganska fantastisk intellektuell dynamik, som -- det har jag hört -- spillde över även på andra delar av livet. Genom att i mitt eget uppträdande visa, att det som stod i kurslitteraturen gällde livet väcktes en insikt om att idéer är vapen och att böcker är ett medium för dessa vapen. Bauerleins misstag är att till synes lägga hela vikten vid just böcker, när det avgörande är den sociala situation i vilken böcker diskuteras. I denna situation är det inte böckerna i sig som är det viktiga, utan själva diskussionen - för och emot, inte i syfte att "vinna", utan ytterst för att förbättra något, eller för att försöka förstå "hur det verkligen är".

Det är m a o inte internet, inte alla dessa sociala nätverkstjänster, inte Google som är det egentliga problemet. Problemet är att vi diskuterar för lite med varandra öga mot öga, i skolan, i hemmet, på caféet. Det är det som är kulturen, inte böckerna. Det handlar inte om "disciplin", om att "lära ungdomarna att läsa", utan om att direkt utmana deras tankar. Verkliga idéer är kraft. Böcker är bara ett av flera möjliga medel, fastän oöverträffade för vissa ändamål, när man väl erfarit kraften.

/Per

Comments

[ctail]

Att jag varit så oförstående inför de tidigare inläggen i detta ämne har antagligen att göra med att just den sortens diskussioner du efterlyser har i mitt liv till kanske 90% förts på Internet, från Usenet i början av 90-talet fram till dagens bloggar, diskussionforum och entusiast-webbplatser. Där har jag kunnat hitta idéerna, sanningarna åsikterna, och de där motståndarna som hindrat mig från att glida ner i självbelåtenhet och grupptänkande. Hur mycket av detta skulle jag ha fått om jag varit hänvisad till att diskutera med personer som råkat befinna sig i samma rum? Ja, kanske 10%. Även den akademiska forskning jag varit inblandad i har varit centrerad kring Internet där artiklar och programkod sprids med ljusets hastighet – sannerligen inte kring böcker.

Därför är tanken på nätets sociala fora som någonsorts intellektuell utarmning så totalt främmande för mig, och uppgifterna som säger att internetgenerationen blir dummare så föga trovärdiga.

[Per]

Jag förstår dig, ctail, och måste också till stor del hålla med (trots att det kanske emellanåt inte har verkat så). Min samlade poäng är enkel: det vore bra om det du beskriver flyttade UT från internet, också.

[Thomas]

Intimate conversation
"Everybody knows that really intimate conversation is only possible between two or three. As soon there are six or seven, collective language begins to dominate." Simone Weil, "Waiting for God", p. 79.

Per på Infontology skrev följande "Problemet är att vi diskuterar för lite med varandra öga mot öga, i skolan, i hemmet, på caféet. Det är det som är kulturen, inte böckerna. ... (ungdomarna) ... att direkt utmana deras tankar. Verkliga idéer är kraft."

Jag hade igår en diskussion med en bekant om problem i skolan.
Jag berättade att i äldsta pojkens skola fanns det en anställd som speciellt hade till uppgift att ringa hem till barnen när de inte dök upp i skolan. Jag hade haft en lång diskussion med den anställde om hur vissa barn hade det i skolan. Inga föräldrar som av någon anledning brydde sig om dem, i vissa fall problem i hemmet. Vissa barn mådde dåligt hemma, och bättre i skolan, Men behövde nån som "drog" dom till skolan. Vissa lärare hade börjat fungera som "mamma" för barnen. Den jag samtalade med tyckte att jag skulle vara bra i ett föräldrarråd. Jag förklarade att jag inte såg problematiken isolerad till bara skolan, utan att man måste se det i ett större sammanhang, och att ett isolerat engagemang i ett skolråd bara kanske skulle leda till en återvändsgränd. Varför hade det blivit så här för familjerna? Och om barnen kanske nu kunde få stöd från en "mamma" i skolan, sen nån gång börjar jobba, ha eget bo, men det börjar skita sig, vad har de då för verktyg för att hantera situationen?

Jag diskuterade med min bekant att jag hade en vision att man kanske skulle kunna stimulera till lokal kommuniktiv gemenskap på något sätt, kanske bygga vidare och experimentera med mina ideer kring grannskap.
I diskussionen jag hade med min vän, så nämnde han att han upplevde att det var viktigt att barnen fick lära sig att delta, lära sig att ställa frågor. Fick man igång det så börjar man själv söka svar och lösningar.

Ord som Per nämner, och som jag tog fasta på; kultur, diskussion (personliga samtalet), utmana tankar, verkliga ideer, kraft.

Jag mappade upp ideerna, intimate conversation, från Per och min vän, och mina egna.
Mappen har anknytning till en nyligen skapad, yourself.
Problemställningarna fascinerar mig mycket, bl.a. av den anledningen att jag känner att de är av central betydelse när det gäller att vara människa, att ge männsikor, alla, möjligheten att bli starka för att kunna klara av påfrestningar som oväntad kommer på hälsning i livet, och att vi kanske, när vi konstant bearbetar denna problematik också kanske skapar något, även om det bara är förståelse, som underlättar för människor att just vara människor.

Jag har ganska nyligen börjat gräva i Simone Weil's ideer.
Hon talar ju också om kultur, behovet av roots, rötter, som jag tolkar som stödjande omgivning.
När man sen kommer in på det personliga samtalet, diskussionen, där Per nämner diskussionen öga mot öga, vilket Weil kallar intimate conversation. 2-3 max, sen blir samtalet kollektivt. Tanken slår mig att vid 2-3 blir vi utlämnade, ensamheten, sårbarheten, gör sig påmind? Så, öga mot öga, söker vi oss ut från ensamheten, för att få svar, bekräftelse, att vi inte är ensamma, och samtidigt som vi söker blicken, och öppnar våra munnar, så öppnar vi upp oss själva, gör oss sårbara, därför sårbarheten är liksom en ofrånkomlig del av vår existens, en existens som har en punkt vid namn döden. Samtalet bekräftar vår existens.

Att utmana tankar, att lära sig att delta. Ger man stöd, och finns det stöd i kulturen, den omkringliggande världen, samhället, där man bor, kan frågandet komma igång, sökandet efter nytt, utveckla sin egen identitet. Kraft och energi börjar utvecklas. Lust, kreativitet, är inte det grunden för att man skall få nytt, bl.a. företag?

Ett ankare fäst i individens själ ger starka människor.

[Per]

Tack Thomas. Som jag tolkar det du skriver verkar vi tänka åt samma håll när det gäller att samtalet (det verkliga givandet och tagandet) är primärt i mänskliga relationer och om det uteblir blir allting annat på något sätt lidande.

Internet är ett eminent medium, men det här kan det inte ersätta, annat än som surrogat. Fast ibland är verkligen "surrogat" bättre än inget; det ska vi inte glömma.

Helst skulle jag se att internetdiskussionerna -- som denna -- då och då flyttade ut i den mindre illusoriska, verkligt gemensamma världen och befruktade denna. Internet är på många sätt en sorts mental experimentverkstad (och det är bra!), men mycket skulle må bra av att prövas i det sociala livet utanför nätet.
Det är tyvärr ganska lätt att inbilla sig att man har "gemenskap" på nätet, fastän det mesta äger rum i ens egen fantasi.

Själv är jag inte ens särskilt förtjust i telefoner. Hade jag haft möjlighet hade jag alltid försökt nå en människa jag vill tala med i egen hög person. Men det går ju inte alltid, av geografiska skäl om inte annat. Och p g a "tidsbrist".

[thebe]

Jag håller med om att samtal, kommunikation, utbyte och utmanande av tankar och idéer är grundläggande i mänskliga relationer, för relationen.

Det jag inte riktigt på djupet förstår är faran i att föra de intressanta diskussionerna på nätet istället för på caféet. Du skriver "Problemet är att vi diskuterar för lite med varandra öga mot öga, i skolan, i hemmet, på caféet." Jag ser inte riktigt "beviset" för att människor hellre väljer nätet än caféet.

Min gissning skulle vara att man väljer nätet när det inte finns några människor i ens närhet som vill diskutera det man själv vill diskutera. Och på det sättet utökar man sina chanser till kommunikation. Det som går att diskutera med människor i ens närhet diskuterar man kanske både med dem och på nätet, men man väljer nog inte naturligt nätet om det finns IRL-människor att diskutera med. Eller så väljer man både ock.

Jag ser därmed nätet som ett komplement, en utökad diskussionsplats, och inte en ersättning.

Nu är inte mina vanor en generell "sanning", eller ens ett statistiskt medel, men jag har svårt att se _formen_ för samtalet som det viktiga. Det måste vara inspirationen att samtalet öht sker eller kan äga rum, som är viktigt. Att stimulera kritiskt tänkande, alltså.

[Per]

Bauerlein betonar starkt (bok)läsandets betydelse för utvecklandet av förmågan att tänka och argumentera, i kontrast mot onlinediskussioners relativa ytlighet, både språkligt och innehållsmässigt. Jag sympatiserar med detta. Även diskussionen här på Infontology är ytlig, jämfört med vad den hade varit om den hade bedrivits i bokform (sådant kommer framöver, hoppas vi), eller för den delen öga mot öga med någon som verkligen vill tränga djupare tillsammans med någon av oss. Fast jag vågar nog påstå att vi går djupare än de flesta bloggare.

Infontology har en gedigen bakgrund av uppmärksamt bokläsande. Som medel för reflektion är boken också enligt min uppfattning överlägsen alla andra medier.

Däremot behöver det man har inhämtat med böckers hjälp prövas och förankras, och kämpas för eller emot, i den sociala verkligheten utanför det skrivna ordet. Detta menar även Bauerlein. Men han är inte riktigt konsekvent när han inte (som jag ser det) tillräckligt starkt framhåller, att samma sak gäller nätdiskussioner och annat nätmaterial.

Det är, som jag skriver, inte nätet i sig som är problemet, eller ens att många tillbringar mycket tid där, utan att alltför mycket som sker på nätet och med dess hjälp sker helt frikopplat från den mera fundamentala kroppsliga världen. Detta gäller inte bara diskussioner, utan också t ex ekonomiska aktiviteter i stor skala. (Nätet har kraftigt förstärkt möjligheten att betrakta ekonomi som något som inte har något nödvändigt samband med det kroppsliga livet; men det är en annan diskussion.)

Det är således tre "variabler" inblandade: direkta personliga diskussioner, bokläsande och nätsurfande/-diskuterande och den förstnämnda är alltid primär. (Man skulle kunna lägga till telefonerande som en fjärde variabel.) Min poäng är att det icke-medierade samtalet alltid är viktigast.

När thebe ser nätet "som ett komplement, en utökad diskussionsplats, och inte en ersättning" kan jag ju bara hålla med, men förutsatt, alltså, att diskussionen inte stannar där. Att pröva sig fram via nätdiskussioner är ofta väldigt bra som ett intellektuellt medel och där underskattar nog Bauerlein nätmöjligheterna.

[Simon]

Det här kanske kan vara en medelväg, att designa ett dataspel för att introducera folk till sin bok...

http://www.nytimes.com/2008/10/06/books/06games.html?partner=rssuserland&emc=rss&pagewanted=all

[ctail]

Eller det här: köp Nationalencyklopedin och få Nintendo Wii på köpet:

http://ne.se/html/campaigns/bokverk/bokverk_0809.htm

Fast jag misstänker att detta är ett exempel på att, för att citera ett citat i inlägget ovan, "one side wiins [sic!] and the other retires".