Apropå den vid det här laget, tacksamt nog, hårt kritiserade s k FRA-lagen, kan det finnas anledning att ta en lite allmännare funderare kring vad man skulle kunna kalla "övervakningssyndromet". (Kolla gärna Oscar Swartz sammanställning av sina många inlägg i FRA-debatten.) FRA-lagen kan tyckas vara en ganska specifik politisk medborgarfråga, men i själva verket är den, vill jag påstå, ett av otaliga tecken på att man gör "det" för att man kan göra "det". Och det finns (ännu?) ingen allmän konsensus kring någon värdehierarki som skulle kunna säga, tillräckligt kraftfullt, NEJ TACK.
Vad är då "det"? Det är att på alla områden hela tiden konsekvent sträva efter att utvidga den teknologiska kontrollen över så många områden som möjligt. Denna kontroll kan vara harmlös, om den ses som ett isolerat fenomen, såsom t ex ett trådlöst sensornätverk för övervakning av miljövariabler, eller att använda bussburna sensorer för att förbättra trafikförhållandena i städer. Lite mera ambivalent kan det kännas att mobiler avslöjar människors vanor, eller att automatisk igenkänning av onlinebilder blir möjligt. Direkt personligt börjar det kännas, när intelligenta maskiner kan känna igen emotionella tillstånd hos människor, eller "läsa tankar". Men lägg ihop detta med allt annat av samma slag -- vad har vi då?
Man måste se FRA-lagen mot denna generella bakgrund. Dynamiken i den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen har ända sedan 1600-talet verkat allt kraftfullare i denna riktning. I den mycket läsvärda artikeln Masters and Possessors of Nature i senaste numret av The New Atlantis skriver Thomas W. Merrill om hur René Descartes och vetenskapen i hans efterföljd betraktade allt naturligt som kaotiskt, medan perfektion är något som hör det artificiella till. Om människan vill bli autonom, kunna följa sina egna idéer i stället för att vara föremål för naturens nycker, så måste hon alltså skaffa sig kontroll.
The new model of the genuine knower is no longer the theoretical spectator of the heavens but the artisan whose knowledge is know-how and whose final object is power.
With that Descartes announces the technological project, justified by the material benefits it brings to humanity at large. He envisions "the invention of an infinity of artifices that would enable us to enjoy, without any pain, the fruits of the earth and all the goods to be found there."
Det paradoxala är att just denna utveckling, nästan fyrahundra år senare, har genererat en teknologisk miljö som verkar kunna bli närapå lika "kaotisk" som den som tillskrivits naturen. I detta läge fortsätter man dock konsekvent att göra saker i samma anda. Om samhället självt genererar "kaos", så måste även detta bringas under åtminstone vetenskaplig men helst också teknisk, kontroll. Det hela har blivit en självförstärkande spiral av artificiell komplexitet, ett system som vi människor har gjort oss så beroende av, att vi har svårt att tänka i några andra banor över huvud taget -- annat än på fritiden.
Detta är den verkliga kontexten för "övervakningsdebatten" och den innebär, att vad riksdagen än beslutar angående FRA-lagen, så kommer den i vårt samhälle inbyggda ambitionen att kontrollera allting -- på gott och ont -- att finnas kvar. Var går gränsen för när det blir mera ont än gott?
/Per
Bra inlägg.
Det behövs en debatt om vad som är _moraliskt_ acceptabelt i det transparenta automatiserade samhället. Sedan kan man bygga juridiken ovanpå denna etiska bas.
Posted by: Erik Starck | 09 juni 2008 at 10:16